Gammal vampyrhistoria i ny tolkning
Nosferatu
Genre: SkräckFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Universal, 2025
Ljud: Dolby Atmos
Bild: 1080p High Definition 1.66:1
Trots ett stort filmintresse där i synnerhet skräck varit prioriterat mellan varven så har jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna av "Nosferatu". Därför har det uppenbara faktumet att det egentligen bara är Dracula-storyn under ett annat namn passerat förbi mig. Jag blev lite lätt förvånad när jag satt i biomörkret och såg Robert Eggers nyfilmatisering på den stora duken och insåg att jag redan kunde alla scener i filmen. Ja, i princip i alla fall.
Mäklaren Thomas Hutter (Nicholas Hoult) får 1838 i uppdrag av sin chef Herr Knock (Simon McBurney) att genomföra en lång resa per häst bort till Transylvanien där Greve Orlok (Bill Skarsgård) huserar. Den skröpliga greven har köpt en fastighet i Thomas hemstad men vill skriva under avtalet i sitt nuvarande hem. Knock menar att om Thomas gör detta kommer hans position i företaget att avancera i rätt riktning omgående, men vad Thomas inte vet är att Knock har en baktanke.
Resan innebär att Thomas måste lämna sin fru Ellen (Lily-Rose Depp) som lider av melankoli. Redan i inledningen av filmen har vi sett hur Ellen som ung sökt efter tröst och råkat kalla till sig en demon som hon fått ett livslångt band till, nämligen Nosferatu.
Inför biopremiären hade Eggers varit otroligt sparsam med hur hans version av Nosferatu såg ut. De tidigare filmerna har ju visat en skallig och blek figur men så såg inte hans Nosferatu ut. Överraskningen försvann ungefär en minut efter att filmen hade haft premiär och mina flöden svämmade över med memes som gjorde sig lustiga över den oväntade men tidsmässigt och geografisk korrekta mustasch som satt på Bill Skarsgårds överläpp. Det är onekligen ett annorlunda utseende och det fungerar ju.
Den första scenen där Thomas möter Nosferatu i sitt transylvanska slott ungefär en halvtimme in i filmen är 100 procent magisk. Mycket drivs fram av den nästan omänskliga röst Skarsgård arbetat fram där han pratar lågt och knarrigt med en odefinierad brytning (som emellanåt låter lite svensk) och varvar med sjukligt väsande inandningar. Och sen det visuella på det - skuggor, fladdrande stearinljus, omänskligt snabba förflyttningar och så vidare - allt balanserat av Hoults skräckfyllda reaktioner. Magiskt är ordet!
Thomas blir fast i grevens våld under en period innan han flyr. Ungefär samtidigt inleder greven sin jordinpackade båtfärd mot Wisborg i Tyskland och hans diskreta entré drar med sig pest och sjukdom. Parallellt har Ellen drabbats av sin melankoli på nytt och hålls både fastspänd och drogad. Det där bandet hon knöt flera år tidigare blir allt starkare.
Doktor Sievers (Ralph Ineson) och professor von Franz (Willem Dafoe) engagerar sig i både Ellen och andra fall kopplade till den nya tidens ohälsa och von Franz kopplar samman pesten med det ockulta och det blir en kamp mot tiden att stoppa ondskan som snabbt sprider sitt otäcka mörker.
"Nosferatu" har varit ett drömprojekt för Eggers och hans vision är uttänkt och välgjord. Historien vilar på samtliga skådespelares axlar - utöver de redan nämnda kan även Aaron Taylor-Johnson och Emma Corrin nämnas som viktiga beståndsdelar - och alla gör något bra och extraordinärt. Skarsgårds gestaltning, där det är väldigt lite av själva Skarsgård kvar, dominerar varje scen han är med i, men den reagerande Hoult är minst lika viktig för att inte tala om Depp som för en oväntat fysisk roll där hon vrider och vänder på både kropp, ansikte och mun när hon plågas av lite allt möjligt. Jag var ganska övertygad om att dataeffekter hade använts, men extramaterialet berättar annat.
Själva historien i sig är vad den är. Det är ju "Dracula" rakt upp och ner och följer den givna mallen, men detaljerna lyfter "Nosferatu" till något som känns både modernt och klassiskt på samma vis och som tonmässigt träffar rätt i sin skräck.
Mäklaren Thomas Hutter (Nicholas Hoult) får 1838 i uppdrag av sin chef Herr Knock (Simon McBurney) att genomföra en lång resa per häst bort till Transylvanien där Greve Orlok (Bill Skarsgård) huserar. Den skröpliga greven har köpt en fastighet i Thomas hemstad men vill skriva under avtalet i sitt nuvarande hem. Knock menar att om Thomas gör detta kommer hans position i företaget att avancera i rätt riktning omgående, men vad Thomas inte vet är att Knock har en baktanke.
Resan innebär att Thomas måste lämna sin fru Ellen (Lily-Rose Depp) som lider av melankoli. Redan i inledningen av filmen har vi sett hur Ellen som ung sökt efter tröst och råkat kalla till sig en demon som hon fått ett livslångt band till, nämligen Nosferatu.
Inför biopremiären hade Eggers varit otroligt sparsam med hur hans version av Nosferatu såg ut. De tidigare filmerna har ju visat en skallig och blek figur men så såg inte hans Nosferatu ut. Överraskningen försvann ungefär en minut efter att filmen hade haft premiär och mina flöden svämmade över med memes som gjorde sig lustiga över den oväntade men tidsmässigt och geografisk korrekta mustasch som satt på Bill Skarsgårds överläpp. Det är onekligen ett annorlunda utseende och det fungerar ju.
Den första scenen där Thomas möter Nosferatu i sitt transylvanska slott ungefär en halvtimme in i filmen är 100 procent magisk. Mycket drivs fram av den nästan omänskliga röst Skarsgård arbetat fram där han pratar lågt och knarrigt med en odefinierad brytning (som emellanåt låter lite svensk) och varvar med sjukligt väsande inandningar. Och sen det visuella på det - skuggor, fladdrande stearinljus, omänskligt snabba förflyttningar och så vidare - allt balanserat av Hoults skräckfyllda reaktioner. Magiskt är ordet!
Thomas blir fast i grevens våld under en period innan han flyr. Ungefär samtidigt inleder greven sin jordinpackade båtfärd mot Wisborg i Tyskland och hans diskreta entré drar med sig pest och sjukdom. Parallellt har Ellen drabbats av sin melankoli på nytt och hålls både fastspänd och drogad. Det där bandet hon knöt flera år tidigare blir allt starkare.
Doktor Sievers (Ralph Ineson) och professor von Franz (Willem Dafoe) engagerar sig i både Ellen och andra fall kopplade till den nya tidens ohälsa och von Franz kopplar samman pesten med det ockulta och det blir en kamp mot tiden att stoppa ondskan som snabbt sprider sitt otäcka mörker.
"Nosferatu" har varit ett drömprojekt för Eggers och hans vision är uttänkt och välgjord. Historien vilar på samtliga skådespelares axlar - utöver de redan nämnda kan även Aaron Taylor-Johnson och Emma Corrin nämnas som viktiga beståndsdelar - och alla gör något bra och extraordinärt. Skarsgårds gestaltning, där det är väldigt lite av själva Skarsgård kvar, dominerar varje scen han är med i, men den reagerande Hoult är minst lika viktig för att inte tala om Depp som för en oväntat fysisk roll där hon vrider och vänder på både kropp, ansikte och mun när hon plågas av lite allt möjligt. Jag var ganska övertygad om att dataeffekter hade använts, men extramaterialet berättar annat.
Själva historien i sig är vad den är. Det är ju "Dracula" rakt upp och ner och följer den givna mallen, men detaljerna lyfter "Nosferatu" till något som känns både modernt och klassiskt på samma vis och som tonmässigt träffar rätt i sin skräck.
EXTRAMATERIALET
Hemmaversionen av filmen har både bioversionen och en fyra minuter längre version och jag kan spontant inte säga vad som lagts till i den längre, men när jag läser på handlar det om förlängningar av scener.
Lustigt nog känner jag även att de tre bortklippta scenerna snarare framstår som klipp ur filmen än något som inte är med där. Det kanske har att göra med att de omringas av bilder som är med, men jag blir ändå lite förvirrad. Är de inte med? Vissa vet jag att de inte är det men ändå. Det tyder på att känslan är intakt även utan dessa scener.
En nästan timslång bakomfilm i sex delar ger oss en bild av filmens tillkomst med nedslag i både karaktärer och design med mera. En del handlar givetvis om Orlok och personligen hade jag önskat lite mer om Skarsgårds röst! Det nämns hur han jobbat för att få till den men den är sparsmakat med faktiska exempel. Överlag är bakomfilmen bra och precis det man vill se.
Ett kommentarspår ligger också med.
Lustigt nog känner jag även att de tre bortklippta scenerna snarare framstår som klipp ur filmen än något som inte är med där. Det kanske har att göra med att de omringas av bilder som är med, men jag blir ändå lite förvirrad. Är de inte med? Vissa vet jag att de inte är det men ändå. Det tyder på att känslan är intakt även utan dessa scener.
En nästan timslång bakomfilm i sex delar ger oss en bild av filmens tillkomst med nedslag i både karaktärer och design med mera. En del handlar givetvis om Orlok och personligen hade jag önskat lite mer om Skarsgårds röst! Det nämns hur han jobbat för att få till den men den är sparsmakat med faktiska exempel. Överlag är bakomfilmen bra och precis det man vill se.
Ett kommentarspår ligger också med.
TRE SAKER
1. Roberts Eggers långfilms-cv hittills är "The Witch", "The Lighthouse", "The Northman" och nu "Nosferatu". Framöver finns en uppföljare till 80-talsfilmen "Labyrinth" samt "Werwulf" som låter som svartvit skräck.
2. Original-"Nosferatu" från 1922 var den första vampyrhistorien som satte eld på vampyrer när de fick solsken på sig, något som numera är en del av mytologin. Den här filmen lutar mer åt folkloretolkningen av vampyrmyten där detta inte sker, men har ändå med det till viss del.
3. Greve Orloks utseende stämmer mer överens med Bram Stokers beskrivning av Dracula i sin roman, än hur karaktären vanligtvis gestaltats av exempelvis Bela Lugosi och Christopher Lee.
2. Original-"Nosferatu" från 1922 var den första vampyrhistorien som satte eld på vampyrer när de fick solsken på sig, något som numera är en del av mytologin. Den här filmen lutar mer åt folkloretolkningen av vampyrmyten där detta inte sker, men har ändå med det till viss del.
3. Greve Orloks utseende stämmer mer överens med Bram Stokers beskrivning av Dracula i sin roman, än hur karaktären vanligtvis gestaltats av exempelvis Bela Lugosi och Christopher Lee.
ANDERS JAKOBSON (2025-06-05)