Ett fint hantverk men lite bagatellartat
Dumbo
Genre: Barn o familjFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Disney, 2019
Ljud: Dolby Digital Plus 7.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Jag är väldigt osäker på om jag sett original-"Dumbo" från 1941. Jag kan den animerade Disney-klassikern hyfsat väl så någon gång borde den ha passerat framför mina ögon, men jag kan inte svära på att det faktiskt skett. Det spelar förstås mindre roll då det är ganska enkelt att ta sig an Tim Burtons liveactionhybrid. Just "enkelt" är ett ledord här - i bakommaterialet används ordet flitigt för att beskriva "Dumbo". Det är en okomplicerad historia vilket gör att den fortfarande håller efter alla dessa år. Det är - om man kokar ned den till någon sorts essens - en film om familj och att uppfylla sina drömmar. Ganska basic alltså.
Holt Farrier (Colin Farrell) återvänder till cirkusen Medici Brothers' Circus efter en insats i Första världskriget. Där har han förlorat sin arm. På cirkusen har han förlorat sin fru och alla sina hästar. Influensan tog frun, hästarna tvingades cirkusdirektören Max Medici (Danny DeVito) sälja som en del i en rad nödvändiga rationaliseringar. Holts barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) är cirkusbarn, men kanske inte överdrivet roade av livet. Speciellt inte Milly som inte alls delar sina föräldrars önskan om att underhålla och bli sedda. Hon är intresserad av vetenskap och har andra drömmar.
Holt ska dock inte bli arbetslös när han återvänt till sin arbetsplats. Max ger honom ett nytt jobb som elefantskötare. Trots besparingarna har han nämligen köpt en dräktig elefantko, för är det något som drar betalande besökare så är det babyelefanter. Men kalven som föds är inte den sötchock som han hoppats på utan snarare ett missfoster med gigantiska öron. Skandal, tycker direktören som vill reklamera köpet. Holt och hans barn gör sitt jobb och det är barnen som så småningom märker att kavlen Dumbo kan använda sina öron till att flyga och succén för Medici Brothers' Circus är omedelbar. Ganska snart sprider sig ryktet och nöjesparksägaren V. A. Vandevere (Michael Keaton) köper cirkusen och inkorporerar den i sitt gigantiska Dreamland där mycket mer pengar ska tjänas. Men Dumbo och familjen Farrier sätter sig på tvären när de genomskådar Vandevere.
Vid det här laget vet alla filmkonsumenter att Tim Burton har ett speciellt visuellt uttryck i allt han gör och "Dumbo" är förstås inget undantag. Det är inte lika galet som "Alice i Underlandet" förstås men det är spektakulärt och färgstarkt så det räcker ändå. Speciellt när vi förflyttar oss till Dreamland. Det är läckert värre. Den animerade elefanten är Disneysöt och realistisk på samma gång. Scenerna med den fungerar oväntat väl, med undantag för de sekvenser när människor ska flyga på Dumbo. Det ser dessvärre riktigt illa ut.
Filmen är trevlig men lite av en bagatell. Jag blir inte överdrivet gripen av den, trots att den anspelar på hela känsloregistret precis som en klassisk Disneyfilm ska göra. Jag kan dock tänka mig att den fungerar fint som familjefilm. Ett stabilt hantverk, men ingen film som tar sig in på min årsbästalista för att uttrycka det resolut.
Holt Farrier (Colin Farrell) återvänder till cirkusen Medici Brothers' Circus efter en insats i Första världskriget. Där har han förlorat sin arm. På cirkusen har han förlorat sin fru och alla sina hästar. Influensan tog frun, hästarna tvingades cirkusdirektören Max Medici (Danny DeVito) sälja som en del i en rad nödvändiga rationaliseringar. Holts barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) är cirkusbarn, men kanske inte överdrivet roade av livet. Speciellt inte Milly som inte alls delar sina föräldrars önskan om att underhålla och bli sedda. Hon är intresserad av vetenskap och har andra drömmar.
Holt ska dock inte bli arbetslös när han återvänt till sin arbetsplats. Max ger honom ett nytt jobb som elefantskötare. Trots besparingarna har han nämligen köpt en dräktig elefantko, för är det något som drar betalande besökare så är det babyelefanter. Men kalven som föds är inte den sötchock som han hoppats på utan snarare ett missfoster med gigantiska öron. Skandal, tycker direktören som vill reklamera köpet. Holt och hans barn gör sitt jobb och det är barnen som så småningom märker att kavlen Dumbo kan använda sina öron till att flyga och succén för Medici Brothers' Circus är omedelbar. Ganska snart sprider sig ryktet och nöjesparksägaren V. A. Vandevere (Michael Keaton) köper cirkusen och inkorporerar den i sitt gigantiska Dreamland där mycket mer pengar ska tjänas. Men Dumbo och familjen Farrier sätter sig på tvären när de genomskådar Vandevere.
Vid det här laget vet alla filmkonsumenter att Tim Burton har ett speciellt visuellt uttryck i allt han gör och "Dumbo" är förstås inget undantag. Det är inte lika galet som "Alice i Underlandet" förstås men det är spektakulärt och färgstarkt så det räcker ändå. Speciellt när vi förflyttar oss till Dreamland. Det är läckert värre. Den animerade elefanten är Disneysöt och realistisk på samma gång. Scenerna med den fungerar oväntat väl, med undantag för de sekvenser när människor ska flyga på Dumbo. Det ser dessvärre riktigt illa ut.
Filmen är trevlig men lite av en bagatell. Jag blir inte överdrivet gripen av den, trots att den anspelar på hela känsloregistret precis som en klassisk Disneyfilm ska göra. Jag kan dock tänka mig att den fungerar fint som familjefilm. Ett stabilt hantverk, men ingen film som tar sig in på min årsbästalista för att uttrycka det resolut.
EXTRAMATERIALET
Lika delar ryggdunkningar och konkret information ges i filmens bakomfilm. Tim Burton strösslar kärlek över skådespelarna, som återgäldar det, inte minst i en annan bakomfilm som handlar om filmens design. Den går det ju inte att klaga på direkt.
Vi får även se hur Dumbo-elefanten skapades, till stor del med hjälp av en akrobatisk människa, Edd Osmond, som i grön dräkt fick agera elefant under inspelningarna.
En kortare film rasslar snabbt igenom påskägg i filmen som uteslutande handlar om syftningar till den animerade filmen. Klart kul att se, vilket inte kan sägas om bloopersblocket. Det är vad det är, så att säga.
En bunt borttagna scener och en musikvideo till Arcade Fires cover av vaggvisan "Baby Mine" från originalfilmen ligger också med. Arcade Fires låt har fått en sympatisk The Beatles-känsla som jag gillar.
Vi får även se hur Dumbo-elefanten skapades, till stor del med hjälp av en akrobatisk människa, Edd Osmond, som i grön dräkt fick agera elefant under inspelningarna.
En kortare film rasslar snabbt igenom påskägg i filmen som uteslutande handlar om syftningar till den animerade filmen. Klart kul att se, vilket inte kan sägas om bloopersblocket. Det är vad det är, så att säga.
En bunt borttagna scener och en musikvideo till Arcade Fires cover av vaggvisan "Baby Mine" från originalfilmen ligger också med. Arcade Fires låt har fått en sympatisk The Beatles-känsla som jag gillar.
TRE SAKER
1. Filmen ger en återförening för Tim Burton, Michael Keaton och Danny DeVito - det vill säga "Batman Returns"-gänget. Men som DeVito konstaterar är det ombytta roller. Han spelar den snälla killen och Keaton elakingen.
2. Just designen av Burtons Batman-filmer är det jag främst tänker på när jag ser "Dumbo". Givetvis är det inte lika mörkt, men det finns någon känsla av en lite tillskruvad verklighet. Det fanns cirkus- och nöjesparksaspekter i de filmerna också vilket kan vara en bidragande anledning till mina associationer.
3. Den här filmen ska inte ses som en remake av den animerade filmen utan en ny version av storyn den är baserad på. Men med tanke på hur många passningar till 1941-filmen som är med tycker jag att det är lite småfjantigt att inte se filmen som en remake.
2. Just designen av Burtons Batman-filmer är det jag främst tänker på när jag ser "Dumbo". Givetvis är det inte lika mörkt, men det finns någon känsla av en lite tillskruvad verklighet. Det fanns cirkus- och nöjesparksaspekter i de filmerna också vilket kan vara en bidragande anledning till mina associationer.
3. Den här filmen ska inte ses som en remake av den animerade filmen utan en ny version av storyn den är baserad på. Men med tanke på hur många passningar till 1941-filmen som är med tycker jag att det är lite småfjantigt att inte se filmen som en remake.
ANDERS JAKOBSON (2019-08-16)