Bonneville som psykopat är behållningen
I came by
Genre: ThrillerFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2022
Ljud: Dolby Atmos 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
Jag ska erkänna att jag inte var mitt piggast jag när jag såg "I came by". Under de dryga 100 minuterna nickade jag till ett par gånger och fick spola tillbaka och börja om från där jag kände igen mig. Jag skyller inte på filmens kvalitet men det var i alla fall så jag såg filmen. Gång på gång när jag kvicknade till och insåg att jag tydligen sovit lite tyckte jag att berättelsen tagit enorma kliv framåt, tidsmässigt. Ett barn som just nyss var i mammas mage är nu ett år eller mer. Vad 17 hände?
Någon annan recensent konstaterade att filmen klämmer in innehåll för en hel miniserie i normal långfilmslängd och det är kanske det jag upplever i min sömndruckenhet. Kanske skulle "I came by" tjänat på att varit länge och indelad i episoder?
Toby (George MacKay) och Jay (Percelle Ascott) är graffitikonstnärer som har som grej att försiktigt bryta sig in i överklasshem och måla I CAME BY på en lämplig vägg och sedan försvinna lika försiktigt utan att lämna synbara spår. Det ger dem båda en rejäl kick, men när Jay får veta att han ska bli pappa väljer han att lägga av och försöka få ett stabilt lugn i sitt liv. Toby, fylld av aggression av olika anledningar, väljer att fortsätta. Jay hade nämligen hittat nästa hus åt dem. I det bor domaren Hector Blake (Hugh Bonneville). Toby bevakar huset och passar på att smyga sig in när huset är övergivet. När han tittar runt hittar han en dold dörr i husets källare och genom ett titthål ser han att det finns något fasansfullt bakom dörren: En fängslad man.
Toby ringer anonymt till polisen som inte hittar något i Blakes hem och när Toby sedan försöker att frita mannen, blir han själv offer för Blake och försvinner. Hans mamma (Kelly Macdonald) oroar sig och vänder sig till Jay som i sin tur ser till att skydda sin och Tobys hemliga verksamhet, men leder henne åt rätt håll. Det ska dock visa sig vara ett rejält misstag.
En finurlig sak med "I came by" är att den gång på gång byter perspektiv där de enda konstanterna är Jay och Blake. Det känns smart och lite fräscht även om greppet i sig varken är nytt eller udda. Jag gillar också att Hugh Bonneville får spela en iskall och obehaglig typ. Han är ju en veteran inom brittisk film och tv och för mig allra mest sammankopplad med rollen som patriarken Robert Crawley i "Downton Abbey". Här är han en typisk psykopat som har en publik sida och en privat som skiljer sig rejält. Det är en fantastisk scen där han temporärt lämnar sin publika, samlade sida och fräser till mot en polis. Ett sådant där fint skådespelarögonblick där det är som om man vrider på ett reglage mellan två ytterligheter.
Så formen och Bonneville är två pluspoäng för filmen, men i sin helhet blir det lite såsigt. Kanske är det så där som någon annan recensent tyckte, att det är för mycket på för lite tid och så blir det lite slarvigt och rörigt till slut?
Någon annan recensent konstaterade att filmen klämmer in innehåll för en hel miniserie i normal långfilmslängd och det är kanske det jag upplever i min sömndruckenhet. Kanske skulle "I came by" tjänat på att varit länge och indelad i episoder?
Toby (George MacKay) och Jay (Percelle Ascott) är graffitikonstnärer som har som grej att försiktigt bryta sig in i överklasshem och måla I CAME BY på en lämplig vägg och sedan försvinna lika försiktigt utan att lämna synbara spår. Det ger dem båda en rejäl kick, men när Jay får veta att han ska bli pappa väljer han att lägga av och försöka få ett stabilt lugn i sitt liv. Toby, fylld av aggression av olika anledningar, väljer att fortsätta. Jay hade nämligen hittat nästa hus åt dem. I det bor domaren Hector Blake (Hugh Bonneville). Toby bevakar huset och passar på att smyga sig in när huset är övergivet. När han tittar runt hittar han en dold dörr i husets källare och genom ett titthål ser han att det finns något fasansfullt bakom dörren: En fängslad man.
Toby ringer anonymt till polisen som inte hittar något i Blakes hem och när Toby sedan försöker att frita mannen, blir han själv offer för Blake och försvinner. Hans mamma (Kelly Macdonald) oroar sig och vänder sig till Jay som i sin tur ser till att skydda sin och Tobys hemliga verksamhet, men leder henne åt rätt håll. Det ska dock visa sig vara ett rejält misstag.
En finurlig sak med "I came by" är att den gång på gång byter perspektiv där de enda konstanterna är Jay och Blake. Det känns smart och lite fräscht även om greppet i sig varken är nytt eller udda. Jag gillar också att Hugh Bonneville får spela en iskall och obehaglig typ. Han är ju en veteran inom brittisk film och tv och för mig allra mest sammankopplad med rollen som patriarken Robert Crawley i "Downton Abbey". Här är han en typisk psykopat som har en publik sida och en privat som skiljer sig rejält. Det är en fantastisk scen där han temporärt lämnar sin publika, samlade sida och fräser till mot en polis. Ett sådant där fint skådespelarögonblick där det är som om man vrider på ett reglage mellan två ytterligheter.
Så formen och Bonneville är två pluspoäng för filmen, men i sin helhet blir det lite såsigt. Kanske är det så där som någon annan recensent tyckte, att det är för mycket på för lite tid och så blir det lite slarvigt och rörigt till slut?
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad av Babak Anvari som skrivit manuset tillsammans med Namsi Khan efter en egen idé.
2. Det är Anvaris trejde långfilm som regissör. Föregångarna "Under the Shadow" (2016) och "Wounds" (2019) rör sig mer i skräckgenren.
3. Näst ut för honom är en uppföljare till "Cloverfield", ett riktigt prestigeuppdrag.
2. Det är Anvaris trejde långfilm som regissör. Föregångarna "Under the Shadow" (2016) och "Wounds" (2019) rör sig mer i skräckgenren.
3. Näst ut för honom är en uppföljare till "Cloverfield", ett riktigt prestigeuppdrag.
ANDERS JAKOBSON (2022-10-04)