Fars som trillar ned i grönt klet
Rabbi Jacob
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Studio S, 2008
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
I "Rabbi Jacob" (1973) berättas tre historier parallellt. Den omtyckta rabbin Jacob ska återvända från USA till Frankrike efter många år. Ett gäng nordafrikanska skurkar jagar en blivande president och så har vi Louis de Funès som spelar en tvättäkta rasist som enbart accepterar fransmän och som är på väg till sin dotters bröllop. Eftersom detta är en fars korsas alla dessa historier på mer eller mindre osannolika sätt.
Efter att ha krashat i en sjö med sin bil skiljs de Funès från sin chaufför som - ve och fasa - visat sig vara jude och han hittar en fabrik på landsbygden där han ska ringa efter hjälp. Det visar sig dock att de nordafrikanska skurkarna kidnappat den blivande presidenten och har en egen liten rättegång där med en tänkt avrättning som final. Fabriken är en tuggummifabrik och de Funès ramlar givetvis ner i en stor cistern med grönt klet innan han kommer underfund med vad som egentligen pågår där. När han ska ringa till polisen råkar han istället ringa internt och avslöja för skurkarna att han är där. Därefter inleds en vild jakt där i princip alla skurkar hamnar i det gröna kletet innan de Funès tillsammans med den blivande presidenten rymmer därifrån.
De hamnar på en flygplats där de rånar två judar på deras kläder - och skägg (!), men givetvis är rabbin Jacobs familj där för att ta emot honom och givetvis misstar de de Funès för den sedan länge osedda rabbin. Rasisten de Funès hamnar nu mitt i Paris judiska hjärta och får fullt schå med att hålla upp illusionen av att han är rabbi Jacob samtidigt som han jagas av skurkar, polisen och sin bindgalna fru.
Om man ser filmen med moderna glasögon känns det omöjligt att tänka sig att någon skulle skriva en sådan karaktär som de Funès spelar idag. Han är 100% rasist, även om han förnekar det själv. Dock är det viktigt att poängtera att poängen med filmen är tolerans och förståelse och de judar som skildras i filmen - med svarta kläder, hårlockar och långt skägg - inte är någon komisk fond i sammanhanget utan skildras på ett neutralt sätt. Det är inga billiga skämt om deras ritualer eller det klassiska tjafset om snålhet och stora näsor. Det är ett par skämt om deras namn och de Funés hittar ett sätt att skämta om hårlockarna - men inte på någon judes bekostnad.
Men "Rabbi Jacob" är en fars med alla ingredienser och de Funès spelar ungefär samma roll som han alltid gör. Sekvensen i tuggummifabriken känns ganska originell och vinner på att det är exakt rätt grön kulör på smeten (vilket påpekas i extramaterialet), även om kulören i sig skiftar lite från scen till scen. Alltså, en lite smårolig film, med ett par skratt men överlag ganska daterad humor. Finalen på det farstraditionsenliga kaosslutet är lite för osannolikt för min smak, men inte direkt oväntat.
Efter att ha krashat i en sjö med sin bil skiljs de Funès från sin chaufför som - ve och fasa - visat sig vara jude och han hittar en fabrik på landsbygden där han ska ringa efter hjälp. Det visar sig dock att de nordafrikanska skurkarna kidnappat den blivande presidenten och har en egen liten rättegång där med en tänkt avrättning som final. Fabriken är en tuggummifabrik och de Funès ramlar givetvis ner i en stor cistern med grönt klet innan han kommer underfund med vad som egentligen pågår där. När han ska ringa till polisen råkar han istället ringa internt och avslöja för skurkarna att han är där. Därefter inleds en vild jakt där i princip alla skurkar hamnar i det gröna kletet innan de Funès tillsammans med den blivande presidenten rymmer därifrån.
De hamnar på en flygplats där de rånar två judar på deras kläder - och skägg (!), men givetvis är rabbin Jacobs familj där för att ta emot honom och givetvis misstar de de Funès för den sedan länge osedda rabbin. Rasisten de Funès hamnar nu mitt i Paris judiska hjärta och får fullt schå med att hålla upp illusionen av att han är rabbi Jacob samtidigt som han jagas av skurkar, polisen och sin bindgalna fru.
Om man ser filmen med moderna glasögon känns det omöjligt att tänka sig att någon skulle skriva en sådan karaktär som de Funès spelar idag. Han är 100% rasist, även om han förnekar det själv. Dock är det viktigt att poängtera att poängen med filmen är tolerans och förståelse och de judar som skildras i filmen - med svarta kläder, hårlockar och långt skägg - inte är någon komisk fond i sammanhanget utan skildras på ett neutralt sätt. Det är inga billiga skämt om deras ritualer eller det klassiska tjafset om snålhet och stora näsor. Det är ett par skämt om deras namn och de Funés hittar ett sätt att skämta om hårlockarna - men inte på någon judes bekostnad.
Men "Rabbi Jacob" är en fars med alla ingredienser och de Funès spelar ungefär samma roll som han alltid gör. Sekvensen i tuggummifabriken känns ganska originell och vinner på att det är exakt rätt grön kulör på smeten (vilket påpekas i extramaterialet), även om kulören i sig skiftar lite från scen till scen. Alltså, en lite smårolig film, med ett par skratt men överlag ganska daterad humor. Finalen på det farstraditionsenliga kaosslutet är lite för osannolikt för min smak, men inte direkt oväntat.
EXTRAMATERIALET
För ovanlighetens skull finns det rejält med extramaterial, så mycket att det klämts in på en egen skiva. Det mesta är franska dokumentära inslag, sannolikt från en fransk utgåva från 2004, men även lite smått och gott i Studio S:s vanliga anda - det vill säga trivia, biografier och trailers.
Det känns väldigt lustigt att det finns så mycket dokumentärt material från 1973 att tillgå. Det kan ju inte hört till vanligheterna att filma så mycket bakom scenerna på den tiden. Som ett nav i nästan alla dokumentärerna finns Danièle Thompson, dotter till regissören Gérard Oury och manusförfattare till filmen. Hon avslöjar bland annat att de beslöt sig för att helt enkelt strunta i vissa manusluckor och ologiska utvecklingar i filmen.
En av dokumentärerna handlar om Louis de Funès och en annan om reaktionerna på filmen (dock inte så mycket om "de judiska invånarnas" reaktioner som omslaget vill påkalla). En dokumentär är helt och hållet vigd åt kompositören Vladimir Cosma som gjort den käcka musiken i filmen. När han spelar temat avskalat på piano får jag otroliga 8-bitarsvibbar! Med en annan instrumentering skulle det fungerat perfekt i ett gammalt Nintendospel!
Annars är trivian det mest intressanta bland extramaterialet. Här får vi läsa om rätt våldsamma reaktioner på filmen, bland annat om en kvinna som blev så upprörd att hon kapade ett flygplan för att sedan bli ihjälskjuten av polisen - bara för att hon missuppfattade "Rabbi Jacob". Jag säger då det!
Det känns väldigt lustigt att det finns så mycket dokumentärt material från 1973 att tillgå. Det kan ju inte hört till vanligheterna att filma så mycket bakom scenerna på den tiden. Som ett nav i nästan alla dokumentärerna finns Danièle Thompson, dotter till regissören Gérard Oury och manusförfattare till filmen. Hon avslöjar bland annat att de beslöt sig för att helt enkelt strunta i vissa manusluckor och ologiska utvecklingar i filmen.
En av dokumentärerna handlar om Louis de Funès och en annan om reaktionerna på filmen (dock inte så mycket om "de judiska invånarnas" reaktioner som omslaget vill påkalla). En dokumentär är helt och hållet vigd åt kompositören Vladimir Cosma som gjort den käcka musiken i filmen. När han spelar temat avskalat på piano får jag otroliga 8-bitarsvibbar! Med en annan instrumentering skulle det fungerat perfekt i ett gammalt Nintendospel!
Annars är trivian det mest intressanta bland extramaterialet. Här får vi läsa om rätt våldsamma reaktioner på filmen, bland annat om en kvinna som blev så upprörd att hon kapade ett flygplan för att sedan bli ihjälskjuten av polisen - bara för att hon missuppfattade "Rabbi Jacob". Jag säger då det!
TRE SAKER
1. När filmen gick upp på svenska biografer på 70-talet gick den under namnet "Fan ta' bofinken" och senare "Tuggummifabriken eller Bubbelgångaren" på video. Den har också visats på tv under namnet "Rabbinen är värst". Kärt barn har många namn...
2. Den svenska biotiteln kan förklaras av att de Funès karaktär heter Pivert i efternamn vilket betyder hackspett, ett namn de Funès förklarar genom på att sitt oefterhärmliga sätt imitera fågeln ett par gånger i filmen. En hackspett är ingen bofink dock och i filmens översättning står det gröngöling.
3. De Funès har sina triumfkort: det furiosa fysiska skådespeleriet, sina ljud och så sina grimascher som han plockar fram på ett underhållande sätt när han försöker påkalla en polismans uppmärksamhet.
2. Den svenska biotiteln kan förklaras av att de Funès karaktär heter Pivert i efternamn vilket betyder hackspett, ett namn de Funès förklarar genom på att sitt oefterhärmliga sätt imitera fågeln ett par gånger i filmen. En hackspett är ingen bofink dock och i filmens översättning står det gröngöling.
3. De Funès har sina triumfkort: det furiosa fysiska skådespeleriet, sina ljud och så sina grimascher som han plockar fram på ett underhållande sätt när han försöker påkalla en polismans uppmärksamhet.
ANDERS JAKOBSON (2008-03-28)