Något osammanhängande virrvarr
Legender från övärlden
Genre: AnimeradFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2020
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Någonting som irriterar mig är när man är en timme in i en film och fortfarande inte har någon direkt aning om vilka karaktärerna är, vad de vill och varför. När jag sitter och tittar på "Legender från övärlden" så kan jag etablera så mycket som att den unga killen Arren till synes helt utan anledning mördat sin far, och nu vandrar runt med ett magiskt svärd som han inte kan dra ur skidan. Han räddar flickan Therru från slavhandlare, vilket hon är allt annat än glad över. Sen möter han magikern Sparvhök som tar med honom till kvinnan Tenar, där Therru bor. Sparvhök har också någonting otalt med Cob, en häxa som styr slottet i staden. Det här är alltså en timme in i filmen, och frågetecknen är enorma.
Gorô Miyazaki, Hayaos son, fick med den här filmen sitt första regissörsjobb. Hans senare verk har inte imponerat på mig. "Uppe på vallmokullen" var långdragen och oengagerande, och den bedrövliga serien "Ronja Rövardotter" klarade jag inte ens av fyra avsnitt av. Tacksamt nog rätar allting ut sig till slut i övärlden. Det blir lite spännande och allt man undrat får ett svar. Fast det gör egentligen bara den första timmen mer irriterande, eftersom man uppenbarligen är kapabel att göra bra film. Eller var det någon annan som gjorde den andra halvan?
Filmen är baserad på valda delar ur bokserien Övärlden av den amerikanska författaren Ursula K. Le Guin, med starka influenser från Hayao Miyazakis grafiska roman "The Journey of Shuna". Att slutresulatet blivit ett något osammanhängande virrvarr är sålunda inte svårt att förstå, och inte heller Le Guin själv tyckte speciellt mycket om filmen. Dessutom är det en av Ghiblis mer våldsamma filmer, vilket Le Guin också motsatte sig i jämförelse med sina egna historier där hon undvikit att skriva in tydliga skurkar och i stället skapat större moraliska frågeställningar. Inte Ghiblis sämsta, men nog är den där nere och nosar.
Gorô Miyazaki, Hayaos son, fick med den här filmen sitt första regissörsjobb. Hans senare verk har inte imponerat på mig. "Uppe på vallmokullen" var långdragen och oengagerande, och den bedrövliga serien "Ronja Rövardotter" klarade jag inte ens av fyra avsnitt av. Tacksamt nog rätar allting ut sig till slut i övärlden. Det blir lite spännande och allt man undrat får ett svar. Fast det gör egentligen bara den första timmen mer irriterande, eftersom man uppenbarligen är kapabel att göra bra film. Eller var det någon annan som gjorde den andra halvan?
Filmen är baserad på valda delar ur bokserien Övärlden av den amerikanska författaren Ursula K. Le Guin, med starka influenser från Hayao Miyazakis grafiska roman "The Journey of Shuna". Att slutresulatet blivit ett något osammanhängande virrvarr är sålunda inte svårt att förstå, och inte heller Le Guin själv tyckte speciellt mycket om filmen. Dessutom är det en av Ghiblis mer våldsamma filmer, vilket Le Guin också motsatte sig i jämförelse med sina egna historier där hon undvikit att skriva in tydliga skurkar och i stället skapat större moraliska frågeställningar. Inte Ghiblis sämsta, men nog är den där nere och nosar.
EXTRAMATERIALET
Inget på Netflix, men DVD-utgåvan har storyboards.
TRE SAKER
1. I Japan vann filmen Bunshun-priset för både sämsta film och sämsta regissör, men vann samtidigt den motsvarande japanska Oscarstatyetten för bästa animerade film så det jämnade väl ut sig.
2. Hayao motsatte sig att sonen skulle regissera filmen, och de båda talade inte med varandra under produktionen.
3. Den amerikanska tv-kanalen Syfy gjorde sin egen filmatisering 2004, som Le Guin verkar tycka ännu mer illa om.
2. Hayao motsatte sig att sonen skulle regissera filmen, och de båda talade inte med varandra under produktionen.
3. Den amerikanska tv-kanalen Syfy gjorde sin egen filmatisering 2004, som Le Guin verkar tycka ännu mer illa om.
HENRIK ANDERSSON (2020-02-14)