Jämn samling av Christie-klassiker
Agatha Christie's Collection
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 6 skivor
Bolag: Universal, 2007
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Agatha Christie ses som den riktiga deckardrottningen med en stor mängd böcker och historier som många filmats. Denna box gör ett skärsnitt och visar upp fem filmer. Det finns vissa likheter dessa emellan. Det är ofta överklassmiljö, det är ofta hela ensembler som alla är tänkbara mördare och det är ofta en lite lustig figur som löser mordfallen. I denna första film, en gammal dam.
"The mirror crack'd" (1981, "Spegeln sprack från kant till kant") handlar om ett gäng prominenta Hollywood-profiler som kommer till Miss Marples (Angela Lansbury) lilla by i England för att spela in ett kostymdrama. Det är en samling såta vänner som ska försöka enas framför och bakom filmkamerorna. I huvudrollerna finns de två divorna Marina Rudd (Elizabeth Taylor) och Lola Brewster (Kim Novak) som hatar varandra innerligt, och deras respektive män regissören Jason Rudd (Rock Hudson) och producenten Martin N. Fenn (Tony Curtis) är inte heller glada i varandra.
På ett party förgiftas en bybo via en drink som var ämnad för Marina och Scotland Yard-kommissarien Dermot Craddock (Edward Fox), systerson till Miss Marple, börjar utreda fallet samtidigt som fler mystiska händelser inträffar. I sann Christie-anda finns det hur många misstänkta som helst. Till slut blir det givetvis Miss Marple som löser det hela.
Det här är lite småklassisk matinédeckare som passar en söndagseftermiddag. Välspelad och ganska spännande, men mysteriets lösning är relativt omöjligt för tittaren att lista ut.
"Death on the Nile" (1978, "Döden på Nilen") måste väl ändå vara en av Christies mest kända historier. Här är det den återkommande mästerdetektiven Hercule Poirot (Peter Ustinov) som knäcker ett klurigt mord ombord en lyxbåt i Nilen. Poirot har hamnat på samma båt som unga arvtagerskan Linnet Ridgeway Doyle (Lois Chiles) som är på bröllopsresa med sin nyblivne man Simon. Osannolikt nog så är resten av passagerarna på båten alla sådana som vill Linnet illa:
Först och främst hennes före detta väninna Jacqueline (Mia Farrow) från vilken hon stal Simon. Vidare hennes farbror Andrew (George Kennedy) som vill komma över hennes pengar. Skandalförfattarinnan Salome Otterbourne (Angela Lansbury) med dotter ligger i en juridisk tvist med Linnet och Miss Bowers (Maggie Smith) - assistent till suspekta Marie Van Schuyler (Bette Davis) - har ett personligt agg mot Linnet baserat på att hennes far ruinerade Bowers far. Detta är bara några av alla de människor som faktiskt har anledning att på ett eller annat sätt skada Linnet.
Givetvis mördas hon halvägs in i filmen och Poirot får utreda det hela tillsammans med kollegan Överste Rice (David Niven), men det är bråttom värre för fler faller under mördarens grepp innan Poirot kan samla ihop alla passagerare och berätta vad som egentligen hänt.
För ett Egypten-freak som jag är det underbart härligt och se de verkliga miljöer filmen är inspelad i. Det är pyramiderna i Giza, Sfinxen och templet i Abu Simbel i var och varannan bild - mycket trevligt. Och filmen är helt klart trevlig den med.
Om "Death on the Nile" är en av de kändaste Christie-historierna borde "Murder on the Orient Express" (1974, "Mordet på Orientexpressen") vara den absolut kändaste, och kanske den bästa filmen. Historien tar sin början fem år innan det berömda mordet. I en serie tidningsklipp och något kusliga klipp får vi höra om kidnappningen av femåriga Daisy Armstrong, dotter i överklassfamiljen Armstrong, en kidnappning som resulterade i fem dödsfall, inklusive den lilla flickan.
Ombord på Orientexpressen, mellan Istanbul och London, reser Hercule Poirot (här spelad av Albert Finney) tillsammans med ett antal till synes skilda resenärer. Men så sker ett mord och Poirot får givetvis reda ut det hela genom att förhöra hela sällskapet. Snart står det klart att den mördade var hjärnan bakom Armstrongkidnappningen och att samtliga ombord har kopplingar till familjen Armstrong och får anses som misstänkta.
Det hela eskalerar - som vanligt - i en final där Poirot samlar hela gänget för att förklara vad som skett och för en gångs skull är det motiverat att alla är samlade...
Finneys Poirot är mer seriefigursaktig jämfört med Uskins matglade och fryntliga farbror men vilken insats han gör! Finalen, där Finney håller en enormt lång monolog är helt mästerlig. Väl värdig den Oscar han var nominerad till men inte vann (den för mig helt okände Art Carney vann med den för mig helt okända filmen "Harry and Tonto").
Resten av rollistan utgörs av idel kända namn: Lauren Bacall, Jacqueline Bisset, Sean Connery, Anthony Perkins, Michael York och Ingrid Bergman, som faktiskt vann en Oscar för sin roll som svenskan Greta Ohlsson - en roll hon spelar delvis på svenska och på kraftig svengeska.
Ska man se en Agatha Christie-film är detta den man ska välja!
I "Evil under the sun" (1982, "Mord på ljusa dagen") återser vi Peter Uskin som Poirot. Filmen tar avstamp i ett olöst strypmord i England men hamnar sedan på en luxurös hotell-ö där Poirot får ett nytt mordfall att reda ut. Hur vi hamnar där är en liten intrikat historia i sig: En man försöker försäkra en falsk diamant. När han konfronteras av Poirot får vi veta att mannen köpt en dyr diamant till en kvinna han uppvaktade men när hon plötsligt inte var intresserad längre lämnade hon tillbaka en värdelös kopia. Mannan och kvinnan har bestämt träff på en ö som i själva verket är ett lyxhotell och det är dit filmen tar oss.
Givetvis dör kvinnan efter halva filmen och eftersom vi är på en isolerad plats är alla misstänkta och eftersom Poirot är Poirot lyckas han lösa mysteriet.
I mitt tycke är "Evil under the sun" ingen märkvärdig film, inte minst inom boxen där historien på sätt och vis redan berättats i två filmer - tja, tre filmer kanske till och med då det finns en hatrelation liknande den i "The mirror crack'd" i den också. Lite återanvändningsvarning alltså, och skådespelarmässigt är den inget märkvärdigt heller. Mest noterbart är att Maggie Smith gör ännu en roll där hon ser helt annorlunda ut jämfört med "Death on the Nile" och "Harry Potter"-filmerna. Visserligen är det lite märkligt att hon är med eftersom Nilen-filmen ingår i samma universum...
Men strunt i det: boxens sämsta film.
Den femte och sista filmen i boxen, "Endless nights" (1971, "Oändlig natt") skiljer sig rejält från de övriga. Här finns ingen mästerdetektiv som löser ett mordmysterium utan filmen är en ganska tät psykologisk thriller som utvecklar sig på ett lite oväntat sätt.
Hywel Bennett spelar Mike, en chaufför som kör runt rika människor runt om i Europa. Även om han kommer från ett lägre samhällsskikt än de människor han kör runt så har han finare intressen, konst till exempel, och det blir detta som blir hans öde. När han vägrar köra en amerikan till Red Light District i Amsterdam får han sparken och blir fattig arbetslös.
Han reser ut till sin favoritplats Wales för att ta lite fotografier vid ett ställe där han vill bygga sitt drömhus. En arkitekt han stött på ute i världen, spelad av Per Oscarsson, vill gärna se platsen även om Mike aldrig skulle ha råd att betala honom. Väl där stöter han på en ung flicka - Ellie (Havley Mills) - som han blir blixtförälskad i. Efter ett tag får han reda på att hon är en av världens rikaste och att hon köpt favoritplatsen åt honom och dessutom anlitat arkitekten.
Kort därpå gifter sig den fattiga killen med den rika tjejen - en omvänd Askungensaga - mot Ellies familjs protester. Med i paktet kommer Ellies nästan lika unga väninna Greta (Britt Ekland) som Mike inte alls gillar.
En dag går lyckan dock i kras när Ellie hittas död och frågan är nu vem som orsakade döden och om Mike och Greta har rent mjöl i påsen. Eller kan det vara så att platsen de rest huset på har en så pass mörk historia som en mystisk tant med katter berättat för dem?
Filmen är som sagt mycket tät och överlag välspelad. Det är kanske svenskan Ekland som inte riktigt levererar hela tiden. Bennet är mycket bra i huvudrollen, och en av mina svenska favoritskådespelare Per Oscarsson briljerar som den genialiske arkitekten. Jag hade ingen aning om att han hade haft en utlandskarriär utanför skandinavien. Utöver detta måste jag även nämna att både bildspråket och scenografin också är spännande och bra. En fin film alltså.
Sammanfattningsvis en bra och jämn box, med möjligen "Evil under the sun" som undantag.
"The mirror crack'd" (1981, "Spegeln sprack från kant till kant") handlar om ett gäng prominenta Hollywood-profiler som kommer till Miss Marples (Angela Lansbury) lilla by i England för att spela in ett kostymdrama. Det är en samling såta vänner som ska försöka enas framför och bakom filmkamerorna. I huvudrollerna finns de två divorna Marina Rudd (Elizabeth Taylor) och Lola Brewster (Kim Novak) som hatar varandra innerligt, och deras respektive män regissören Jason Rudd (Rock Hudson) och producenten Martin N. Fenn (Tony Curtis) är inte heller glada i varandra.
På ett party förgiftas en bybo via en drink som var ämnad för Marina och Scotland Yard-kommissarien Dermot Craddock (Edward Fox), systerson till Miss Marple, börjar utreda fallet samtidigt som fler mystiska händelser inträffar. I sann Christie-anda finns det hur många misstänkta som helst. Till slut blir det givetvis Miss Marple som löser det hela.
Det här är lite småklassisk matinédeckare som passar en söndagseftermiddag. Välspelad och ganska spännande, men mysteriets lösning är relativt omöjligt för tittaren att lista ut.
"Death on the Nile" (1978, "Döden på Nilen") måste väl ändå vara en av Christies mest kända historier. Här är det den återkommande mästerdetektiven Hercule Poirot (Peter Ustinov) som knäcker ett klurigt mord ombord en lyxbåt i Nilen. Poirot har hamnat på samma båt som unga arvtagerskan Linnet Ridgeway Doyle (Lois Chiles) som är på bröllopsresa med sin nyblivne man Simon. Osannolikt nog så är resten av passagerarna på båten alla sådana som vill Linnet illa:
Först och främst hennes före detta väninna Jacqueline (Mia Farrow) från vilken hon stal Simon. Vidare hennes farbror Andrew (George Kennedy) som vill komma över hennes pengar. Skandalförfattarinnan Salome Otterbourne (Angela Lansbury) med dotter ligger i en juridisk tvist med Linnet och Miss Bowers (Maggie Smith) - assistent till suspekta Marie Van Schuyler (Bette Davis) - har ett personligt agg mot Linnet baserat på att hennes far ruinerade Bowers far. Detta är bara några av alla de människor som faktiskt har anledning att på ett eller annat sätt skada Linnet.
Givetvis mördas hon halvägs in i filmen och Poirot får utreda det hela tillsammans med kollegan Överste Rice (David Niven), men det är bråttom värre för fler faller under mördarens grepp innan Poirot kan samla ihop alla passagerare och berätta vad som egentligen hänt.
För ett Egypten-freak som jag är det underbart härligt och se de verkliga miljöer filmen är inspelad i. Det är pyramiderna i Giza, Sfinxen och templet i Abu Simbel i var och varannan bild - mycket trevligt. Och filmen är helt klart trevlig den med.
Om "Death on the Nile" är en av de kändaste Christie-historierna borde "Murder on the Orient Express" (1974, "Mordet på Orientexpressen") vara den absolut kändaste, och kanske den bästa filmen. Historien tar sin början fem år innan det berömda mordet. I en serie tidningsklipp och något kusliga klipp får vi höra om kidnappningen av femåriga Daisy Armstrong, dotter i överklassfamiljen Armstrong, en kidnappning som resulterade i fem dödsfall, inklusive den lilla flickan.
Ombord på Orientexpressen, mellan Istanbul och London, reser Hercule Poirot (här spelad av Albert Finney) tillsammans med ett antal till synes skilda resenärer. Men så sker ett mord och Poirot får givetvis reda ut det hela genom att förhöra hela sällskapet. Snart står det klart att den mördade var hjärnan bakom Armstrongkidnappningen och att samtliga ombord har kopplingar till familjen Armstrong och får anses som misstänkta.
Det hela eskalerar - som vanligt - i en final där Poirot samlar hela gänget för att förklara vad som skett och för en gångs skull är det motiverat att alla är samlade...
Finneys Poirot är mer seriefigursaktig jämfört med Uskins matglade och fryntliga farbror men vilken insats han gör! Finalen, där Finney håller en enormt lång monolog är helt mästerlig. Väl värdig den Oscar han var nominerad till men inte vann (den för mig helt okände Art Carney vann med den för mig helt okända filmen "Harry and Tonto").
Resten av rollistan utgörs av idel kända namn: Lauren Bacall, Jacqueline Bisset, Sean Connery, Anthony Perkins, Michael York och Ingrid Bergman, som faktiskt vann en Oscar för sin roll som svenskan Greta Ohlsson - en roll hon spelar delvis på svenska och på kraftig svengeska.
Ska man se en Agatha Christie-film är detta den man ska välja!
I "Evil under the sun" (1982, "Mord på ljusa dagen") återser vi Peter Uskin som Poirot. Filmen tar avstamp i ett olöst strypmord i England men hamnar sedan på en luxurös hotell-ö där Poirot får ett nytt mordfall att reda ut. Hur vi hamnar där är en liten intrikat historia i sig: En man försöker försäkra en falsk diamant. När han konfronteras av Poirot får vi veta att mannen köpt en dyr diamant till en kvinna han uppvaktade men när hon plötsligt inte var intresserad längre lämnade hon tillbaka en värdelös kopia. Mannan och kvinnan har bestämt träff på en ö som i själva verket är ett lyxhotell och det är dit filmen tar oss.
Givetvis dör kvinnan efter halva filmen och eftersom vi är på en isolerad plats är alla misstänkta och eftersom Poirot är Poirot lyckas han lösa mysteriet.
I mitt tycke är "Evil under the sun" ingen märkvärdig film, inte minst inom boxen där historien på sätt och vis redan berättats i två filmer - tja, tre filmer kanske till och med då det finns en hatrelation liknande den i "The mirror crack'd" i den också. Lite återanvändningsvarning alltså, och skådespelarmässigt är den inget märkvärdigt heller. Mest noterbart är att Maggie Smith gör ännu en roll där hon ser helt annorlunda ut jämfört med "Death on the Nile" och "Harry Potter"-filmerna. Visserligen är det lite märkligt att hon är med eftersom Nilen-filmen ingår i samma universum...
Men strunt i det: boxens sämsta film.
Den femte och sista filmen i boxen, "Endless nights" (1971, "Oändlig natt") skiljer sig rejält från de övriga. Här finns ingen mästerdetektiv som löser ett mordmysterium utan filmen är en ganska tät psykologisk thriller som utvecklar sig på ett lite oväntat sätt.
Hywel Bennett spelar Mike, en chaufför som kör runt rika människor runt om i Europa. Även om han kommer från ett lägre samhällsskikt än de människor han kör runt så har han finare intressen, konst till exempel, och det blir detta som blir hans öde. När han vägrar köra en amerikan till Red Light District i Amsterdam får han sparken och blir fattig arbetslös.
Han reser ut till sin favoritplats Wales för att ta lite fotografier vid ett ställe där han vill bygga sitt drömhus. En arkitekt han stött på ute i världen, spelad av Per Oscarsson, vill gärna se platsen även om Mike aldrig skulle ha råd att betala honom. Väl där stöter han på en ung flicka - Ellie (Havley Mills) - som han blir blixtförälskad i. Efter ett tag får han reda på att hon är en av världens rikaste och att hon köpt favoritplatsen åt honom och dessutom anlitat arkitekten.
Kort därpå gifter sig den fattiga killen med den rika tjejen - en omvänd Askungensaga - mot Ellies familjs protester. Med i paktet kommer Ellies nästan lika unga väninna Greta (Britt Ekland) som Mike inte alls gillar.
En dag går lyckan dock i kras när Ellie hittas död och frågan är nu vem som orsakade döden och om Mike och Greta har rent mjöl i påsen. Eller kan det vara så att platsen de rest huset på har en så pass mörk historia som en mystisk tant med katter berättat för dem?
Filmen är som sagt mycket tät och överlag välspelad. Det är kanske svenskan Ekland som inte riktigt levererar hela tiden. Bennet är mycket bra i huvudrollen, och en av mina svenska favoritskådespelare Per Oscarsson briljerar som den genialiske arkitekten. Jag hade ingen aning om att han hade haft en utlandskarriär utanför skandinavien. Utöver detta måste jag även nämna att både bildspråket och scenografin också är spännande och bra. En fin film alltså.
Sammanfattningsvis en bra och jämn box, med möjligen "Evil under the sun" som undantag.
EXTRAMATERIALET
På de enskilda skivorna finns det lite bildgallerier och trailers, men boxens extramaterial är egentligen en egen skiva som har en dokumentär om Agatha Christie.
Inte enbart om Christie, faktiskt. Den första hälften (knappt) av den nästan timslånga dokumentären berättar om hennes uppväxt och liv. Hon föddes 1890 och dog 1976, uppvuxen i Torquey men var ute i världen en hel del, vilket förklarar historierna från Orienten och Afrika.
Resten av dokumentären handlar om filmerna i boxen, med undantag för "Endless night" som man visserligen får se bilder ur, men som det inte pratas något om. Lite av folket bakom kameran berättar om filmerna.
Mot slutet av dokumentären avslöjas det att den är gjord i år specifikt för boxen, vilket kändes mycket roligt. Alltid kul när det ändå är något exklusivt man får istället för något som bara följt med för att det passat.
Inte enbart om Christie, faktiskt. Den första hälften (knappt) av den nästan timslånga dokumentären berättar om hennes uppväxt och liv. Hon föddes 1890 och dog 1976, uppvuxen i Torquey men var ute i världen en hel del, vilket förklarar historierna från Orienten och Afrika.
Resten av dokumentären handlar om filmerna i boxen, med undantag för "Endless night" som man visserligen får se bilder ur, men som det inte pratas något om. Lite av folket bakom kameran berättar om filmerna.
Mot slutet av dokumentären avslöjas det att den är gjord i år specifikt för boxen, vilket kändes mycket roligt. Alltid kul när det ändå är något exklusivt man får istället för något som bara följt med för att det passat.
TRE SAKER
1. Agatha Christie ogillade filmatiseringarna av sina historier och sålde inte rättigheterna bara så där. Ändå masade hon sig iväg, vid 84 års ålder, och såg "Murder on the Orient Express" på bio och kom ut mycket nöjd, speciellt över Albert Finneys insats. Kort därefter dog hon.
2. Anledningen till att Albert Finney inte upprepade sin succéroll som Poirot till "Death on the Nile" var för att han kände sig obekväm i all den make-up han var tvungen att ha för rollen, och absolut inte ville ha den i Egyptens stekande värme.
3. Av de fem filmerna i boxen hade jag sett de tre första tidigare, som barn eller tonåring och det är lite smått förbluffande hur bra jag mindes dem...
2. Anledningen till att Albert Finney inte upprepade sin succéroll som Poirot till "Death on the Nile" var för att han kände sig obekväm i all den make-up han var tvungen att ha för rollen, och absolut inte ville ha den i Egyptens stekande värme.
3. Av de fem filmerna i boxen hade jag sett de tre första tidigare, som barn eller tonåring och det är lite smått förbluffande hur bra jag mindes dem...
ANDERS JAKOBSON (2007-10-28)