Ambitiös fantasy som kräver sina avsnitt
The Sandman - Säsong 1
Genre: Skräck, TV-serieFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2022
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
"The Sandman" var en serietidning (75 nummer, 1989-1996) som var alldeles för vuxen för mig när det begav sig och som jag aldrig haft anledning att retroaktivt ta del av. Med ett litet undantag. Runt millennieskiftet var jag smått besatt av den brittiska konstnären och formgivaren Dave McKean (som faktiskt laborerat lite med film också och är regissör till den absolut först publicerade recensionen på DVDKritik.se: "MirrorMask") och hans mixed media-teknik som då var vanligt förekommande på skivomslag. Men McKean gjorde även omslagen till samtliga utgåvor av "The Sandman" och dessa finns återgivna i boken "Dust Covers" som jag köpte under ett besök i USA. Den står i hyllan och är bläddervänlig men samtidigt lite svår att sätta i ett sammanhang. I alla fall har den varit det fram till nu.
Serien skapades av Neil Gaiman (som även skrev manuset till ovan nämnda "MirrorMask") och McKean har inte mycket med tv-serien att göra förutom att han klivit ur "Sandmanpensioneringen" för att designa eftertexterna. Och titelns grafiska design har han förstås gjort.
Jag är lite förbluffad att Netflix vågat satsa på en filmatisering. Det känns som en väldigt smal förlaga som inte riktigt skriker folklighet som exempelvis "Game of Thrones" (ganska märklig jämförelse, inser jag) och det borde krävas mycket om serien ska förnyas med en andra säsong. Tittarsiffrorna spelar extremt stor roll för streamingtjänsterna, men vad jag har sett har det varit ganska goda. Så jag hoppas att det blir mer. Det här är fantasy/skräck som behöver fler avsnitt för att utvecklas och som dessutom har en rik källa att ösa ur. För tv-serien är verkligen adaptioner av tidningarna.
Det är inte helt lätt att sammanfatta seriens första säsong. Bland annat för att vissa avsnitt känns som isolerade och individuella episoder även om det finns en övergripande historiebåge som går genom säsongen och kulminerar i ett sorts slut. Men huvudpersonen är Dröm, eller Morpheus, eller The Sandman om man så vill (Tom Sturridge) som är Drömmarnas konung och härskare över Drömvärlden dit alla färdas när de sover. Han är inte en gud men väl en Ändlös, en evig varelse. Han har några syskon, bland annat Död och Lust, och relationen till syskonen är av varierande karaktär. Vilket ska visa sig under säsongens gång.
I inledningen av serien är det en ockultist (Charles Dance) som lyckas fånga Dröm och fängsla honom. Hans ambition var att fånga Död för att återuppväcka sin omkomna son, men det blev Dröm som fastnade i fällan. Och han säger eller gör ingenting. I 106 år. Sedan lyckas han fly och återvända till Drömvärlden som förändrats totalt under Dröms frånvaro. Till exempel har en av hans mardrömmar, Corinthian (Boyd Holbrook), mer eller mindre bosatt sig i Vakenvärlden där han blivit en hänsynslös mördare som inspirerat folk att bli seriemördare. Under sin frånvaro har Dröm även blivit av med tre viktiga verktyg som han måste återfå för att kunna nyttja alla sina krafter igen.
De första avsnitten handlar mer eller mindre om Dröms kamp att återskapa sig själv och i förlängningen reparera Drömvärlden. Mot slutet av säsongen etableras Corinthian som den stora uppenbara skurken, men det finns någon värre som inte är medveten om sina krafter. Då pratar jag inte om helvetes härskare Lucifer Morningstar (Gwendoline Christie i en uppfriskande udda roll) som Dröm har ett väldigt speciellt möte med.
Som sagt, vissa avsnitt känns nästan helt fristående, vilket vittnar om att det är serietidningar som ligger i botten. Ett avsnitt handlar till exempel om hur Dröm slår följe med Död (Kirby Howell-Baptiste) när hon på bästa "jag har kommit för att hämta dig"-vis besöker de som dör. Men sedan går avsnittet över i ett möte mellan Dröm och människan Hob Gadling (Ferdinand Kingsley, ja, Ben Kingsleys son) som tilldelas evigt liv för runt 500 år sedan och som en gång per 100 år träffar Dröm på samma plats för en sorts avstämning. Detta är avsnitt 6 och där jag verkligen fastnar för serien. Det är också det avsnitt som har överlägset högst tittarbetyg på IMDB så det känns som att fler reagerade precis som jag.
Och där har vi kanske grejen, som jag redan varit inne på. "The Sandman" är en serie som behöver flera avsnitt för att sätta sig och hitta sin unika stil. Med det sagt uppmanar jag tittare till att inte ge upp för snabbt, utan ge serien en chans. Nu får vi se om tittarsiffrorna räcker för att Netflix ska beställa fler säsonger. Jag håller tummarna för det.
Serien skapades av Neil Gaiman (som även skrev manuset till ovan nämnda "MirrorMask") och McKean har inte mycket med tv-serien att göra förutom att han klivit ur "Sandmanpensioneringen" för att designa eftertexterna. Och titelns grafiska design har han förstås gjort.
Jag är lite förbluffad att Netflix vågat satsa på en filmatisering. Det känns som en väldigt smal förlaga som inte riktigt skriker folklighet som exempelvis "Game of Thrones" (ganska märklig jämförelse, inser jag) och det borde krävas mycket om serien ska förnyas med en andra säsong. Tittarsiffrorna spelar extremt stor roll för streamingtjänsterna, men vad jag har sett har det varit ganska goda. Så jag hoppas att det blir mer. Det här är fantasy/skräck som behöver fler avsnitt för att utvecklas och som dessutom har en rik källa att ösa ur. För tv-serien är verkligen adaptioner av tidningarna.
Det är inte helt lätt att sammanfatta seriens första säsong. Bland annat för att vissa avsnitt känns som isolerade och individuella episoder även om det finns en övergripande historiebåge som går genom säsongen och kulminerar i ett sorts slut. Men huvudpersonen är Dröm, eller Morpheus, eller The Sandman om man så vill (Tom Sturridge) som är Drömmarnas konung och härskare över Drömvärlden dit alla färdas när de sover. Han är inte en gud men väl en Ändlös, en evig varelse. Han har några syskon, bland annat Död och Lust, och relationen till syskonen är av varierande karaktär. Vilket ska visa sig under säsongens gång.
I inledningen av serien är det en ockultist (Charles Dance) som lyckas fånga Dröm och fängsla honom. Hans ambition var att fånga Död för att återuppväcka sin omkomna son, men det blev Dröm som fastnade i fällan. Och han säger eller gör ingenting. I 106 år. Sedan lyckas han fly och återvända till Drömvärlden som förändrats totalt under Dröms frånvaro. Till exempel har en av hans mardrömmar, Corinthian (Boyd Holbrook), mer eller mindre bosatt sig i Vakenvärlden där han blivit en hänsynslös mördare som inspirerat folk att bli seriemördare. Under sin frånvaro har Dröm även blivit av med tre viktiga verktyg som han måste återfå för att kunna nyttja alla sina krafter igen.
De första avsnitten handlar mer eller mindre om Dröms kamp att återskapa sig själv och i förlängningen reparera Drömvärlden. Mot slutet av säsongen etableras Corinthian som den stora uppenbara skurken, men det finns någon värre som inte är medveten om sina krafter. Då pratar jag inte om helvetes härskare Lucifer Morningstar (Gwendoline Christie i en uppfriskande udda roll) som Dröm har ett väldigt speciellt möte med.
Som sagt, vissa avsnitt känns nästan helt fristående, vilket vittnar om att det är serietidningar som ligger i botten. Ett avsnitt handlar till exempel om hur Dröm slår följe med Död (Kirby Howell-Baptiste) när hon på bästa "jag har kommit för att hämta dig"-vis besöker de som dör. Men sedan går avsnittet över i ett möte mellan Dröm och människan Hob Gadling (Ferdinand Kingsley, ja, Ben Kingsleys son) som tilldelas evigt liv för runt 500 år sedan och som en gång per 100 år träffar Dröm på samma plats för en sorts avstämning. Detta är avsnitt 6 och där jag verkligen fastnar för serien. Det är också det avsnitt som har överlägset högst tittarbetyg på IMDB så det känns som att fler reagerade precis som jag.
Och där har vi kanske grejen, som jag redan varit inne på. "The Sandman" är en serie som behöver flera avsnitt för att sätta sig och hitta sin unika stil. Med det sagt uppmanar jag tittare till att inte ge upp för snabbt, utan ge serien en chans. Nu får vi se om tittarsiffrorna räcker för att Netflix ska beställa fler säsonger. Jag håller tummarna för det.
EXTRAMATERIALET
Jag vet inte om man ska se det som extramaterial eller inte, men två veckor efter den ursprungliga tio avsnitt långa säsongen kom ett elfte avsnitt bestående av två kortare avsnitt. Det inledande var en animerad historia om katter (!) och den andra en historia om en författare med skrivkramp som får tillgång till en musa. Det andra har en tydligare koppling till resten än kattavsnittet, men jag kan förstå att det varit lite problematiskt att få det att passa i resten av narrativet. Så här separat fungerar det fint, oavsett om det är extramaterial eller bara ytterligare ett avsnitt.
TRE SAKER
1. "The Sandman" hör till DC Comics men har ganska få syftningar till andra DC-karaktärer i den tecknade förlagan. Ännu färre här, men en karaktär som figurerar är demonjägaren Constantine, fast här som kvinna: Johanna Constantine.
2. Det är en hel del välkända ansikten som dyker upp i ganska begränsade roller. Jag har redan nämnt legendaren Charles Dance och Gwendoline Christie, båda kända från "Game of Thrones". Några andra relativt stora namn som dyker upp är Patton Oswalt (som röst till en korp), David Thewlis, Mark Hamill (som röst till... eh, Halloween-pumpan), Stephen Fry och Derek Jacobi. I det animerade bonusavsnittet hörs röster från bland annat Sandra Oh, James McAvoy, David Tennant och Michael Sheen.
3. Flera filmatiseringar har varit på gång under åren, ända sedan 1991. Närmast att bli något var kanske en långfilmsversion som Warner utannonserade 2013 där Joseph Gordon-Levitt skulle gjort huvudrollen. Han hoppade av 2016 och projektet dog.
2. Det är en hel del välkända ansikten som dyker upp i ganska begränsade roller. Jag har redan nämnt legendaren Charles Dance och Gwendoline Christie, båda kända från "Game of Thrones". Några andra relativt stora namn som dyker upp är Patton Oswalt (som röst till en korp), David Thewlis, Mark Hamill (som röst till... eh, Halloween-pumpan), Stephen Fry och Derek Jacobi. I det animerade bonusavsnittet hörs röster från bland annat Sandra Oh, James McAvoy, David Tennant och Michael Sheen.
3. Flera filmatiseringar har varit på gång under åren, ända sedan 1991. Närmast att bli något var kanske en långfilmsversion som Warner utannonserade 2013 där Joseph Gordon-Levitt skulle gjort huvudrollen. Han hoppade av 2016 och projektet dog.
ANDERS JAKOBSON (2022-08-30)