Ricky Bruch goes Bud Spencer
Även änglar kan slå en rak höger
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2008
Ljud: Mono
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Svenske diskusmästaren och mångsysslaren Ricky Bruch har en stor roll i den här italienska gangsterkomedin från 1974. Den regisserades av Enzo Barboni, mannen bakom "Trinity"-filmerna, som förmodligen såg en stor Bud Spencer-potential i Bruch.
Filmen var en hyfsat stor framgång på sin tid, men har till skillnad från många Spencer/Terrence Hill-rullar inte åldrats med ett uns värdighet. Bruch äger förvisso en hel del karisma som katolsk präst med oborstat beteende, och hans motspelare Giuliano Gemma är inte heller oäven, men "Även änglar kan slå en rak höger" är trist och humorbefriad rakt igenom.
Problemet ligger i manuset, där en anorektisk story dragits ut in absurdum, genom ångestframkallande upprepningar och förutsägbara stående skämt som inte är ett dugg roliga. När man ser ett gäng korkade mafiosos misslyckas få igång sin bil för andra gången drar man kanske lite på munnen, men när samma sak skett åtta gånger är det provocerande fantasilöst.
Historien utspelas i 20-talets New York, dit nollan Sonny (Gemma) kommer för att förverkliga sin dröm om att bli en fruktad gangster. Detta ska ske genom en aggressiv beskyddarverksamhet längs nån nergången gata, och det är ett jäkla tjat om försäkringssummor fram och tillbaka. Hela filmen utspelar sig längs nämnda gata, förmodligen någon italiensk backlot, och den lilla charm som kulisserna har tappar den efter en sådär 20 minuter, när man klaustrofobiskt inser att de är allt som kommer att erbjudas.
Sonny får problem när han försöker pressa den lokala prästen (Bruch) på pengar. Denne kyrkans man räds inga gangstrar, och är beredd att ta till sina dasslock till nävar för att försvara kollektkassan. Tråkigt nog är slagsmålen, anledning nummer ett till att se en film signerad Enzo Barboni, varken frekventa eller välgjorda. Vi har sett allt förut och inser varför filmcykeln till sist dog ut - det går inte att variera formeln "fysiskt omaka radarpar läxar bad guys med humoristisk touch" i all oändlighet.
Ärligt talat stavas den enda anledningen att se "En rak höger" Ricky Bruch. Inte för att hans insats på något vis skulle vara fantastisk, utan helt enkelt för att få uppleva skådespelarsidan av denna fascinerande människa. Det finns något visst hos honom, och han borde ha kunnat gå ganska långt på vita duken, men det var tydligen inte menat att hända. För klassisk Spencer/Hill-buskis är det bättre att se någon "Trinity"-film igen.
Filmen var en hyfsat stor framgång på sin tid, men har till skillnad från många Spencer/Terrence Hill-rullar inte åldrats med ett uns värdighet. Bruch äger förvisso en hel del karisma som katolsk präst med oborstat beteende, och hans motspelare Giuliano Gemma är inte heller oäven, men "Även änglar kan slå en rak höger" är trist och humorbefriad rakt igenom.
Problemet ligger i manuset, där en anorektisk story dragits ut in absurdum, genom ångestframkallande upprepningar och förutsägbara stående skämt som inte är ett dugg roliga. När man ser ett gäng korkade mafiosos misslyckas få igång sin bil för andra gången drar man kanske lite på munnen, men när samma sak skett åtta gånger är det provocerande fantasilöst.
Historien utspelas i 20-talets New York, dit nollan Sonny (Gemma) kommer för att förverkliga sin dröm om att bli en fruktad gangster. Detta ska ske genom en aggressiv beskyddarverksamhet längs nån nergången gata, och det är ett jäkla tjat om försäkringssummor fram och tillbaka. Hela filmen utspelar sig längs nämnda gata, förmodligen någon italiensk backlot, och den lilla charm som kulisserna har tappar den efter en sådär 20 minuter, när man klaustrofobiskt inser att de är allt som kommer att erbjudas.
Sonny får problem när han försöker pressa den lokala prästen (Bruch) på pengar. Denne kyrkans man räds inga gangstrar, och är beredd att ta till sina dasslock till nävar för att försvara kollektkassan. Tråkigt nog är slagsmålen, anledning nummer ett till att se en film signerad Enzo Barboni, varken frekventa eller välgjorda. Vi har sett allt förut och inser varför filmcykeln till sist dog ut - det går inte att variera formeln "fysiskt omaka radarpar läxar bad guys med humoristisk touch" i all oändlighet.
Ärligt talat stavas den enda anledningen att se "En rak höger" Ricky Bruch. Inte för att hans insats på något vis skulle vara fantastisk, utan helt enkelt för att få uppleva skådespelarsidan av denna fascinerande människa. Det finns något visst hos honom, och han borde ha kunnat gå ganska långt på vita duken, men det var tydligen inte menat att hända. För klassisk Spencer/Hill-buskis är det bättre att se någon "Trinity"-film igen.
EXTRAMATERIALET
Biografier med Ricky Bruch och Giuliano Gemma, filmografier, ett bildgalleri och lite trivia utgör det magra extramaterialet. Jag skulle dock inte tro att det ligger några 90-minuters making of-rullar och skräpar i Cinecittàs korridorer, så det får duga.
TRE SAKER
1. En likkista är onekligen ett innovativt och spännande slagsmålstillhygge. Tyvärr är den sorgligt underanvänd.
2. Filmen var en stor succé i Tyskland. Föga förvånande.
3. Under förtexterna har filmen titeln "Charleston". Detta är totalt obegripligt eftersom "Charleston" är en Bud Spencer-rulle från 1977 som jag recenserade för en tid sen. Om "En rak höger" hade den engelska titeln "Charleston", vad hade då "Charleston" för engelsk titel? Den hette väl knappast "Superskurkarna blåser snuten", villket ju var den genialiska svenska titeln. Är det samma film fast i olika versioner, och innebär det i så fall att Bud Spencer och Ricky Bruch är samma person? Båda hade atletiska karriärer innan de blev skådespelare. Förvirringen är enorm.
2. Filmen var en stor succé i Tyskland. Föga förvånande.
3. Under förtexterna har filmen titeln "Charleston". Detta är totalt obegripligt eftersom "Charleston" är en Bud Spencer-rulle från 1977 som jag recenserade för en tid sen. Om "En rak höger" hade den engelska titeln "Charleston", vad hade då "Charleston" för engelsk titel? Den hette väl knappast "Superskurkarna blåser snuten", villket ju var den genialiska svenska titeln. Är det samma film fast i olika versioner, och innebär det i så fall att Bud Spencer och Ricky Bruch är samma person? Båda hade atletiska karriärer innan de blev skådespelare. Förvirringen är enorm.
JOEL FORNBRANT (2008-03-25)