Skräcknostalgisk kulturgärning
Hans Arnold - Penselns Häxmästare
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2019
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Med hyfsad regelbundenhet befinner jag mig i Sveriges Radios lokaler i Örebro. På en vägg där hänger en äkta Hans Arnold där hans sedvanliga skräckinslag kombineras med den ståtliga byggnaden som är Örebro slott. Det är en tavla jag absolut skulle kunna tänka mig att hänga på en vägg i mitt hem, men jag antar att om möjligheten att få köpa den skulle komma upp skulle den sannolikt vara en bit över min budget och troligen även vara hett eftertraktad av andra spekulanter. Jag får nöja mig med Arnolds omslagsteckning till Abbas "Greatest hits", för den LP:n finns i samlingen.
Det är lustigt att det känns så självklart med den här dokumentärfilmen om en av de främsta illustratörer vi haft i Sverige i modern tid. Varför har den inte gjorts tidigare? Nu ska det väl direkt poängteras att dokumentären filmades mellan 2007 och 2010 och krävt nästan tio år för att komma i mål. Men bättre sent än aldrig.
Det som slår mig när jag ser filmen är att Hans Arnold varit avsevärt mer produktiv än vad jag känt till. Jag hade till exempel ingen aning om att han jobbat med animerad film eller som scenograf vid Kungliga Operan. Hans bilder har däremot funnits i mitt medvetande i princip hela livet. Jag antar att min första kontakt med hans speciellt fantasivärld kom via någon biblioteksbok under barndomen. Det var något unikt i hans stil som direkt drog in tittaren i något som inte var den verkliga världen. Det räcker med att titta på det där självporträttet på DVD-omslaget härintill och jag får exakt samma känsla som när jag var barn.
Filmen gör ett seriöst försök att förklara varför den Schweizfödda konstnären valde att illustrera skräck och det har sina logiska förklaringar. Men filmen ger även en bredare bild än bara vampyrer och monster - här finns symbolik och en kvinnobild som växlar mellan att vara jämställt feministisk och lite lätt gubbsjuk. Det finns ingen berättarröst som leder oss genom historien men väl animerade texter som bland annat berättar om en backlash kring Arnolds kvinnogestaltningar, detta trots att han var gift med kvinnosakskvinnan Vera Nordin som till synes inte hade några problem med sin mans bilder.
I inledningen av filmen är året 2007 och Arnold har precis blivit änkling. Han är då 82 år gammal och lite skupplig men ändå en kvick och fortfarande kreativ man. Vi ser honom hälsa på gamla vänner, visa upp sin teknik för yngre konstnärer och ha vernissage och utställningar. 2010 dog han och lämnade efter sig ett visuellt arv om tusentals vackra, otäcka, surrealistiska men alltid fantastiska teckningar.
Det är en stor kulturgärning att dokumentären gjorts. Tyvärr är det ganska uppenbart att budgeten till dokumentären inte varit speciellt saftig och att det i ärlighetens namn inte riktigt funnits tillräckligt mycket bra material för att få till något som håller tv-klass. Men jag tycker att det här lite amatörmässiga utförandet har sin charm och att det passar temat. Därför är dokumentären klart sevärd.
Det är lustigt att det känns så självklart med den här dokumentärfilmen om en av de främsta illustratörer vi haft i Sverige i modern tid. Varför har den inte gjorts tidigare? Nu ska det väl direkt poängteras att dokumentären filmades mellan 2007 och 2010 och krävt nästan tio år för att komma i mål. Men bättre sent än aldrig.
Det som slår mig när jag ser filmen är att Hans Arnold varit avsevärt mer produktiv än vad jag känt till. Jag hade till exempel ingen aning om att han jobbat med animerad film eller som scenograf vid Kungliga Operan. Hans bilder har däremot funnits i mitt medvetande i princip hela livet. Jag antar att min första kontakt med hans speciellt fantasivärld kom via någon biblioteksbok under barndomen. Det var något unikt i hans stil som direkt drog in tittaren i något som inte var den verkliga världen. Det räcker med att titta på det där självporträttet på DVD-omslaget härintill och jag får exakt samma känsla som när jag var barn.
Filmen gör ett seriöst försök att förklara varför den Schweizfödda konstnären valde att illustrera skräck och det har sina logiska förklaringar. Men filmen ger även en bredare bild än bara vampyrer och monster - här finns symbolik och en kvinnobild som växlar mellan att vara jämställt feministisk och lite lätt gubbsjuk. Det finns ingen berättarröst som leder oss genom historien men väl animerade texter som bland annat berättar om en backlash kring Arnolds kvinnogestaltningar, detta trots att han var gift med kvinnosakskvinnan Vera Nordin som till synes inte hade några problem med sin mans bilder.
I inledningen av filmen är året 2007 och Arnold har precis blivit änkling. Han är då 82 år gammal och lite skupplig men ändå en kvick och fortfarande kreativ man. Vi ser honom hälsa på gamla vänner, visa upp sin teknik för yngre konstnärer och ha vernissage och utställningar. 2010 dog han och lämnade efter sig ett visuellt arv om tusentals vackra, otäcka, surrealistiska men alltid fantastiska teckningar.
Det är en stor kulturgärning att dokumentären gjorts. Tyvärr är det ganska uppenbart att budgeten till dokumentären inte varit speciellt saftig och att det i ärlighetens namn inte riktigt funnits tillräckligt mycket bra material för att få till något som håller tv-klass. Men jag tycker att det här lite amatörmässiga utförandet har sin charm och att det passar temat. Därför är dokumentären klart sevärd.
EXTRAMATERIALET
Inte för att jag räknat dem, men omslaget utlovar nästan 1000 teckningar från Hans Arnolds penna och pensel. De är fördelade på ett antal bildspel.
I dokumentären kan man se sångaren Ebbot Lundberg berätta för Hans Arnold hur mycket han gillade kortfilmen "Fetknopparna" från 1970. För alla vi som inte sett den tidigare ligger den svartvita filmen med här. Det är sorts skräcksaga med tydliga metaforer till krig och elände. En gigantisk skrikande fågel slår sig ned på en liten ö med en liten stad. Fågeln värper ett ägg som kläcks och ut kryper små formlösa "fetknoppar" som börjar äta och växa sig större. Det står snart klart att invånarna måste gömma sig för att inte bli fetknoppsföda. Mot slutet återkommer fågeln och äter upp de numera rejält stora fetknopparna och allt verkar frid och fröjd för invånarna som kan bygga upp sin stad på nytt. Men det är bara början.
Jag hade blivit skrämd till vettet om jag hade sett denna som barn! Nu utgår jag från att den visades för barn, men det kan ju vara en grav missuppfattning. Hoppas det!
"Fetknopparna" är inte den enda skräckkortisen som finns med på skivan. Letar man lite så finns det ett påskägg där en annan film som Hans Arnold uppskattade ligger med. Mer än så säger jag inte...
I dokumentären kan man se sångaren Ebbot Lundberg berätta för Hans Arnold hur mycket han gillade kortfilmen "Fetknopparna" från 1970. För alla vi som inte sett den tidigare ligger den svartvita filmen med här. Det är sorts skräcksaga med tydliga metaforer till krig och elände. En gigantisk skrikande fågel slår sig ned på en liten ö med en liten stad. Fågeln värper ett ägg som kläcks och ut kryper små formlösa "fetknoppar" som börjar äta och växa sig större. Det står snart klart att invånarna måste gömma sig för att inte bli fetknoppsföda. Mot slutet återkommer fågeln och äter upp de numera rejält stora fetknopparna och allt verkar frid och fröjd för invånarna som kan bygga upp sin stad på nytt. Men det är bara början.
Jag hade blivit skrämd till vettet om jag hade sett denna som barn! Nu utgår jag från att den visades för barn, men det kan ju vara en grav missuppfattning. Hoppas det!
"Fetknopparna" är inte den enda skräckkortisen som finns med på skivan. Letar man lite så finns det ett påskägg där en annan film som Hans Arnold uppskattade ligger med. Mer än så säger jag inte...
TRE SAKER
1. 1999 släppte heavy metal-bandet Wolf från Örebro sitt debutalbum och Hans Arnold tecknade en monsteraktig varg åt dem till omslaget. Starka kultpoäng på hemmaplan, men helt obegripligt för de flesta utländska lyssnarna och omslaget byttes ut till en återutgivning fem år senare. Omslaget visas upp i dokumentären.
2. Regissören Micke Engström är även en av de fem regissörerna av skräckantologin "Faust 2.0". Hans story är "Nättrollets diskreta charm".
3. Hans Arnold lovade att hemsöka Micke Engström från andra sidan graven i fall filmen inte blev bra. Hoppas att spök-Arnold är nöjd.
2. Regissören Micke Engström är även en av de fem regissörerna av skräckantologin "Faust 2.0". Hans story är "Nättrollets diskreta charm".
3. Hans Arnold lovade att hemsöka Micke Engström från andra sidan graven i fall filmen inte blev bra. Hoppas att spök-Arnold är nöjd.
ANDERS JAKOBSON (2019-05-31)