Bra story i ojämn regi
De hängdas revansch
Genre: WesternFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2008
Ljud: Mono
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
En grupp dödsdömda förbrytare får en chans att slippa galgen och återfå sin frihet om de går med på att delta i ett självmordsuppdrag, som inkluderar att nästla sig in i ett fiendefort under brinnande krig. Låter detta bekant? Jo, "De hängdas revansch" är en i högsta grad en "The Dirty Dozen" fast med andra världskriget utbytt mot det amerikanska inbördeskriget, och med James Coburn i Lee Marvins roll. Coburn spelar en nordstatsöverste i onåd, som får chans att återupprätta sitt anseende genom att ta sig an det föga charmerande packet, inkluderande bland annat Bud Spencer som en storväxt småtjuv, för tidigare nämnda uppdrag. Översten har även personliga skäl att vilja återta Fort Holman, som är målet för aktionen, då han har en rejäl gås oplockad med dess befälhavare, den onde Major Ward (Telly Savalas).
Premissen, om än lånad, är klassisk och mycket bra, och låter sig lätt appliceras på den vilda västern. Gänget som Coburns karaktär räddar undan bödeln är, med undantag av Spencer, inte lika helgjutet och namnkunnigt som "The Dirty Dozens" tolv brottslingar, men "De hängdas revansch" dumpar föregångarens ensemble-struktur och fokuserar istället på Spencer, Coburn och antagonisten Savalas. Rivaliteten mellan Pembroke (Coburn) och Ward är tyvärr underväldigande, främst på grund av att Savalas aldrig tillåts utveckla sin karaktär ordentligt. Han dyker inte upp förrän sent i filmen och knallar sen mest omkring som en kastrerad Blofeld, fast utan en armé av hypnotiserade hippiebrudar.
Spencer och Coburn har dock några bra scener ihop, och deras samlade utstrålning är imponerande. Som tyvärr ofta är fallet i spagettivästerns är dubbningen inte den bästa, vilket förtar lite av dramat.
Men även om det finns en del att klaga på håller "De hängdas revansch" en hyfsat hög standard - ända tills vi kommer till filmens klimax, som är en besvikelse av stora mått. Uppbyggnaden är ganska lång, och vi anar tidigt att den tredje akten kommer att bli en rejäl urladdning. Det var den säkert också i regissören Tonino Valeriis huvud, men han är tyvärr ingen Leone, långt ifrån faktiskt, och den avslutande stormningen av Fort Holman, för övrigt mycket "Wild Bunch"-inspirerad, är en rejäl röra, med suspekt klippning, vacklande realism och allmänt ofokuserad regi. Man kan tänka sig att militärer som beskjuts med maskingevärseld skulle ligga lågt och arbeta ut en plan för att oskadliggöra skyttarna, istället för att springa omkring och låta sig skjutas ner som huvudlösa höns, exempelvis.
Det finns en bra film film någonstans inom "De hängdas revansch", men man har inte riktigt lyckats få fram den. Jag önskar att den vore fantastisk, men den är inte bättre än okej. För fans av spagettivästerns rekommenderas den dock trots sina brister, och jag skulle gärna se en maffig remake dyka upp någon dag, för storyn har helt klart potential att generera en klassisk västernfilm.
Premissen, om än lånad, är klassisk och mycket bra, och låter sig lätt appliceras på den vilda västern. Gänget som Coburns karaktär räddar undan bödeln är, med undantag av Spencer, inte lika helgjutet och namnkunnigt som "The Dirty Dozens" tolv brottslingar, men "De hängdas revansch" dumpar föregångarens ensemble-struktur och fokuserar istället på Spencer, Coburn och antagonisten Savalas. Rivaliteten mellan Pembroke (Coburn) och Ward är tyvärr underväldigande, främst på grund av att Savalas aldrig tillåts utveckla sin karaktär ordentligt. Han dyker inte upp förrän sent i filmen och knallar sen mest omkring som en kastrerad Blofeld, fast utan en armé av hypnotiserade hippiebrudar.
Spencer och Coburn har dock några bra scener ihop, och deras samlade utstrålning är imponerande. Som tyvärr ofta är fallet i spagettivästerns är dubbningen inte den bästa, vilket förtar lite av dramat.
Men även om det finns en del att klaga på håller "De hängdas revansch" en hyfsat hög standard - ända tills vi kommer till filmens klimax, som är en besvikelse av stora mått. Uppbyggnaden är ganska lång, och vi anar tidigt att den tredje akten kommer att bli en rejäl urladdning. Det var den säkert också i regissören Tonino Valeriis huvud, men han är tyvärr ingen Leone, långt ifrån faktiskt, och den avslutande stormningen av Fort Holman, för övrigt mycket "Wild Bunch"-inspirerad, är en rejäl röra, med suspekt klippning, vacklande realism och allmänt ofokuserad regi. Man kan tänka sig att militärer som beskjuts med maskingevärseld skulle ligga lågt och arbeta ut en plan för att oskadliggöra skyttarna, istället för att springa omkring och låta sig skjutas ner som huvudlösa höns, exempelvis.
Det finns en bra film film någonstans inom "De hängdas revansch", men man har inte riktigt lyckats få fram den. Jag önskar att den vore fantastisk, men den är inte bättre än okej. För fans av spagettivästerns rekommenderas den dock trots sina brister, och jag skulle gärna se en maffig remake dyka upp någon dag, för storyn har helt klart potential att generera en klassisk västernfilm.
EXTRAMATERIALET
Vi får här en alternativ förtext-sekvens, där filmen presenteras som "Massacre at Fort Holman", istället för "A Reason to Live, a Reason to Die!", som var den engelska titeln. Med finns också flera trailers och en tv-spott. Avslutningsvis återfinns även de vanliga läsbara styckena trivia, biografier och filmografier, samt ett bildgalleri.
TRE SAKER
1. Den tyska trailern för filmen, som finns med i extramaterialet, är en riktig guldklimp. Den ger intryck av filmen som en ren komedi, ackompanjerat av hurtig musik och fokuserande endast på de komiska scenerna.
2. Regissören Tonino Valerii jobbade som regiassistent åt Sergio Leone på "För en handfull dollar" och "För några få dollar mer".
3. Telly Savalas är faktiskt även med i "The Dirty Dozen", där han spelar sjukhuvudet Maggott.
2. Regissören Tonino Valerii jobbade som regiassistent åt Sergio Leone på "För en handfull dollar" och "För några få dollar mer".
3. Telly Savalas är faktiskt även med i "The Dirty Dozen", där han spelar sjukhuvudet Maggott.
JOEL FORNBRANT (2008-02-28)