Spelfilm utan spelkänsla och kändisar
Doom: Annihilation
Genre: Science fictionFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Universal, 2019
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Under den förhållandevis korta period i mitt liv som PC-ägare som jag ägnade åt dataspel, valde jag "Quake" före "Doom" (även om mitt spel var "Tomb Raider"). De båda spelen är på sätt och vis relaterade som produkter från betydelsefulla spelutvecklaren id Software och så kallade FPS - First-person Shooter.
2004 kom en första filmadaption av "Doom" med gigantiska namn som Karl Urban och Dwayne Johnson i huvudrollerna. 14 år senare kommer denna version som lyckas med konststycket att inte ha en enda, för mig, känd person i någon roll. Jag har recenserat över 2500 titlar på DVDKritik.se men kan inte påstå att ett enda ansikte i "Doom: Annihilation" är bekant, även om någon säkert finns bland de där 2500 titlarna. Det är en liten varningsklocka för filmens kvalitet. En större är filmens utseende. Jag återkommer till det.
Den nya filmen följer ungefär samma struktur som jag minns att den första hade, vilket i och för sig har att göra med spelets story. På Mars måne Phobos finns en uråldrig teleporter med koppling till Nevada. Dr. Betruger (Dominic Mafham) genomför det första mänskliga experimentet och skickar ett frivilligt testobjekt från Mars till Jorden, men något går fel.
Parallellt är en rymdfärja med militärer på väg till Phobos för att (av någon anledning) vakta forskningsbasen. När de kommer dit är den offline och när de tar sig in via en nödutgång står det klart att basen kommer att explodera inom 90 minuter. Det står även klart att de flesta av forskarna råkat illa ut. Det är upp till militärerna, med hatade löjtnanten Joan Dark (Amy Manson) i spetsen att slåss mot de monster som finns där inne. Lyckligtvis finns det en BFG-9000 ombord - en Big Fucking Gun.
I brist på annat är "Doom: Annihilation" en kort actionfilm att slötitta på, men den ger inget vidare mervärde. 2004-filmen gjorde ett stort nummer av att gå in i FPS-vinkeln när det var dags för action. Den här filmen gör det lite grann men inte så mycket som jag hade förväntat mig. Det var ju en rolig poäng då och hade varit en lika rolig poäng nu. En möjlighet som slarvats bort.
Det som är filmens absolut största problem, och det är från första stunden, är att allting känns väldigt plastigt och "kulissigt". Varenda plats är skinande ren och så ser det inte ut på forskningsstationer och i militära farkoster. Det är märkligt att faktumet att allt är så rent och snyggt gör att det plötsligt känns billigt. I kombination med en relativt ospännande plott och no-name-skådespelare blir "Doom: Annihilation" en B-film som landar rätt illa.
Bland skådespelarna sticker Dominic Mafham ut. Han har pondus och karisma och lyckas balansera på helt rätt gräns för att inte falla in i något pretentiöst överspel. Men det är inget som lyfter upp filmen till någon sorts dräglig nivå. Dörren öppnas lite på glänt till en eventuell uppföljare men jag kan nog tycka att den dörren behöver stängas och förseglas för gott.
2004 kom en första filmadaption av "Doom" med gigantiska namn som Karl Urban och Dwayne Johnson i huvudrollerna. 14 år senare kommer denna version som lyckas med konststycket att inte ha en enda, för mig, känd person i någon roll. Jag har recenserat över 2500 titlar på DVDKritik.se men kan inte påstå att ett enda ansikte i "Doom: Annihilation" är bekant, även om någon säkert finns bland de där 2500 titlarna. Det är en liten varningsklocka för filmens kvalitet. En större är filmens utseende. Jag återkommer till det.
Den nya filmen följer ungefär samma struktur som jag minns att den första hade, vilket i och för sig har att göra med spelets story. På Mars måne Phobos finns en uråldrig teleporter med koppling till Nevada. Dr. Betruger (Dominic Mafham) genomför det första mänskliga experimentet och skickar ett frivilligt testobjekt från Mars till Jorden, men något går fel.
Parallellt är en rymdfärja med militärer på väg till Phobos för att (av någon anledning) vakta forskningsbasen. När de kommer dit är den offline och när de tar sig in via en nödutgång står det klart att basen kommer att explodera inom 90 minuter. Det står även klart att de flesta av forskarna råkat illa ut. Det är upp till militärerna, med hatade löjtnanten Joan Dark (Amy Manson) i spetsen att slåss mot de monster som finns där inne. Lyckligtvis finns det en BFG-9000 ombord - en Big Fucking Gun.
I brist på annat är "Doom: Annihilation" en kort actionfilm att slötitta på, men den ger inget vidare mervärde. 2004-filmen gjorde ett stort nummer av att gå in i FPS-vinkeln när det var dags för action. Den här filmen gör det lite grann men inte så mycket som jag hade förväntat mig. Det var ju en rolig poäng då och hade varit en lika rolig poäng nu. En möjlighet som slarvats bort.
Det som är filmens absolut största problem, och det är från första stunden, är att allting känns väldigt plastigt och "kulissigt". Varenda plats är skinande ren och så ser det inte ut på forskningsstationer och i militära farkoster. Det är märkligt att faktumet att allt är så rent och snyggt gör att det plötsligt känns billigt. I kombination med en relativt ospännande plott och no-name-skådespelare blir "Doom: Annihilation" en B-film som landar rätt illa.
Bland skådespelarna sticker Dominic Mafham ut. Han har pondus och karisma och lyckas balansera på helt rätt gräns för att inte falla in i något pretentiöst överspel. Men det är inget som lyfter upp filmen till någon sorts dräglig nivå. Dörren öppnas lite på glänt till en eventuell uppföljare men jag kan nog tycka att den dörren behöver stängas och förseglas för gott.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. En forskare i filmen som påträffas död identifieras som John Carmack. Det är namnet på en av grundarna till id Software och därmed en av skaparna till spelet "Doom".
2. En annan död person heter William Blazkowicz vilket även är (efter)namnet på huvudkaraktären i id Software-spelet "Wolfenstein".
3. Det finns många andra referenser till spelet. Till exempel syftar repliken "I'm your Ultra Nightmare!" på den värsta svårhetsgraden i spelet.
2. En annan död person heter William Blazkowicz vilket även är (efter)namnet på huvudkaraktären i id Software-spelet "Wolfenstein".
3. Det finns många andra referenser till spelet. Till exempel syftar repliken "I'm your Ultra Nightmare!" på den värsta svårhetsgraden i spelet.
ANDERS JAKOBSON (2019-10-25)