Många bilder av Steve Martin, då som nu
Steve! (Martin) A Documentary In 2 Pieces
Genre: DokumentärFormat: Streamat
Bolag: Apple TV+, 2024
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Jag har försökt komma ihåg när och hur jag kom i kontakt med Steve Martin för första gången. När jag tittar på hans filmografi så vet jag vilka filmer jag har sett, men jag vet att filmer som "Supernollan" (1979), "Döda män klär inte i rutigt" (1982) och "Dr. Hfuhruhurrs dilemma" (1983) var sådana som jag såg när jag började utforska den tidigare katalogen. Kanske var det i samband med "¡Tre amigos!" (1986) eller till och med "Roxanne" (1987)? Båda filmerna gillar jag väldigt mycket, speciellt "Roxanne". Det kan väl ändå inte varit så sent som 1988 och "Rivierans guldgossar" (som jag visserligen vet att jag såg 1990 på 17:e födelsedag och rankar som en av mina absoluta favoriter genom tiderna)?
Hur som helst - Steve Martins filmografi är fylld med roliga filmer ("Mitt andra jag", "Raka spåret till Chicago", "L.A. Story", "Brudens far" och "Snyltgästen" för att bara nämna några andra favoriter från 80- och 90-talet) men han hade ju en helt annan karriär innan han blev filmstjärna. Detaljerna kring hans tid som komiker på scen brydde jag mig aldrig om att utforska men bilden av en kostymklädd figur med en pil genom huvudet dök upp då och då och ofta ackompanjerad av faktumet att Steve Martin var otroligt populär - och galen.
"Steve! (Martin) A Documentary In 2 Pieces" är en tre timmar lång dokumentär indelad i två tydliga "då"- och "nu"-delar som är briljant gjorda. Den första delen består enbart av arkivbilder och vissa animerade tillägg samt ljudkommentarer från Martin och andra som uttalar sig om de tidigaste åren. Det ger ett extremt begränsat fokus på det förflutna, medan den andra delen följer Martin i nutid och det är massvis av filmade intervjuer med andra. I sin enkelhet är dessa stilgrepp för att skilja de olika delarna åt inget annat än briljant.
Den första delen skildrar Martins liv från barndomen med ett intresse för magi och underhållning, via jobb på Disneyland under tonåren och sedan hundår efter hundår där han kämpade med att hitta sin stil, sin humor och sin grej. Han sätter ett mål om att ha lyckats när han blir 30 och mycket riktigt är det 1975 och däromkring som det lossnar och han får sitt enorma genomslag och blir galningen med pilen i skallen. Men redan 1980 är det dags att gå vidare.
Den andra delen följer Martin i nutid, det vill säga för några år sedan, när han dels håller på och spånar skämt med vapendragaren Martin Short och jobbar med boken "Number One Is Walking" (utgiven 2022) tillsammans med tecknaren Harry Bliss, samtidigt som vi får en tillbakablick på filmkarriären och vad som hänt i livet.
Jag har alltid gillat Steve Martin, sedan när det nu var jag först såg honom, och jag upplever honom som en rolig och sympatisk figur med sunda värderingar och bred talang. Den bilden förändras förstås inte av dokumentären utan i stället träder andra bilder fram. Av den målmedvetna och ständigt omprövande unga komikern - vilket tacksamt nog Martin dokumenterat i inspelningar och anteckningar under alla år, av sonen som aldrig riktigt fick bekräftelse av sin pappa när han behövde det som bäst, av ensamvargen och sökaren och av den kärleksfulla fadern väldigt sent i livet - hans dotter föddes 2012 när Steve var 67.
Det är mycket möjligt att mycket av det som kommer fram i dokumentären finns att läsa i memoarerna "Born Standing Up: A Comic's Life " från 2007 men om man nu inte har läst den och är intresserad av Steve Martin är denna dokumentär utmärkt.
Hur som helst - Steve Martins filmografi är fylld med roliga filmer ("Mitt andra jag", "Raka spåret till Chicago", "L.A. Story", "Brudens far" och "Snyltgästen" för att bara nämna några andra favoriter från 80- och 90-talet) men han hade ju en helt annan karriär innan han blev filmstjärna. Detaljerna kring hans tid som komiker på scen brydde jag mig aldrig om att utforska men bilden av en kostymklädd figur med en pil genom huvudet dök upp då och då och ofta ackompanjerad av faktumet att Steve Martin var otroligt populär - och galen.
"Steve! (Martin) A Documentary In 2 Pieces" är en tre timmar lång dokumentär indelad i två tydliga "då"- och "nu"-delar som är briljant gjorda. Den första delen består enbart av arkivbilder och vissa animerade tillägg samt ljudkommentarer från Martin och andra som uttalar sig om de tidigaste åren. Det ger ett extremt begränsat fokus på det förflutna, medan den andra delen följer Martin i nutid och det är massvis av filmade intervjuer med andra. I sin enkelhet är dessa stilgrepp för att skilja de olika delarna åt inget annat än briljant.
Den första delen skildrar Martins liv från barndomen med ett intresse för magi och underhållning, via jobb på Disneyland under tonåren och sedan hundår efter hundår där han kämpade med att hitta sin stil, sin humor och sin grej. Han sätter ett mål om att ha lyckats när han blir 30 och mycket riktigt är det 1975 och däromkring som det lossnar och han får sitt enorma genomslag och blir galningen med pilen i skallen. Men redan 1980 är det dags att gå vidare.
Den andra delen följer Martin i nutid, det vill säga för några år sedan, när han dels håller på och spånar skämt med vapendragaren Martin Short och jobbar med boken "Number One Is Walking" (utgiven 2022) tillsammans med tecknaren Harry Bliss, samtidigt som vi får en tillbakablick på filmkarriären och vad som hänt i livet.
Jag har alltid gillat Steve Martin, sedan när det nu var jag först såg honom, och jag upplever honom som en rolig och sympatisk figur med sunda värderingar och bred talang. Den bilden förändras förstås inte av dokumentären utan i stället träder andra bilder fram. Av den målmedvetna och ständigt omprövande unga komikern - vilket tacksamt nog Martin dokumenterat i inspelningar och anteckningar under alla år, av sonen som aldrig riktigt fick bekräftelse av sin pappa när han behövde det som bäst, av ensamvargen och sökaren och av den kärleksfulla fadern väldigt sent i livet - hans dotter föddes 2012 när Steve var 67.
Det är mycket möjligt att mycket av det som kommer fram i dokumentären finns att läsa i memoarerna "Born Standing Up: A Comic's Life " från 2007 men om man nu inte har läst den och är intresserad av Steve Martin är denna dokumentär utmärkt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag misstänker att trots att dokumentären är ny så har den några år på nacken. Vid något tillfälle säger Steve Martin att han är 76 och det är ju tre år sedan i augusti. Det är även en del rester från Covid-åren med i filmen så den är nog inte helt purfärsk.
2. En del av Martin som jag kände till men som verkligen tar plats i dokumentären är hur skicklig banjospelare han är, än i dag.
3. Även om den inte har så stor plats här så nämns ändå serien "Only Murders In The Building" som blivit en formidabel succé och som fortfarande produceras.
2. En del av Martin som jag kände till men som verkligen tar plats i dokumentären är hur skicklig banjospelare han är, än i dag.
3. Även om den inte har så stor plats här så nämns ändå serien "Only Murders In The Building" som blivit en formidabel succé och som fortfarande produceras.
ANDERS JAKOBSON (2024-04-05)