Skolengelskan dödar filmen omedelbart
The Huntress: Rune of the Dead
Genre: ActionFormat: Streamat
Bolag: SF Anytime, 2019
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.39:1
Affischen till denna svenska vikingafilm är ju riktigt läcker. Man får ju lite "The Hunger Games"-vibbar av dispositionen och utseendet på huvudpersonen Runa (Moa Enqvist Stefansdotter), men förväntar man sig ett maffigt actiondrama så kommer man bli besviken. Det här är inte en film som uppfyller den känsla man får av marknadsföringsbilden. Tyvärr.
Den huvudsakliga mannen bakom filmen är Rasmus Tirzitis som för några år sedan gjorde "Vilsen" - en "svensk indiefilm med toppar och dalar", för att citera rubriken på min recension. Det börjar blir repetitivt att skriva det men när det gäller svenska indiefilmer är det ofta ett fint foto och ett fint hantverk, men sämre skådespelarinsatser. Det här är inget undantag. Det är visserligen inga nykläckta skådespelare i de flesta rollerna. Det som gör att det inte fungerar är det talade språket. Valet att berätta filmen på engelska är ett misstag som känns helt fel. Ganska omgående när någon säger "I can’t" med markerat brittiskt uttal som vi lärde oss i skolengelskan är jag inte med i filmen längre. Replikerna landar taffligt och det hade varit mycket bättre att göra filmen på svenska, till och med någon sorts tidsmässigt korrekt svenska.
Året är 811. Vi följer en liten familj som bor helt ensamma ute i skogen. De är fyra personer, men det saknas en femte. Patriarken Joar (Peter Mörlin) är ute på en vikingafärd och resten av familjen vet inte om han lever eller är död. Han älskade Magnhild (Yohanna Idha) har tappat hoppet och går mest omkring och surar och hänger tvätt, vilket verkar vara en daglig syssla för henne. Yngsta dottern Bothild (Viva Östervall Lyngbrant) har kanske inte riktigt förstått allvaret i situationen medan Runa vänder sin saknad till en träningsmotivation. Hon använder sin båge hela tiden med pappans tidigare vägledning och kunskap som ett jämförelsemått, och hon får stöttning av blinda farfar Ragnvald (Ralf Beck).
Men så kommer då en skadad man till lägret. Torulf (Andreas Rylander) säger sig ha sett Joar vid liv bara några dagar tidigare, och hoppet tänds. Ska den förlorade familjemedlemmen komma tillbaka? Och är han i så fall samma person som tidigare?
Det stora problem i filmen är tempot. Det händer liksom ingenting och även om det dyker upp små föraningar om vad som ska komma hjälper de inte att dra upp mig ur tristessen. När det väl börjar hända saker är vi så pass långt in i filmen att det inte får någon väsentlig effekt. Jag har sedan länge börjat titta på räkneverket för att se hur mycket det är kvar. Den lilla sammanfattning av storyn som jag skrivit ovan täcker upp en ganska stor del av filmen, och det resterande biten då ett skräckmoment läggs in är alltså för liten och för sen.
Jag känner ungefär samma sak som när jag såg "Vilsen". Det finns en okej film här men story, manus och dramaturgi skulle behövt stötts och blötts av några med kunskapen att få in flyt och fokus så att tittaren gör något annat än gäspar sig igenom 100 minuter film. Jag får njuta av det fina fotot och de natursköna miljöerna i stället, för som filmupplevelse lämnar "The Huntress: Rune of the Dead" en hel del att önska.
Den huvudsakliga mannen bakom filmen är Rasmus Tirzitis som för några år sedan gjorde "Vilsen" - en "svensk indiefilm med toppar och dalar", för att citera rubriken på min recension. Det börjar blir repetitivt att skriva det men när det gäller svenska indiefilmer är det ofta ett fint foto och ett fint hantverk, men sämre skådespelarinsatser. Det här är inget undantag. Det är visserligen inga nykläckta skådespelare i de flesta rollerna. Det som gör att det inte fungerar är det talade språket. Valet att berätta filmen på engelska är ett misstag som känns helt fel. Ganska omgående när någon säger "I can’t" med markerat brittiskt uttal som vi lärde oss i skolengelskan är jag inte med i filmen längre. Replikerna landar taffligt och det hade varit mycket bättre att göra filmen på svenska, till och med någon sorts tidsmässigt korrekt svenska.
Året är 811. Vi följer en liten familj som bor helt ensamma ute i skogen. De är fyra personer, men det saknas en femte. Patriarken Joar (Peter Mörlin) är ute på en vikingafärd och resten av familjen vet inte om han lever eller är död. Han älskade Magnhild (Yohanna Idha) har tappat hoppet och går mest omkring och surar och hänger tvätt, vilket verkar vara en daglig syssla för henne. Yngsta dottern Bothild (Viva Östervall Lyngbrant) har kanske inte riktigt förstått allvaret i situationen medan Runa vänder sin saknad till en träningsmotivation. Hon använder sin båge hela tiden med pappans tidigare vägledning och kunskap som ett jämförelsemått, och hon får stöttning av blinda farfar Ragnvald (Ralf Beck).
Men så kommer då en skadad man till lägret. Torulf (Andreas Rylander) säger sig ha sett Joar vid liv bara några dagar tidigare, och hoppet tänds. Ska den förlorade familjemedlemmen komma tillbaka? Och är han i så fall samma person som tidigare?
Det stora problem i filmen är tempot. Det händer liksom ingenting och även om det dyker upp små föraningar om vad som ska komma hjälper de inte att dra upp mig ur tristessen. När det väl börjar hända saker är vi så pass långt in i filmen att det inte får någon väsentlig effekt. Jag har sedan länge börjat titta på räkneverket för att se hur mycket det är kvar. Den lilla sammanfattning av storyn som jag skrivit ovan täcker upp en ganska stor del av filmen, och det resterande biten då ett skräckmoment läggs in är alltså för liten och för sen.
Jag känner ungefär samma sak som när jag såg "Vilsen". Det finns en okej film här men story, manus och dramaturgi skulle behövt stötts och blötts av några med kunskapen att få in flyt och fokus så att tittaren gör något annat än gäspar sig igenom 100 minuter film. Jag får njuta av det fina fotot och de natursköna miljöerna i stället, för som filmupplevelse lämnar "The Huntress: Rune of the Dead" en hel del att önska.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Manuset har Rasmus Tirzitis skrivit tillsammans med historieintresserade Faravid Svalfors af Ugglas.
2. För fotot svarar Marcus Möller. Filmen är hans långfilmsdebut.
3. Jag kan inte riktigt släppa hur filmen inte alls lever upp till affischen, eller ens titeln, som känns som den formats efter "The Mortal Instruments: City of Bones" eller liknande kolon-titlar. Det är som man vill lite för mycket.
2. För fotot svarar Marcus Möller. Filmen är hans långfilmsdebut.
3. Jag kan inte riktigt släppa hur filmen inte alls lever upp till affischen, eller ens titeln, som känns som den formats efter "The Mortal Instruments: City of Bones" eller liknande kolon-titlar. Det är som man vill lite för mycket.
ANDERS JAKOBSON (2019-10-21)