Höstliga hemskheter i toppklass
Kastanjemannen
Genre: Thriller, TV-serieFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2021
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Det produceras väldigt många dussindeckare med uppenbara berättelser och lätt formstöpta strukturer. Men för varje dussin dussindeckare (eh...) som görs, kommer det något som sticker ut, något som imponerar på alla plan och som utmanar tittaren. Den danska Netflix-miniserien "Kastanjemannen" är ett praktexempel och en av höstens "måste-se"-serier i utbudet.
Det ska sägas att miniserien är baserad på en roman, Søren Sveistrups debut med samma namn. Men Sveistrup är ingen nykomling som fått till en fullträff. Han är dansk manusförfattare och kanske mest känd för den omtyckta kriminalserien "Brottet". Om "Kastanjemannen" är början på en boksvit eller en återkommande tv-serie vet jag inte, men jag kan i alla fall säga att denna sex avsnitt långa miniserie får sin konklusion innan de sista eftertexterna rullar.
Historien tar sin början 1987. En polis kallas till ett ödsligt hus där han hittar en mördad familj. Det är bara två överlevande. En skadad pojke och en flicka som sitter och trycker i en källare där det ser ut som det pågått vidrigheter. Och överallt finns små figurer av kastanjer. Lagom till att polisen rapporterar sitt fynd klubbar någon ned honom och han dör.
I nutid träffar vi ensamstående polisen Naia Thulin (Danica Curcic), en duktig utredare som jobbar för mycket och därmed försakar sin dotter. Det är därför hon bett om att byta tjänst till en avsevärt lugnare. Men hennes chef är tvär och ger henne i stället ett färskt mordfall. Hon paras ihop med temporära kollegan Mark Hess (Mikkel Boe Følsgaard) som egentligen jobbar för Europol men som klantat till det och får sitta av tiden i Köpenhamn. Två poliser som båda bara vill bort förenas i ett märkligt mordfall. Det är en kvinna som mördats och dessutom fått handen avsågad. Vid brottsplatsen hittas en liten kastanjeman och det är den som gör fallet extra intressant.
På kastanjerna hittar teknikern Simon Genz (David Dencik) fingeravtryck från Kristine Hartung, dotter till socialministern Rosa Hartung (Iben Dorner). Ett år tidigare kidnappades Kristine och styckmördades. Kroppsdelarna hittades aldrig men förövaren sitter bakom lås och bom och Rosa har precis gjort politisk comeback. Snart mördas ytterligare en kvinna och denna gång sågas båda händerna av och givetvis hittas en ny kastanjeman med Kristines fingeravtryck. Hur har de hamnat där? Finns det en logisk förklaring?
Thulin och Hess går djupt in i fallet, emellanåt utan att ha deras chefs godkännande. De letar mönster och ledtrådar och Hess börjar rota i det till synes avslutade fallet kring Kristine Hartung som han inte var delaktig i när det begav sig. Är det verkligen uppklarat? Samtidigt inser de att det handlar om en seriemördare som garanterat kommer att mörda fler och det gäller att ligga steget före, något som är snudd på omöjligt.
"Kastanjemannen" är riktigt spännande, obehaglig, otäck och på alla sätt och vis välgjord. Hur allting hänger ihop är inte uppenbart från första början och successivt läggs pusselbitarna ihop. Karaktärerna är långt ifrån endimensionella och det är förstås ett stort plus när man ändå ägnar sex timmar på dem. De huvudsakliga skådespelarna, med undantag för David Dencik, är inga jag känner till sedan tidigare men alla är bra, stabila och trovärdiga i sina roller.
Som jag skrev inledningsvis - detta är höstens "måste-se" och även om det inte borde bli mer så skulle jag inte direkt gråta om jag fick se karaktärerna igen i ett nytt fall.
Det ska sägas att miniserien är baserad på en roman, Søren Sveistrups debut med samma namn. Men Sveistrup är ingen nykomling som fått till en fullträff. Han är dansk manusförfattare och kanske mest känd för den omtyckta kriminalserien "Brottet". Om "Kastanjemannen" är början på en boksvit eller en återkommande tv-serie vet jag inte, men jag kan i alla fall säga att denna sex avsnitt långa miniserie får sin konklusion innan de sista eftertexterna rullar.
Historien tar sin början 1987. En polis kallas till ett ödsligt hus där han hittar en mördad familj. Det är bara två överlevande. En skadad pojke och en flicka som sitter och trycker i en källare där det ser ut som det pågått vidrigheter. Och överallt finns små figurer av kastanjer. Lagom till att polisen rapporterar sitt fynd klubbar någon ned honom och han dör.
I nutid träffar vi ensamstående polisen Naia Thulin (Danica Curcic), en duktig utredare som jobbar för mycket och därmed försakar sin dotter. Det är därför hon bett om att byta tjänst till en avsevärt lugnare. Men hennes chef är tvär och ger henne i stället ett färskt mordfall. Hon paras ihop med temporära kollegan Mark Hess (Mikkel Boe Følsgaard) som egentligen jobbar för Europol men som klantat till det och får sitta av tiden i Köpenhamn. Två poliser som båda bara vill bort förenas i ett märkligt mordfall. Det är en kvinna som mördats och dessutom fått handen avsågad. Vid brottsplatsen hittas en liten kastanjeman och det är den som gör fallet extra intressant.
På kastanjerna hittar teknikern Simon Genz (David Dencik) fingeravtryck från Kristine Hartung, dotter till socialministern Rosa Hartung (Iben Dorner). Ett år tidigare kidnappades Kristine och styckmördades. Kroppsdelarna hittades aldrig men förövaren sitter bakom lås och bom och Rosa har precis gjort politisk comeback. Snart mördas ytterligare en kvinna och denna gång sågas båda händerna av och givetvis hittas en ny kastanjeman med Kristines fingeravtryck. Hur har de hamnat där? Finns det en logisk förklaring?
Thulin och Hess går djupt in i fallet, emellanåt utan att ha deras chefs godkännande. De letar mönster och ledtrådar och Hess börjar rota i det till synes avslutade fallet kring Kristine Hartung som han inte var delaktig i när det begav sig. Är det verkligen uppklarat? Samtidigt inser de att det handlar om en seriemördare som garanterat kommer att mörda fler och det gäller att ligga steget före, något som är snudd på omöjligt.
"Kastanjemannen" är riktigt spännande, obehaglig, otäck och på alla sätt och vis välgjord. Hur allting hänger ihop är inte uppenbart från första början och successivt läggs pusselbitarna ihop. Karaktärerna är långt ifrån endimensionella och det är förstås ett stort plus när man ändå ägnar sex timmar på dem. De huvudsakliga skådespelarna, med undantag för David Dencik, är inga jag känner till sedan tidigare men alla är bra, stabila och trovärdiga i sina roller.
Som jag skrev inledningsvis - detta är höstens "måste-se" och även om det inte borde bli mer så skulle jag inte direkt gråta om jag fick se karaktärerna igen i ett nytt fall.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Lite naivt sitter man och tycker att "jäklar vad bra David Dencik är på danska" när det i själva verket är så att han räknas som en dansk-svensk skådespelare, uppvuxen i Köpenhamn under sina första femton år i livet och det är även där han bor numera, gift med danskan Sofie Dencik. "Bra på danska"... jo just det...
2. I serien sjungs en visa/ramsa om Kastanjemannen. Min fru kände igen melodin men hade sjungit den om Äppelmannen i stället. Det är möjligt att det är olika verser i samma visa. Så här går den svenska versen om Äppelmannen:
Äppelman, kom hit till mig.
Äppelman, kom hit till mig
har du några äpplen,
med till mig idag?
Tack ska du ha!
Tack till Malugn-Sälens scoutkår som tryckt den i ett häfte med "sånger att sjunga runt lägerelden"!
3. Även om berättelsen har ett definitivt slut lämnas det en liten, liten öppning till en fortsättning.
2. I serien sjungs en visa/ramsa om Kastanjemannen. Min fru kände igen melodin men hade sjungit den om Äppelmannen i stället. Det är möjligt att det är olika verser i samma visa. Så här går den svenska versen om Äppelmannen:
Äppelman, kom hit till mig.
Äppelman, kom hit till mig
har du några äpplen,
med till mig idag?
Tack ska du ha!
Tack till Malugn-Sälens scoutkår som tryckt den i ett häfte med "sånger att sjunga runt lägerelden"!
3. Även om berättelsen har ett definitivt slut lämnas det en liten, liten öppning till en fortsättning.
ANDERS JAKOBSON (2021-10-20)