Årets minst roliga film
Father of the Year
Genre: KomediFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2018
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Få saker känns så bortkastade som de 90+ minuter man lägger på en komedi som inte är rolig. Komedier har en tydlig uppgift: att underhålla tittaren. Det borde inte vara så svårt att lyckas med det, men Netflixoriginalet "Father of the Year" misslyckas kapitalt.
Till att börja med är det väldigt oklart vad filmens syfte är. Utifrån titeln, omslaget, trailern och en del av storyn skulle man kunna tro att filmen handlar om två föräldrar (ett prima white-trash-exemplar spelad av David Spade och en praktmes spelad av Nat Faxon) som ska slåss med varandra. Ett kul upplägg som hade kunnat bli en underhållande film i rätt händer. Men det är inte riktigt handlingen. I stället handlar filmen mer om pappornas söner, Ben (Joey Bragg) och Larry (Matt Shively) som kommer hem efter avklarade collegestudier. Ben är white-trash-pappans son, men han har definitivt inte ärvt sin pappas hjärna eftersom han faktiskt gick ut med bäst betyg, och Larry är långt i från samma mes som sin pappa, till exempel har han en förmåga att attrahera varenda tjej som kommer i hans närhet, något som får en ganska "äcklig" poäng senare i filmen.
Okej, mellan bristen på skämt och minnesvärda skådespelarinsatser finns det möjligen en historia om den där sista sommaren innan vuxenlivet tar vid. Ben siktar på ett jobb i New York och Larry ska ta värvning. Ben återträffar även sin första kärlek och får ett gulligt sommarförhållande. Samtidigt pågår den där fajten om vilken pappa som kan slå den andra på ett långintensivt plan.
Det stora problemet är att filmen spretar så inåt helvete. Jag tappar intresset nästan omedelbart och det blir enbart för att få till den här recensionen som jag slutför tittningen. Det är inte roligt någonstans och tiden var totalt bortkastad.
Till att börja med är det väldigt oklart vad filmens syfte är. Utifrån titeln, omslaget, trailern och en del av storyn skulle man kunna tro att filmen handlar om två föräldrar (ett prima white-trash-exemplar spelad av David Spade och en praktmes spelad av Nat Faxon) som ska slåss med varandra. Ett kul upplägg som hade kunnat bli en underhållande film i rätt händer. Men det är inte riktigt handlingen. I stället handlar filmen mer om pappornas söner, Ben (Joey Bragg) och Larry (Matt Shively) som kommer hem efter avklarade collegestudier. Ben är white-trash-pappans son, men han har definitivt inte ärvt sin pappas hjärna eftersom han faktiskt gick ut med bäst betyg, och Larry är långt i från samma mes som sin pappa, till exempel har han en förmåga att attrahera varenda tjej som kommer i hans närhet, något som får en ganska "äcklig" poäng senare i filmen.
Okej, mellan bristen på skämt och minnesvärda skådespelarinsatser finns det möjligen en historia om den där sista sommaren innan vuxenlivet tar vid. Ben siktar på ett jobb i New York och Larry ska ta värvning. Ben återträffar även sin första kärlek och får ett gulligt sommarförhållande. Samtidigt pågår den där fajten om vilken pappa som kan slå den andra på ett långintensivt plan.
Det stora problemet är att filmen spretar så inåt helvete. Jag tappar intresset nästan omedelbart och det blir enbart för att få till den här recensionen som jag slutför tittningen. Det är inte roligt någonstans och tiden var totalt bortkastad.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad och delvis skriven av Tyler Spindel. Detta är hans långfilmsdebut, och dessvärre är det fler på gång. Bland annat en för tillfället odöpt film som även den kommer att ramla ut på Netflix.
2. Slutet på filmen är delvis animerat då vi är med i ett möte som sker med VR-glasögon. Oklart varför eftersom det inte blir speciellt roligt.
3. Jag måste ändå säga att jag gillar konceptet med en så pass mesig karaktär som Nat Faxon spelar, speciellt som han gör det bra.
2. Slutet på filmen är delvis animerat då vi är med i ett möte som sker med VR-glasögon. Oklart varför eftersom det inte blir speciellt roligt.
3. Jag måste ändå säga att jag gillar konceptet med en så pass mesig karaktär som Nat Faxon spelar, speciellt som han gör det bra.
ANDERS JAKOBSON (2018-09-13)