Ungefär samma igen men så bra det är!
After Life - Säsong 2
Genre: DramakomediFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2020
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Jag kände efter förra säsongen av "After Life" att den fungerade helt och hållet som en individuell miniserie. Det fanns en story som fick en konklusion när det sjätte avsnittet gick i mål. Men med tanke på att serien blev en riktig publikfavorit var en fortsättning oundviklig och med en skicklig manusförfattare som Ricky Gervais bakom tangenterna hittade han ett sätt att ta historien vidare.
"After Life" handlar om journalisten Tonys (Gervais) liv efter hans fru Lisa (Kerry Godliman) gick bort i cancer. Den så levnadsglada Tony förvandlades till en sarkastisk och deprimerad människa som bara lever för att ta hand om den gemensamma hunden. Jobbet på gratistidningen ger ingenting. Kollegorna ännu mindre. Ingen förstår honom. Men så ändrar han sakta attityd när en del oväntade figurer får utrymme och betydelse i hans liv. Mot slutet av förra säsongen lämnade vi Tony i ett betydligt ljusare sken. Livet kan bli bättre.
...eller så kan det inte det. I säsong 2 har Tony kanske inte kommit tillbaka till ruta ett, men bra nära. Som de som lidit av depression vet är topparna bara temporära, dalarna kommer alltid tillbaka. En anledning är sköterskan Emma (Ashley Jensen) som tar hand om Tonys pappa (David Bradley). Tony charmades av henne sist och hon gillade honom med, men orkar inte riktigt vara "den andra kvinnan". Hon menar att han fortfarande sätter Lisa först. Visst är det så, men Tony gillar nivån på relationen han har med Emma. Kan den inte bara få vara så?
På jobbet är det andra som också mår dåligt. Chefen, tillika Tonys svåger Matt (Tom Basden) har separerat från sin fru och träffar samma usla terapeut som inte gjorde ett dugg vettigt för Tony sist. Kollegorna Kath (Diane Morgan) och Sandy (Mandeep Dhillon) är missnöjda med sina liv av olika anledningar och fotografen Lenny (Tony Way) måste finna sig i rollen som extrapappa åt ett minst sagt jobbigt barn. När tidningen hotas av nedläggning faller det på Tony att vara den starka axeln som alla kan luta sig mot trots att han mår skit.
Två av de osannolika personer som kom Tony nära sist var brevbäraren Pat (Joe Wilkinson) och sexarbetaren Roxy (Roisin Conaty) och de fortsätter att ta för sig av Tonys motvilliga gästfrihet. Både verkar tro att de bor hos honom när det verkligen inte är så, men kanske är det så att dessa osannolika vänner är de som får Tony att se ljusare på livet igen.
Rent krasst kan man säga att säsong 2 följer samma struktur som sin föregångare: Tony mår dåligt men hittar sätt att bli bättre. Men samtidigt är det inte riktigt sant den här gången. Bitvis är säsongen mycket mörkare när Tony ramlar ned i djupa svackor där vinflaskor och den där burken med sömnpiller ligger nära till hands. Effekten av storyn blir inte lika stark den här gången men det är ingen tvekan om att "After Life" är Gervais höjdpunkt både som skapare och skådespelare. Hans känslor i de allvarligare bitarna känns väldigt genuina och kombinationen av sarkasm, sorg och emellanåt riktigt låg humor är väldigt lyckad.
Jag parafraserar mig själv från sist: "Säsong 3? Helst inte, om jag får säga mitt. Det känns som den här storyn har ett definitivt slut i sista avsnittet." - men med tanke på hur bra det blev den här gången så känner jag mig inte negativt inställd till en fortsättning.
"After Life" handlar om journalisten Tonys (Gervais) liv efter hans fru Lisa (Kerry Godliman) gick bort i cancer. Den så levnadsglada Tony förvandlades till en sarkastisk och deprimerad människa som bara lever för att ta hand om den gemensamma hunden. Jobbet på gratistidningen ger ingenting. Kollegorna ännu mindre. Ingen förstår honom. Men så ändrar han sakta attityd när en del oväntade figurer får utrymme och betydelse i hans liv. Mot slutet av förra säsongen lämnade vi Tony i ett betydligt ljusare sken. Livet kan bli bättre.
...eller så kan det inte det. I säsong 2 har Tony kanske inte kommit tillbaka till ruta ett, men bra nära. Som de som lidit av depression vet är topparna bara temporära, dalarna kommer alltid tillbaka. En anledning är sköterskan Emma (Ashley Jensen) som tar hand om Tonys pappa (David Bradley). Tony charmades av henne sist och hon gillade honom med, men orkar inte riktigt vara "den andra kvinnan". Hon menar att han fortfarande sätter Lisa först. Visst är det så, men Tony gillar nivån på relationen han har med Emma. Kan den inte bara få vara så?
På jobbet är det andra som också mår dåligt. Chefen, tillika Tonys svåger Matt (Tom Basden) har separerat från sin fru och träffar samma usla terapeut som inte gjorde ett dugg vettigt för Tony sist. Kollegorna Kath (Diane Morgan) och Sandy (Mandeep Dhillon) är missnöjda med sina liv av olika anledningar och fotografen Lenny (Tony Way) måste finna sig i rollen som extrapappa åt ett minst sagt jobbigt barn. När tidningen hotas av nedläggning faller det på Tony att vara den starka axeln som alla kan luta sig mot trots att han mår skit.
Två av de osannolika personer som kom Tony nära sist var brevbäraren Pat (Joe Wilkinson) och sexarbetaren Roxy (Roisin Conaty) och de fortsätter att ta för sig av Tonys motvilliga gästfrihet. Både verkar tro att de bor hos honom när det verkligen inte är så, men kanske är det så att dessa osannolika vänner är de som får Tony att se ljusare på livet igen.
Rent krasst kan man säga att säsong 2 följer samma struktur som sin föregångare: Tony mår dåligt men hittar sätt att bli bättre. Men samtidigt är det inte riktigt sant den här gången. Bitvis är säsongen mycket mörkare när Tony ramlar ned i djupa svackor där vinflaskor och den där burken med sömnpiller ligger nära till hands. Effekten av storyn blir inte lika stark den här gången men det är ingen tvekan om att "After Life" är Gervais höjdpunkt både som skapare och skådespelare. Hans känslor i de allvarligare bitarna känns väldigt genuina och kombinationen av sarkasm, sorg och emellanåt riktigt låg humor är väldigt lyckad.
Jag parafraserar mig själv från sist: "Säsong 3? Helst inte, om jag får säga mitt. Det känns som den här storyn har ett definitivt slut i sista avsnittet." - men med tanke på hur bra det blev den här gången så känner jag mig inte negativt inställd till en fortsättning.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Paul Kaye spelar den usla terapeuten. Sist var han ointresserad av Tonys tankar, den här gång vräker han sin usla kvinnosyn och sexistiska tips över Matt som definitivt inte är i behov av det. Kaye är magiskt vidrig i sin gestaltning och Tom Basden är otroligt bra på att spela obekväm.
2. Ricky Gervais gestaltning av den svidande förlusten av en levnadspartner känns så genomarbetad och verklig att man lockas att tro att det har hänt honom. Så är det inte - han har ett långt förhållande med sin levnadsparter Jane Fallon som han träffade under universitetstiden 1982.
3. Jag skulle dock misstänka att Gervais eget förhållande inspirerat till Tony och Lisas som vi ser i otaliga videoinspelningar. Här är egentligen min enda lilla invändning - alla videoinspelningar ser ut att skildra exakt samma tidsperiod och så är det ju inte i verkligheten. Svårt att föryngra skådespelarna dock...
2. Ricky Gervais gestaltning av den svidande förlusten av en levnadspartner känns så genomarbetad och verklig att man lockas att tro att det har hänt honom. Så är det inte - han har ett långt förhållande med sin levnadsparter Jane Fallon som han träffade under universitetstiden 1982.
3. Jag skulle dock misstänka att Gervais eget förhållande inspirerat till Tony och Lisas som vi ser i otaliga videoinspelningar. Här är egentligen min enda lilla invändning - alla videoinspelningar ser ut att skildra exakt samma tidsperiod och så är det ju inte i verkligheten. Svårt att föryngra skådespelarna dock...
ANDERS JAKOBSON (2020-05-01)