Unik och fascinerande
Jules & Jim
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Atlantic, 2008
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
"Jules & Jim" är ett berömt franskt Nya vågen-drama från 1962, regisserat av Francis Truffaut och ett mycket starkt exempel på vad rörelsen handlade om. Truffaut har här etablerat sin stil innehållande mängder av berättarröst, jump-cuts och frysningar av bilden. Själva historien är ett eget och komplext triangeldrama med humor, värme, känsla och tragik.
Jules (Oskar Werner) och Jim (Henri Serre) träffas som unga män i 10-talets Paris, och utvecklar en stark vänskap genom sin gemensamma kärlek till poesin. De gör det mesta tillsammans och delar på allt, inklusive flickvänner. Men allting förändras när de träffar Catherine (Jeanne Moreau), som de båda blir förälskade i. Catherine faller dock endast för Jules, som hon så småningom gifter sig med. Trion splittras när första världskriget utbryter och Jules måste återvända till sitt hemland Österrike. Efter kriget återförenas de, men det står nu klart att Jules och Catherines äktenskap knakar i fogarna, främst på grund av makans impulsiva natur. Jim ser nu sin chans att få ihop det med Catherine, och det triangeldrama som hela tiden legat under ytan blossar upp.
Det är ganska svårt att sammanfatta filmens story på ett vettigt sätt, då den, samtidigt som den är komplicerad, mer handlar om relationer och karaktärsutveckling än något konkret narrativ. Att använda det instabila tidiga 1900-talet som backdrop för handlingen fungerar främst som en motivering för att låta karaktärerna ständigt skiljas åt och återförenas under de cirka 20 år som berättelsen utspelar sig. Historien tar ett antal såpopera-vändningar innan det hela är över.
"Jules & Jim" skildrar hur en manlig vänskap påverkas när en kvinna blandar sig i leken, och dess synsätt är inte helt positivt. Även om Jules och Jim aldrig upphör vara vänner är det tydligt att Catherine är roten till det onda i deras liv. De båda herrarna beter sig faktiskt smått idiotiskt i hennes närvaro, de är så förblindade av kärlek att de i princip låter sig behandlas som skräp. Jules och Jim har dock självinsikt och påpekar i en scen dystert detta faktum.
Catherine själv känner sig aldrig nöjd med något, men om det är någon som är vinnaren i historien så är det hon. Hon får alltid sin vilja igenom och blir uppassad på av karl efter karl. För tro inte att hon bara håller sig till titelkaraktärerna. Trots att hon beskrivs som inte helt psykiskt stabil så verkar hon i alla fall få ut en hel del kvalitet av livet. Jules och Jim verkar däremot dömda till evig bedrövelse, trots att man tycker att deras filosofiska kunskaper borde tillåtit dem att komma på meningen med livet för länge sen.
Jag ska inte vara för orättvis mot Catherine - hon bidrar faktiskt till mycket glädje i huvudpersonernas liv, det är bara det att ju längre tiden går, desto sämre mår människorna omkring henne. Och tack vare hennes lynne slutar det hela i förskräckelse. Det kanske låter som att jag inte gillar filmen, men det gör jag. Karaktärerna må göra väldigt dåliga val, men deras berättelse är fascinerande.
Filmen är mycket intressant, både tekniskt och skådespelsmässigt. Och fast det inte händer speciellt mycket har dramat ett slags spänning omkring sig. Bäst av allt är dock den unika känsla som "Jules & Jim" förmedlar. Jag har aldrig sett en film som är i närheten av att likna den.
Jules (Oskar Werner) och Jim (Henri Serre) träffas som unga män i 10-talets Paris, och utvecklar en stark vänskap genom sin gemensamma kärlek till poesin. De gör det mesta tillsammans och delar på allt, inklusive flickvänner. Men allting förändras när de träffar Catherine (Jeanne Moreau), som de båda blir förälskade i. Catherine faller dock endast för Jules, som hon så småningom gifter sig med. Trion splittras när första världskriget utbryter och Jules måste återvända till sitt hemland Österrike. Efter kriget återförenas de, men det står nu klart att Jules och Catherines äktenskap knakar i fogarna, främst på grund av makans impulsiva natur. Jim ser nu sin chans att få ihop det med Catherine, och det triangeldrama som hela tiden legat under ytan blossar upp.
Det är ganska svårt att sammanfatta filmens story på ett vettigt sätt, då den, samtidigt som den är komplicerad, mer handlar om relationer och karaktärsutveckling än något konkret narrativ. Att använda det instabila tidiga 1900-talet som backdrop för handlingen fungerar främst som en motivering för att låta karaktärerna ständigt skiljas åt och återförenas under de cirka 20 år som berättelsen utspelar sig. Historien tar ett antal såpopera-vändningar innan det hela är över.
"Jules & Jim" skildrar hur en manlig vänskap påverkas när en kvinna blandar sig i leken, och dess synsätt är inte helt positivt. Även om Jules och Jim aldrig upphör vara vänner är det tydligt att Catherine är roten till det onda i deras liv. De båda herrarna beter sig faktiskt smått idiotiskt i hennes närvaro, de är så förblindade av kärlek att de i princip låter sig behandlas som skräp. Jules och Jim har dock självinsikt och påpekar i en scen dystert detta faktum.
Catherine själv känner sig aldrig nöjd med något, men om det är någon som är vinnaren i historien så är det hon. Hon får alltid sin vilja igenom och blir uppassad på av karl efter karl. För tro inte att hon bara håller sig till titelkaraktärerna. Trots att hon beskrivs som inte helt psykiskt stabil så verkar hon i alla fall få ut en hel del kvalitet av livet. Jules och Jim verkar däremot dömda till evig bedrövelse, trots att man tycker att deras filosofiska kunskaper borde tillåtit dem att komma på meningen med livet för länge sen.
Jag ska inte vara för orättvis mot Catherine - hon bidrar faktiskt till mycket glädje i huvudpersonernas liv, det är bara det att ju längre tiden går, desto sämre mår människorna omkring henne. Och tack vare hennes lynne slutar det hela i förskräckelse. Det kanske låter som att jag inte gillar filmen, men det gör jag. Karaktärerna må göra väldigt dåliga val, men deras berättelse är fascinerande.
Filmen är mycket intressant, både tekniskt och skådespelsmässigt. Och fast det inte händer speciellt mycket har dramat ett slags spänning omkring sig. Bäst av allt är dock den unika känsla som "Jules & Jim" förmedlar. Jag har aldrig sett en film som är i närheten av att likna den.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Francois Truffaut är i övrigt mest känd som regissören till "De 400 slagen" och "Fahrenheit 451".
2. Han har också en roll i Steven Spielbergs "Närkontakt av tredje graden".
3. I Jean-Luc Godards "A Woman is a Woman", som kom ett år tidigare, är Jeanne Moreau med och spelar sig själv. Hon blir i filmen tillfrågad om hur det går med inspelningen av "Jules & Jim". Bisarrt.
2. Han har också en roll i Steven Spielbergs "Närkontakt av tredje graden".
3. I Jean-Luc Godards "A Woman is a Woman", som kom ett år tidigare, är Jeanne Moreau med och spelar sig själv. Hon blir i filmen tillfrågad om hur det går med inspelningen av "Jules & Jim". Bisarrt.
JOEL FORNBRANT (2008-02-05)