Komplex och långsam på gott och ont
Lisey's Story
Genre: Skräck, TV-serieFormat: Streamat
Bolag: Apple TV+, 2021
Ljud: Dolby Atmos
Bild: 1080p High Definition 2.00:1
"Lisey's Story" är baserad på Stephen Kings roman med samma namn (2006, "Liseys berättelse" på svenska). Stephen King har även skrivit manuset till denna åttadelade miniserie. Det är en bok han rankar som en av sina absoluta favoriter, en bok med högt personligt värde och han har skämtsamt sagt att "Om någon ska göra bort sig med manuset, kan det lika gärna vara jag". Lite knepigt sagt, men bollen är hemma.
Boken är har ett personligt värde även för mig. När den kom gjorde King ett av sina få promotionframträdanden i Europa och var i England under några dagar. Jag åkte givetvis dit och kunde träffa honom under lite olika sammanhang, något som finns dokumenterat i denna långa reserapport. Boken gillade jag också.
Historien handlar om titelns Lisey, Lisa Landon (Julianne Moore), änka till författaren Scott Landon (Clive Owen). Två år har gått sedan Scott dog och Lisey håller på att plocka ihop hans kontor. Då hittar hon första ledtråden i en skattjakt, vilket leder till att hon minns detaljer om sin man och hans märkliga bakgrund. Scott var en författare med en sorts kultstämpel och en trogen skara läsare, vilket gör att hans anteckningar, journaler och opublicerade verk är värdefullt material för många. Ett synnerligen psykopatiskt fan, Jim Dooley (Dane DeHaan), börjar pressa Lisey för att komma åt det som "världen måste få se" och hans metoder blir allt värre och värre.
Så långt ett tydligt thrillerupplägg. Men berättelsen rymmer mer. Scotts barndom är tragisk och hemsk, där en fantasivärld kallad Boo'ya Moon har en stor betydelse - då som nu. Mycket av serien utspelar sig i denna värld som har ett udda utseende och ett sannerligen otäckt monster med en karaktärsdesign som jag aldrig sett tidigare. Ett riktigt mardrömsmonster. Hela Boo'ya Moon är snyggt designat med udda färgkombinationer och annat som gör att det inte känns som något som finns i vår värld. Men det är inte enbart en berättelse om en psykopat och en fantasivärld, det är också en historia om sorg och starka relationer, till exempel mellan Lisey och hennes två systrar Darla (Jennifer Jason Leigh) och Amanda (Joan Allen), där den sistnämnda har en extra stor del i historien.
Jag tror att detta är en serie av som gynnas av att ses i hyfsat rask takt. De individuella avsnitten kan upplevas som lite långsamma och sega med mycket tillbakablickar och icke-linjärt berättande som saktar ned tempot. De har emellanåt sina poänger då vissa avsnitt på sätt och vis ägnas åt en speciell situation eller ett speciellt minne, men i ett större perspektiv känns det lite som man vill snabba på berättelsen lite. Kanske hade det varit bättre med färre avsnitt och lite högre tempo? Men, för att säga emot mig själv, känner jag när jag ser de sista tre avsnitten i rad att lite av seriens poetiska inslag går fram lite bättre när de har lite luft att röra sig i.
Vill man ha renodlad skräck är detta fel serie att ta sig an, men med sinnet öppet för något mer filosofiskt och fantasifullt kan "Lisey's Story" träffa rätt. Det är en ganska komplex historia som är aningens bökigt berättad, men jag gillar den även om den har sina brister.
Boken är har ett personligt värde även för mig. När den kom gjorde King ett av sina få promotionframträdanden i Europa och var i England under några dagar. Jag åkte givetvis dit och kunde träffa honom under lite olika sammanhang, något som finns dokumenterat i denna långa reserapport. Boken gillade jag också.
Historien handlar om titelns Lisey, Lisa Landon (Julianne Moore), änka till författaren Scott Landon (Clive Owen). Två år har gått sedan Scott dog och Lisey håller på att plocka ihop hans kontor. Då hittar hon första ledtråden i en skattjakt, vilket leder till att hon minns detaljer om sin man och hans märkliga bakgrund. Scott var en författare med en sorts kultstämpel och en trogen skara läsare, vilket gör att hans anteckningar, journaler och opublicerade verk är värdefullt material för många. Ett synnerligen psykopatiskt fan, Jim Dooley (Dane DeHaan), börjar pressa Lisey för att komma åt det som "världen måste få se" och hans metoder blir allt värre och värre.
Så långt ett tydligt thrillerupplägg. Men berättelsen rymmer mer. Scotts barndom är tragisk och hemsk, där en fantasivärld kallad Boo'ya Moon har en stor betydelse - då som nu. Mycket av serien utspelar sig i denna värld som har ett udda utseende och ett sannerligen otäckt monster med en karaktärsdesign som jag aldrig sett tidigare. Ett riktigt mardrömsmonster. Hela Boo'ya Moon är snyggt designat med udda färgkombinationer och annat som gör att det inte känns som något som finns i vår värld. Men det är inte enbart en berättelse om en psykopat och en fantasivärld, det är också en historia om sorg och starka relationer, till exempel mellan Lisey och hennes två systrar Darla (Jennifer Jason Leigh) och Amanda (Joan Allen), där den sistnämnda har en extra stor del i historien.
Jag tror att detta är en serie av som gynnas av att ses i hyfsat rask takt. De individuella avsnitten kan upplevas som lite långsamma och sega med mycket tillbakablickar och icke-linjärt berättande som saktar ned tempot. De har emellanåt sina poänger då vissa avsnitt på sätt och vis ägnas åt en speciell situation eller ett speciellt minne, men i ett större perspektiv känns det lite som man vill snabba på berättelsen lite. Kanske hade det varit bättre med färre avsnitt och lite högre tempo? Men, för att säga emot mig själv, känner jag när jag ser de sista tre avsnitten i rad att lite av seriens poetiska inslag går fram lite bättre när de har lite luft att röra sig i.
Vill man ha renodlad skräck är detta fel serie att ta sig an, men med sinnet öppet för något mer filosofiskt och fantasifullt kan "Lisey's Story" träffa rätt. Det är en ganska komplex historia som är aningens bökigt berättad, men jag gillar den även om den har sina brister.
EXTRAMATERIALET
Hos Apple TV+ finns det två korta featuretter som bonus. I den ena berättar Stephen King om hur han kom på berättelsen, vilket har att göra med en sjukhusvistelse 2000. King hade dragit på sig dubbelsidig lunginflammation och låg på sjukhus och under tiden passade hans fru på att renovera hans kontor och när han kom tillbaka var allting fortfarande nedpackat och han undrade om han hade dött...
Den andra handlar om regissören Pablo Larraín och hans vision för serien. Ganska spännande att höra om, speciellt hur han anpassat sin egen kreativitet till att följa Kings vision och manus.
Den andra handlar om regissören Pablo Larraín och hans vision för serien. Ganska spännande att höra om, speciellt hur han anpassat sin egen kreativitet till att följa Kings vision och manus.
TRE SAKER
1. Serien är trogen boken, något annat vore kanske lite konstigt i och med att det ändå är Stephen King som skrivit båda, men han har gjort vissa förändringar och förenklingar. En sak som jag gillade med boken som inte följt med serien är Lisa och Scotts interna språk med ord och uttryck. Det var en så fin detalj i boken som tog läsaren in i deras relation på ett nästan privat vis.
2. Dane DeHaan är bra som psykopaten Dooley. Tyvärr har King kanske blivit lite väl förtjust i karaktären och givit den mycket större plats i serien än i boken. Det gör att det blir lite för mycket av honom och DeHaans gestaltning hamnar snubblande nära en karikatyr.
3. Det är ganska kul att de tre systrarna i filmen alla gjort bärande roller i Stephen King-filmatiseringar tidigare. Julianne Moore i "Carrie" (2013), Joan Allen "Tills döden skiljer oss åt" (2014) och Jennifer Jason Leigh i "Dolores Claiborne" (1995).
2. Dane DeHaan är bra som psykopaten Dooley. Tyvärr har King kanske blivit lite väl förtjust i karaktären och givit den mycket större plats i serien än i boken. Det gör att det blir lite för mycket av honom och DeHaans gestaltning hamnar snubblande nära en karikatyr.
3. Det är ganska kul att de tre systrarna i filmen alla gjort bärande roller i Stephen King-filmatiseringar tidigare. Julianne Moore i "Carrie" (2013), Joan Allen "Tills döden skiljer oss åt" (2014) och Jennifer Jason Leigh i "Dolores Claiborne" (1995).
ANDERS JAKOBSON (2021-07-20)