Höstens snackis lever upp till hypen
Squid Game
Genre: Thriller, TV-serieFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2021
Ljud: Dolby Atmos
Bild: 1080p High Definition 2.00:1
"Squid Game" är höstens stora snackis och braksuccé för Netflix. Vem hade trott att en koreansk originalserie skulle bli bolagets mest sedda serie någonsin? På fyra veckor hade den setts av 142 miljoner hushåll runt om i världen. Jag gissar att "Squid Game" är en inkörningsport för koreansk film och tv för många. Jag har tack vare den här sajten sett en och annan koreansk produktion och klarar man av att hantera det stundtals överdrivna skådespele finns det mycket bra att upptäcka. "Squid Game" är inget undantag. Hypen kring serien är befogad.
Enklaste beskrivningen? "Saw" korsad med "Fem myror är fler än fyra elefanter"... Eller, nja... Grunden är en djävulskt spel där 456 deltagare utför olika sorters barnspel, men med livet som insats. Misslyckas man eller förlorar möter man döden på ett brutalt vis.
Vår väg in i detta går via Seong Gi-hun (Lee Jung-jae), en skuldsatt och frånskild förlorartyp som lever på sin gamla mamma. Lagom till att han får veta att hans dotter ska flytta till USA med sin mamma och hennes nya man får Gi-hun ett erbjudande om att delta i ett spel med en väldigt hög vinstsumma. Det skulle lösa alla hans skulder och dessutom ge honom andra möjligheter till att umgås med dottern. Så han ställer upp. Föga anar han att han ska tas till spelet genom hemliga transporter där han till större delen är nedsövd.
Han vaknar upp i en sovsal tillsammans med 455 andra deltagare, samtliga klädda i gröna träningsoveraller. De bevakas av maskförsedda figurer i rosa kläder vars hierarki identifieras av symbolerna på deras masker. Gi-hun, eller Spelare 456, lär känna några andra deltagare. Vissa känner han igen sedan tidigare. Cho Sang-woo (Park Hae-soo som) är en barndomskamrat som lyckats med både studier och karriär, men likt Gi-hun har han trassel med det ekonomiska och Kang Sae-byeok (Jung Ho-yeon) är en ficktjuv som Gi-hun nyligen stött på. Några andra tävlanden är cancersjuka åldermannen Oh Il-nam (Oh Yeong-su) som deltar i stället för att sitta och vänta in döden, väna pakistanen Abdul Ali (Anupam Tripathi), gangstern Jang Deok-su (Heo Sung-tae) som skapar dålig stämning i gruppen och den störiga kvinnan Han Mi-nyeo (Kim Joo-ryoung).
När det första spelet drar igång blir deltagarna varse om allvaret i spelet och de får även veta hur mycket pengar som står på spel. Det är väldigt mycket och samtliga tävlanden är i behov av att snygga till sin ekonomi. Grupperingar bildas bland de tävlande, men till syvende och sist handlar det om alla mot alla där endast en kan gå vinnande ur spelet.
Parallellt tas vi in i hierarkin bland de som driver spelet. De rosaklädda figurerna verkar under en figur i grått/silver som kallas Frontmannen. Men han är knappast överst i rangordningen. Den här delen av seriens värld utforskar vi tillsammans med polisen Hwang Jun-ho (Wi Ha-joon) som tar sig in i organisationen på ett listigt sätt. Han drivs ursprungligen av rent personliga skäl då han letar efter sin bror, men successivt handlar det också om att avslöja det som pågår.
"Squid Game" är helt klart en bra serie. Obehaglig stundtals, men även tänkvärd i och med att den, på sitt sätt, avhandlar klasskillnader. De svaga och fattiga blir spelpjäser i de rikas spel. Men de är kanske de skruvade kontrasterna som är det mest obehagliga i serien. Lekfulla och färgglada miljöer och spel som korsas med blodigt våld blir effektivt och något som sätter sin speciella prägel på serien.
Jag kan dock känna att det inte skulle ha skadat om serien tajtats till lite och kanske varit något avsnitt kortare. Men jag upplever heller inte att serien är utdragen och seg. Variationen i avsnitten och den inbyggda mystiken och spänningen gör att man som tittare håller intresset uppe hela vägen.
Enklaste beskrivningen? "Saw" korsad med "Fem myror är fler än fyra elefanter"... Eller, nja... Grunden är en djävulskt spel där 456 deltagare utför olika sorters barnspel, men med livet som insats. Misslyckas man eller förlorar möter man döden på ett brutalt vis.
Vår väg in i detta går via Seong Gi-hun (Lee Jung-jae), en skuldsatt och frånskild förlorartyp som lever på sin gamla mamma. Lagom till att han får veta att hans dotter ska flytta till USA med sin mamma och hennes nya man får Gi-hun ett erbjudande om att delta i ett spel med en väldigt hög vinstsumma. Det skulle lösa alla hans skulder och dessutom ge honom andra möjligheter till att umgås med dottern. Så han ställer upp. Föga anar han att han ska tas till spelet genom hemliga transporter där han till större delen är nedsövd.
Han vaknar upp i en sovsal tillsammans med 455 andra deltagare, samtliga klädda i gröna träningsoveraller. De bevakas av maskförsedda figurer i rosa kläder vars hierarki identifieras av symbolerna på deras masker. Gi-hun, eller Spelare 456, lär känna några andra deltagare. Vissa känner han igen sedan tidigare. Cho Sang-woo (Park Hae-soo som) är en barndomskamrat som lyckats med både studier och karriär, men likt Gi-hun har han trassel med det ekonomiska och Kang Sae-byeok (Jung Ho-yeon) är en ficktjuv som Gi-hun nyligen stött på. Några andra tävlanden är cancersjuka åldermannen Oh Il-nam (Oh Yeong-su) som deltar i stället för att sitta och vänta in döden, väna pakistanen Abdul Ali (Anupam Tripathi), gangstern Jang Deok-su (Heo Sung-tae) som skapar dålig stämning i gruppen och den störiga kvinnan Han Mi-nyeo (Kim Joo-ryoung).
När det första spelet drar igång blir deltagarna varse om allvaret i spelet och de får även veta hur mycket pengar som står på spel. Det är väldigt mycket och samtliga tävlanden är i behov av att snygga till sin ekonomi. Grupperingar bildas bland de tävlande, men till syvende och sist handlar det om alla mot alla där endast en kan gå vinnande ur spelet.
Parallellt tas vi in i hierarkin bland de som driver spelet. De rosaklädda figurerna verkar under en figur i grått/silver som kallas Frontmannen. Men han är knappast överst i rangordningen. Den här delen av seriens värld utforskar vi tillsammans med polisen Hwang Jun-ho (Wi Ha-joon) som tar sig in i organisationen på ett listigt sätt. Han drivs ursprungligen av rent personliga skäl då han letar efter sin bror, men successivt handlar det också om att avslöja det som pågår.
"Squid Game" är helt klart en bra serie. Obehaglig stundtals, men även tänkvärd i och med att den, på sitt sätt, avhandlar klasskillnader. De svaga och fattiga blir spelpjäser i de rikas spel. Men de är kanske de skruvade kontrasterna som är det mest obehagliga i serien. Lekfulla och färgglada miljöer och spel som korsas med blodigt våld blir effektivt och något som sätter sin speciella prägel på serien.
Jag kan dock känna att det inte skulle ha skadat om serien tajtats till lite och kanske varit något avsnitt kortare. Men jag upplever heller inte att serien är utdragen och seg. Variationen i avsnitten och den inbyggda mystiken och spänningen gör att man som tittare håller intresset uppe hela vägen.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Seriens skapare, tillika manusförfattare och regissör, Hwang Dong-hyuk utvecklade idén redan för tio år sedan, delvis baserad på egna erfarenheter av att ha dålig ekonomi. Då hade han svårt att hitta någon som ville göra den film han hade skissat på, men med Netflix intresse kunde han utveckla idén till en nio avsnitt lång miniserie.
2. Netflix tyckte att titeln "Squid Game" var lite knepig och döpte om serien till "Round six" som signalerade mer "tävling". Hwang Dong-hyuk propsade ändå på att serien skulle heta som han tänkt och att titelns mystik skulle locka tittare. Så blev det.
3. Än så länge är det inte klart att det blir mer, men Hwang Dong-hyuk har lämnat en dörr öppen till en fortsättning och med tanke på succén blir det svårt att inte göra mer.
2. Netflix tyckte att titeln "Squid Game" var lite knepig och döpte om serien till "Round six" som signalerade mer "tävling". Hwang Dong-hyuk propsade ändå på att serien skulle heta som han tänkt och att titelns mystik skulle locka tittare. Så blev det.
3. Än så länge är det inte klart att det blir mer, men Hwang Dong-hyuk har lämnat en dörr öppen till en fortsättning och med tanke på succén blir det svårt att inte göra mer.
ANDERS JAKOBSON (2021-11-04)