Kan på plats som bäst varit helt okej
Babyshambles - Up the Shambles
Genre: MusikFormat: DVD, region 0, 1 skivor
Bolag: Playground, 2007
Ljud: Dolby digital 5.0, Dolby digital 2.0
Bild: 16:9
Kent vägrade att låta en spelning de gav på Hultsfredsfestivalen filmas av ZTV; inte för att de ogillade vad ZTV stod för utan för att de ansåg en livespelning vara en unik upplevelse mellan band och publik. Först tyckte jag att det lät pömsigt, eller direkt hånfullt mot alla de Kentfans som inte fick tag på biljetter till festivalen, men för nästan varje ny konsert-dvd jag ser inser jag att det Kent sa då i sak är en av de mer relevanta analyserna av livespelningar fångade på film.
Det funkar på tre olika sätt när du ser en konsert-dvd: 1) du blir mest bara förbannad över att du missat en spelning som verkar helt fantastisk, 2) du kommer till den förnedrande insikten att du kastat bort en dryg timme av ditt liv eftersom producenten misslyckats med att förmedla något som helst relevant, eller, 3) vid unika tillfällen återser du en spelning du själv varit på och blir ofelaktigt varje gång ytterst besviken över att, exempelvis, Primal Screams spelning i Hultsfred år 2000 på plats var det bästa du sett i hela ditt liv men att den i ZTV:s version framstår som helt värdelös (och du ställer dig själv frågor som "kan jag ha haft fel när jag tyckte att konserten var bra?", "var den bra bara för att jag druckit en halvliter Captain Morgan innan?", "har alla konserter jag uppskattat varit bra enbart på grund av att jag varit dyngnitad varje gång?", eller "delar jag på allvar en åsikt som Markus Mustonen står för?").
Babyshambles spelning kan på plats i Manchester ha varit som bäst en helt okej upplevelse (bandet verkar mest ha ytterligare en dag på jobbet), men när man återser den på dvd blir det tyvärr ett typexempel på kategori två. Konserten är direkt tråkig, något som är beklämmande eftersom Pete Doherty i formerna Babyshambles och tidigare The Libertines mycket väl kan vara en av de fem bästa sakerna som hänt popmusiken sedan millennieskiftet. Det finns bara ett tillfälle under konserten där han lyfter upp sig själv till den version av fängslande gatupoet han gör så bra; som nionde låt gör han själv med gitarr "Don't look back into the sun", då det också blir uppenbart att Petes bästa stunder som liveartist är när han spelar utan sitt band. Därför…
Det funkar på tre olika sätt när du ser en konsert-dvd: 1) du blir mest bara förbannad över att du missat en spelning som verkar helt fantastisk, 2) du kommer till den förnedrande insikten att du kastat bort en dryg timme av ditt liv eftersom producenten misslyckats med att förmedla något som helst relevant, eller, 3) vid unika tillfällen återser du en spelning du själv varit på och blir ofelaktigt varje gång ytterst besviken över att, exempelvis, Primal Screams spelning i Hultsfred år 2000 på plats var det bästa du sett i hela ditt liv men att den i ZTV:s version framstår som helt värdelös (och du ställer dig själv frågor som "kan jag ha haft fel när jag tyckte att konserten var bra?", "var den bra bara för att jag druckit en halvliter Captain Morgan innan?", "har alla konserter jag uppskattat varit bra enbart på grund av att jag varit dyngnitad varje gång?", eller "delar jag på allvar en åsikt som Markus Mustonen står för?").
Babyshambles spelning kan på plats i Manchester ha varit som bäst en helt okej upplevelse (bandet verkar mest ha ytterligare en dag på jobbet), men när man återser den på dvd blir det tyvärr ett typexempel på kategori två. Konserten är direkt tråkig, något som är beklämmande eftersom Pete Doherty i formerna Babyshambles och tidigare The Libertines mycket väl kan vara en av de fem bästa sakerna som hänt popmusiken sedan millennieskiftet. Det finns bara ett tillfälle under konserten där han lyfter upp sig själv till den version av fängslande gatupoet han gör så bra; som nionde låt gör han själv med gitarr "Don't look back into the sun", då det också blir uppenbart att Petes bästa stunder som liveartist är när han spelar utan sitt band. Därför…
EXTRAMATERIALET
…är det roligare att berätta om extramaterialet som i sin uselt oredigerade form ändå erbjuder några klipp som tydligare tecknar bilden av Pete Dohertys genialiska tendenser, framförallt när kameran filmar en scen på en trång klubb där Pete ensam med gitarr gör The Libertines-singeln "Can’t stand med now". Förutom att "Can’t stand me now" är den bästa låten Pete spelat in är versionen han ger på klubben så trasig, så uppenbart ärlig och så förödande vacker att resten av den här dvd:n i jämförelse känns direkt irrelevant.
En dvd som sammanställer Petes tjugo finaste spontanspelningar med akustisk gitarr (vid ett tillfälle innan en rättegång uppträdde han på taket på en bil) skulle antagligen kunna bli ett exempel på första kategorin lika exemplariskt som Bruce Springsteens "Hammersmith Odeon London '75".
En dvd som sammanställer Petes tjugo finaste spontanspelningar med akustisk gitarr (vid ett tillfälle innan en rättegång uppträdde han på taket på en bil) skulle antagligen kunna bli ett exempel på första kategorin lika exemplariskt som Bruce Springsteens "Hammersmith Odeon London '75".
TRE SAKER
1. Pete Dohertys återkommande ambition att klä av sig på överkroppen vore betydligt trevligare om han inte vore plufsigt vitblek.
2. Dot Allisons valiumstinna scenpersonlighet känns, trots att jag ännu inte sett projektet själv, som den mest optimala rekvisitan Henrik Schyffert skulle kunna använda på sin enmansföreställning "The 90’s".
3. Trots att det känns som en fånig detalj att påpeka måste jag ändå säga att sättet Babyshambles sätter upp sin trummis på ett högt podium borde vara något för alla band att kopiera: Inget är tråkigare än att gömma bandmedlemmar bakom frontfigurerna.
2. Dot Allisons valiumstinna scenpersonlighet känns, trots att jag ännu inte sett projektet själv, som den mest optimala rekvisitan Henrik Schyffert skulle kunna använda på sin enmansföreställning "The 90’s".
3. Trots att det känns som en fånig detalj att påpeka måste jag ändå säga att sättet Babyshambles sätter upp sin trummis på ett högt podium borde vara något för alla band att kopiera: Inget är tråkigare än att gömma bandmedlemmar bakom frontfigurerna.
JOAKIM JOHANSSON (2007-12-12)