Katastroffilmslogiskt naturligt upplägg
The Wandering Earth
Genre: ActionFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2019
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.55:1
Kina har under den senare tiden utvecklats till att bli en aktör som skjuter in pengar i stora amerikanska filmproduktioner. Men det är förstås inte allt - det finns ju givetvis en inhemsk produktion också som växer sig större och större. "The Wandering Earth" är ett dyrt och populärt exempel. Filmens budget låg strax under 50 miljoner dollar och några månader efter den kinesiska biopremären hade den spelat in nästan 700 miljoner i hemlandet. Detta har dock inte räckt för en bred internationell biosatsning och bland annat i Sverige hamnade storfilmen direkt på Netflix.
Enklast beskrivet är detta en katastroffilm av det slag Roland Emmerich brukar vräka ur sig. Filmen är baserad på en roman och handlar om en tid några hundra år in i framtiden när naturkatastroferna står som spön i backen och förklaringen är att solen är på väg att dö och sedermera kommer att svälja jorden. Jordens alla länder går samman i Förenande jorden och sätter in alla resurser på ett projekt som helt enkelt ska flytta jorden från vårt solsystem till ett annat. En nätt liten vandring som kommer att ta 2500 år. Gigantiska motorer byggs på 10 000 platser för att kunna styra jorden och under varje motor byggs en underjordisk stad där mänskligheten ska bo i och med att temperaturen på ytan blir iskall.
Ur sitt sammanhang är detta upplägg totalt idiotiskt, men inom katastroffilmslogiken är det fullt naturligt. Det har berättats lika idiotiska historier förr.
För att breda väg för förflyttningen byggs en stor navigationsstation i rymden i vilken Liu Pei Qiang inleder ett 17 år långt arbetspass i inledningen av filmen och därför lämnar sin lilla son Liu Qi i farfar Han Ziangs omsorg. Filmens nutid är när Liu Pei Qiang gör sig redo att resa tillbaka till jorden. Liu Qi har då vuxit upp till en ung arg man som känner sig sviken på pappan. Han tar med sig sin styvsyster Han Duoduo upp till ytan för att tjuvköra gigantiska truckar med farfarns körtillstånd. Något som slutar med att syskonen hamnar i finkan tillsammans med den helt oskyldiga farfarn.
Men det är då det börjar barka åt skogen. Jorden passerar Jupiter och drabbas av dess dragningskraft och tappar sin ursprungliga kurs. Vår planet kommer att kollidera med och totalförstöras av Jupiter. Jättemotorerna börjar fallera och syskonen och farfar paras ihop med ett räddningsteam som har som uppdrag att starta om en motor innan det är försent. Samtidigt vandrar Liu Pei Qiang runt mer eller mindre ensam och hjälplös på navigationsstationen.
Det är inte superenkelt att hänga med i "The Wandering Earth". Det är svårt att hålla isär karaktärerna och plotten är aningens rörig när det börjar hetta till. Men det är egentligen bara att hålla i sig och hänga med i svängarna efter bästa förmåga. Upplägget är som sagt lite fjantigt, men det har ändå resulterat i en del miljöer som känns nya. Det är något fräckt med gigantiska maskiner och städer och filmens utseende går det inte att klaga på. Det är toppklass på effekterna och det är inte alls svårt att förstå att den kinesiska publiken gick man ur huse för att ta del av spektaklet. 3D-versionen hade förstås varit kul att se.
De problem som jag upplever med filmen är förutom rörigheten att karaktärerna är rätt ointressanta och i vissa fall irriterande. Här kan det vara en liten kulturkrock för jag känner igen vissa drag från andra asiatiska filmer där det uppenbarligen inte går att göra helt seriösa filmer. Några exempel är att Han Duoduo, som ska vara i övre tonåren, gråter som en fyraåring med blodsockerfall är hon tappar musten. Eller att gänget stöter på en blond kines som ska vara halvaustraliensare och någon sorts rolig kuf. Några andra uppenbart komiska inslag gör också att helhetskänslan vacklar. En kulturkrock med andra ord.
Men är man svältfödd på katastroffilmer duger "The Wandering Earth" fint. Det är dessutom kul att se vad som händer i storfilmsvärlden i Kina och med tanke på den höga kvaliteten i produktionen ser det ganska lovande ut.
Enklast beskrivet är detta en katastroffilm av det slag Roland Emmerich brukar vräka ur sig. Filmen är baserad på en roman och handlar om en tid några hundra år in i framtiden när naturkatastroferna står som spön i backen och förklaringen är att solen är på väg att dö och sedermera kommer att svälja jorden. Jordens alla länder går samman i Förenande jorden och sätter in alla resurser på ett projekt som helt enkelt ska flytta jorden från vårt solsystem till ett annat. En nätt liten vandring som kommer att ta 2500 år. Gigantiska motorer byggs på 10 000 platser för att kunna styra jorden och under varje motor byggs en underjordisk stad där mänskligheten ska bo i och med att temperaturen på ytan blir iskall.
Ur sitt sammanhang är detta upplägg totalt idiotiskt, men inom katastroffilmslogiken är det fullt naturligt. Det har berättats lika idiotiska historier förr.
För att breda väg för förflyttningen byggs en stor navigationsstation i rymden i vilken Liu Pei Qiang inleder ett 17 år långt arbetspass i inledningen av filmen och därför lämnar sin lilla son Liu Qi i farfar Han Ziangs omsorg. Filmens nutid är när Liu Pei Qiang gör sig redo att resa tillbaka till jorden. Liu Qi har då vuxit upp till en ung arg man som känner sig sviken på pappan. Han tar med sig sin styvsyster Han Duoduo upp till ytan för att tjuvköra gigantiska truckar med farfarns körtillstånd. Något som slutar med att syskonen hamnar i finkan tillsammans med den helt oskyldiga farfarn.
Men det är då det börjar barka åt skogen. Jorden passerar Jupiter och drabbas av dess dragningskraft och tappar sin ursprungliga kurs. Vår planet kommer att kollidera med och totalförstöras av Jupiter. Jättemotorerna börjar fallera och syskonen och farfar paras ihop med ett räddningsteam som har som uppdrag att starta om en motor innan det är försent. Samtidigt vandrar Liu Pei Qiang runt mer eller mindre ensam och hjälplös på navigationsstationen.
Det är inte superenkelt att hänga med i "The Wandering Earth". Det är svårt att hålla isär karaktärerna och plotten är aningens rörig när det börjar hetta till. Men det är egentligen bara att hålla i sig och hänga med i svängarna efter bästa förmåga. Upplägget är som sagt lite fjantigt, men det har ändå resulterat i en del miljöer som känns nya. Det är något fräckt med gigantiska maskiner och städer och filmens utseende går det inte att klaga på. Det är toppklass på effekterna och det är inte alls svårt att förstå att den kinesiska publiken gick man ur huse för att ta del av spektaklet. 3D-versionen hade förstås varit kul att se.
De problem som jag upplever med filmen är förutom rörigheten att karaktärerna är rätt ointressanta och i vissa fall irriterande. Här kan det vara en liten kulturkrock för jag känner igen vissa drag från andra asiatiska filmer där det uppenbarligen inte går att göra helt seriösa filmer. Några exempel är att Han Duoduo, som ska vara i övre tonåren, gråter som en fyraåring med blodsockerfall är hon tappar musten. Eller att gänget stöter på en blond kines som ska vara halvaustraliensare och någon sorts rolig kuf. Några andra uppenbart komiska inslag gör också att helhetskänslan vacklar. En kulturkrock med andra ord.
Men är man svältfödd på katastroffilmer duger "The Wandering Earth" fint. Det är dessutom kul att se vad som händer i storfilmsvärlden i Kina och med tanke på den höga kvaliteten i produktionen ser det ganska lovande ut.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Romanen filmen är baserad på skrevs för över 20 år sedan av Kinas mest framgångsrika sci-fi-författare Liu Cixin. Uppgifter gör gällande att filmen avhandlar ungefär en tredjedel av romanen så det finns utrymme för uppföljare.
2. Kompositören Roc Chen har sneglat en hel del på Hans Zimmer till sin musik. Jag hör framför allt spår av "Interstellar" i musiken vilket är fullt logiskt.
3. Det är givetvis inte förvånande att folk plockat isär logiken i filmen helt och hållet. Till exempel att om solen skulle bli varmare och omvandlas till en röd jätte, vilket är filmens premiss, skulle det till att börja med ta flera miljarder år och jorden skulle sannolikt inte sväljas av den till ytan större solen.
2. Kompositören Roc Chen har sneglat en hel del på Hans Zimmer till sin musik. Jag hör framför allt spår av "Interstellar" i musiken vilket är fullt logiskt.
3. Det är givetvis inte förvånande att folk plockat isär logiken i filmen helt och hållet. Till exempel att om solen skulle bli varmare och omvandlas till en röd jätte, vilket är filmens premiss, skulle det till att börja med ta flera miljarder år och jorden skulle sannolikt inte sväljas av den till ytan större solen.
ANDERS JAKOBSON (2019-05-22)