Tillbaka till framtiden vs. Pacman
Langoljärerna
Genre: Skräck, TV-serieFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Paramount, 2007
Ljud: Stereo
Bild: 4:3
Kan man åka ifrån tiden? Det är i alla fall var huvudpersonerna i "Langoljärerna" gör. Under en nattflygning vaknar några av passagerarna och upptäcker att de är ensamma kvar på planet. Alla förutom ett fåtal passagerare har mystiskt försvunnit.
Naturligtvis undrar de alla vad som hänt. Är de utsatta för ett experiment? Har planet landat och släppt av alla utom de tio som är kvar och i sådant fall varför? Och för att göra saker och ting ännu underligare har alla de försvunna passagerarna lämnat sina tillhörigheter efter sig. Allt från mynt och klockor till löständer och pacemakers ligger utströdda i planet.
Som tur är, är en av de kvarvarande passagerarna en pilot som lyckas landa planet på flygplatsen i Bangor. Tyvärr blir deras situation knappast bättre för det. När de landar upptäcker de nämligen att de fortfarande är helt ensamma… Och som om det inte vore nog hörs det väldigt oroväckande ljud inte långt ifrån där de befinner sig.
Förklaringen till allt detta är att de på något vis inte följt med tiden framåt utan blivit kvar i dåtiden. En dåtid som nu när den spelat ut sin roll måste undanröjas. En uppgift som sköta av inga mindre än Langoljärerna själva.
Langoljärerna visar sig vara Pacman-liknande varelser med sylvassa tänder som äter upp själva tillvaron när den nu är förbrukas. Nu gäller det för gänget att komma upp i luften igen, hitta hålet i tiden de åkte igenom och på så vis komma tillbaka till nutiden. Och allt detta måste de åstadkomma med en massa Langoljärer i hasorna.
Langoljärerna är baserad på en berättelse av Stephen King och visades första gången i två avsnitt på amerikansk TV. Det är nu dessa två avsnitt man klippt ihop till en tre timmar lång film. Som ni förstår av upplägget är detta inte en lätt historia att filma. Jag tycker dock att man lyckats hyfsat med det mesta även om en del saker kanske inte är så bra som man önskat. Jag tänker då i första hand på själva Langoljärerna som mer ser ut som något från ett TV-spel än de djävulska monster de ska vara.
Karaktärerna är sådär lagom bra. Alla har sina speciella roller att fylla i gruppen. En del är dock mer intressanta än andra men den som är överlägset bäst är Bronson Pinchot som den galne Craig Toomey. Han gör verkligen ett mästerligt framträdande här. Sen är ju alltid David Morse ett säkert kort. Här ser vi honom som kapten Captain Brian Engle.
Naturligtvis undrar de alla vad som hänt. Är de utsatta för ett experiment? Har planet landat och släppt av alla utom de tio som är kvar och i sådant fall varför? Och för att göra saker och ting ännu underligare har alla de försvunna passagerarna lämnat sina tillhörigheter efter sig. Allt från mynt och klockor till löständer och pacemakers ligger utströdda i planet.
Som tur är, är en av de kvarvarande passagerarna en pilot som lyckas landa planet på flygplatsen i Bangor. Tyvärr blir deras situation knappast bättre för det. När de landar upptäcker de nämligen att de fortfarande är helt ensamma… Och som om det inte vore nog hörs det väldigt oroväckande ljud inte långt ifrån där de befinner sig.
Förklaringen till allt detta är att de på något vis inte följt med tiden framåt utan blivit kvar i dåtiden. En dåtid som nu när den spelat ut sin roll måste undanröjas. En uppgift som sköta av inga mindre än Langoljärerna själva.
Langoljärerna visar sig vara Pacman-liknande varelser med sylvassa tänder som äter upp själva tillvaron när den nu är förbrukas. Nu gäller det för gänget att komma upp i luften igen, hitta hålet i tiden de åkte igenom och på så vis komma tillbaka till nutiden. Och allt detta måste de åstadkomma med en massa Langoljärer i hasorna.
Langoljärerna är baserad på en berättelse av Stephen King och visades första gången i två avsnitt på amerikansk TV. Det är nu dessa två avsnitt man klippt ihop till en tre timmar lång film. Som ni förstår av upplägget är detta inte en lätt historia att filma. Jag tycker dock att man lyckats hyfsat med det mesta även om en del saker kanske inte är så bra som man önskat. Jag tänker då i första hand på själva Langoljärerna som mer ser ut som något från ett TV-spel än de djävulska monster de ska vara.
Karaktärerna är sådär lagom bra. Alla har sina speciella roller att fylla i gruppen. En del är dock mer intressanta än andra men den som är överlägset bäst är Bronson Pinchot som den galne Craig Toomey. Han gör verkligen ett mästerligt framträdande här. Sen är ju alltid David Morse ett säkert kort. Här ser vi honom som kapten Captain Brian Engle.
EXTRAMATERIALET
Filmen saknar extramaterial.
TRE SAKER
1. I en av Craigs hallucinationer ser vi Stephen King göra en av sina smått berömda inhopp i filmer baserade på hans böcker. Här gestaltar han en direktör.
2. Dinah är visserligen blind men tack vare det eller kanske på grund av det har hon utvecklat en fantastisk hörsel. Vid ett tillfälle hör hon till och med Craigs hjärtslag när han gömmer sig bakom en bänk… inte direkt trovärdigt.
3. Ytterligare en sak med Dinahs blindhet. När hon inte har på sig sina glasögon ser hon inte det minsta blind ut, vilket är riktigt trist...
2. Dinah är visserligen blind men tack vare det eller kanske på grund av det har hon utvecklat en fantastisk hörsel. Vid ett tillfälle hör hon till och med Craigs hjärtslag när han gömmer sig bakom en bänk… inte direkt trovärdigt.
3. Ytterligare en sak med Dinahs blindhet. När hon inte har på sig sina glasögon ser hon inte det minsta blind ut, vilket är riktigt trist...
HANS-ÅKE LILJA (2007-10-19)