Berömd bitch i solitt kostymdrama
Madame Bovary
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Atlantic, 2008
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.66:1
"Madame Bovary", denna franska film från 1991, är regisserad av den gamle Nya vågen-räven Claude Chabrol, och baserad på den klassiska 1800-tals-romanen med samma namn, skriven av Gustave Flaubert. Även om huvudkaraktären, en av fransk litteraturs mest berömda, är mig bekant sen tidigare har jag aldrig läst boken hon figurerar i, men lite snabb efterforskning gör gällande att Chabrols version är mycket trogen sin litterära förlaga. Jag är inte rätt person att bedöma om detta inverkar positivt eller negativt på filmen, men en sak som är säker är att storyn inte är särskilt innehållsrik.
I den gifter sig Emma (Isabelle Huppert) med den vänlige men triste, något tröge doktor Bovary (Jean-Francois Balmer). Hon ser giftermålet som en chans att komma iväg hemifrån, men finner sig snart uttråkad och längtande efter något bättre. Dessutom får hon en dotter på halsen, och barnpassning verkar inte vara hennes favoritsyssla i livet. För att sätta lite guldkant på tillvaron tar hon sig en älskare i form av en sliskig landägare, men när hon planerar att rymma tillsammans med honom får han kalla fötter och drar. Hon involverar sig även med en ung juridikstudent som inte heller kan erbjuda henne den lycka hon så desperat söker, och vad värre är börjar hennes eskalerande lyxliv försätta familjen i en djup skuldfälla.
Detta sammanfattar inte handlingens inledning, utan så gott som hela plotten, utdragen över drygt två timmar med lite fluff instoppat emellan. Vi anar redan från början vilken riktning storyn ska ta, och som vore den en rälsgående dresin viker den aldrig av från den utstakade banan. Men "Madame Bovary" handlar inte om story. Filmen är i första hand en karaktärsstudie som erbjuder massor av bra skådespeleri och ställer vissa intressanta existentiella frågor, samtidigt som den rent tekniskt är oklanderlig. En cynisk tolkning skulle kunna vara att den handlar om människans fruktlösa jakt efter lyckan.
För det är inte mycket som går rätt när titelns madame försummar sin familj för att jaga den ena flyktiga romansen efter den andra. Filmen är på sätt och vis kallt tragisk som bara ett verk av en Nya vågen-regissör kan vara. Jag är inte säker på om det är meningen att vi ska gilla huvudpersonen eller inte, men i mina ögon framstår hon inte som mycket mer än en bekräftelsekrävande, egoistisk bitch. Tack vare Hupperts kalla, frånvarande men intressanta rolltolkning blir hon stundtals också omöjlig att få grepp om.
Skulle man istället lägga ett feministiskt raster över filmen, vilket jag är övertygad om redan gjorts till leda, handlar den istället om en kuvad kvinnas uppgörelse med familj, tradition och könsroller. Faktum kvarstår dock: just denna kvinna är inte speciellt sympatisk.
Balmers tolkning som hennes välmenande men ack så tråkige make väcker i högre grad min sympati. Hans karaktär är åtminstone en förlorare man kan tycka synd om, och när han övertalas att utföra ett suspekt kirurgiskt ingrepp på en krympling med katastrofala resultat, kan jag inte låta bli att hoppas att han ska få någon sorts upprättelse. Efter ett tag blir jag dock så irriterad på hans menlöshet och overkligt aningslösa förhållningssätt till sin hustrus manliga bekantskaper att jag struntar i även hans öde.
Utöver Madame Bovary och hennes familj och älskare uppvisar filmen ett färgstarkt persongalleri, men ingenstans finns någon att verkligen ta till sig. Detta är en olycksam svaghet hos filmen och mitt största problem med den.
Men att "Madame Bovary" inbjuder till tolkning är naturligtvis positivt, och en av dess styrkor. Och som helhet betraktad är den ett solitt stycke kostymdrama, där karaktär går före berättelse, men som tyvärr saknar den emotionella slagkraft som bara kan göras möjlig av karaktärer man bryr sig om.
I den gifter sig Emma (Isabelle Huppert) med den vänlige men triste, något tröge doktor Bovary (Jean-Francois Balmer). Hon ser giftermålet som en chans att komma iväg hemifrån, men finner sig snart uttråkad och längtande efter något bättre. Dessutom får hon en dotter på halsen, och barnpassning verkar inte vara hennes favoritsyssla i livet. För att sätta lite guldkant på tillvaron tar hon sig en älskare i form av en sliskig landägare, men när hon planerar att rymma tillsammans med honom får han kalla fötter och drar. Hon involverar sig även med en ung juridikstudent som inte heller kan erbjuda henne den lycka hon så desperat söker, och vad värre är börjar hennes eskalerande lyxliv försätta familjen i en djup skuldfälla.
Detta sammanfattar inte handlingens inledning, utan så gott som hela plotten, utdragen över drygt två timmar med lite fluff instoppat emellan. Vi anar redan från början vilken riktning storyn ska ta, och som vore den en rälsgående dresin viker den aldrig av från den utstakade banan. Men "Madame Bovary" handlar inte om story. Filmen är i första hand en karaktärsstudie som erbjuder massor av bra skådespeleri och ställer vissa intressanta existentiella frågor, samtidigt som den rent tekniskt är oklanderlig. En cynisk tolkning skulle kunna vara att den handlar om människans fruktlösa jakt efter lyckan.
För det är inte mycket som går rätt när titelns madame försummar sin familj för att jaga den ena flyktiga romansen efter den andra. Filmen är på sätt och vis kallt tragisk som bara ett verk av en Nya vågen-regissör kan vara. Jag är inte säker på om det är meningen att vi ska gilla huvudpersonen eller inte, men i mina ögon framstår hon inte som mycket mer än en bekräftelsekrävande, egoistisk bitch. Tack vare Hupperts kalla, frånvarande men intressanta rolltolkning blir hon stundtals också omöjlig att få grepp om.
Skulle man istället lägga ett feministiskt raster över filmen, vilket jag är övertygad om redan gjorts till leda, handlar den istället om en kuvad kvinnas uppgörelse med familj, tradition och könsroller. Faktum kvarstår dock: just denna kvinna är inte speciellt sympatisk.
Balmers tolkning som hennes välmenande men ack så tråkige make väcker i högre grad min sympati. Hans karaktär är åtminstone en förlorare man kan tycka synd om, och när han övertalas att utföra ett suspekt kirurgiskt ingrepp på en krympling med katastrofala resultat, kan jag inte låta bli att hoppas att han ska få någon sorts upprättelse. Efter ett tag blir jag dock så irriterad på hans menlöshet och overkligt aningslösa förhållningssätt till sin hustrus manliga bekantskaper att jag struntar i även hans öde.
Utöver Madame Bovary och hennes familj och älskare uppvisar filmen ett färgstarkt persongalleri, men ingenstans finns någon att verkligen ta till sig. Detta är en olycksam svaghet hos filmen och mitt största problem med den.
Men att "Madame Bovary" inbjuder till tolkning är naturligtvis positivt, och en av dess styrkor. Och som helhet betraktad är den ett solitt stycke kostymdrama, där karaktär går före berättelse, men som tyvärr saknar den emotionella slagkraft som bara kan göras möjlig av karaktärer man bryr sig om.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Bildkvaliteten i denna utgåva är tyvärr inte särskilt fin. Mjuk och suddig.
2. Regissören Claude Chabrol räknas tillsammans med bland andra Francois Truffaut och Jean-Luc Godard till en av de främsta inom den franska Nya vågen.
3. Filmen Oscar-nominerades för bästa kostym.
2. Regissören Claude Chabrol räknas tillsammans med bland andra Francois Truffaut och Jean-Luc Godard till en av de främsta inom den franska Nya vågen.
3. Filmen Oscar-nominerades för bästa kostym.
JOEL FORNBRANT (2008-02-08)