Många frågor, få svar
Den man älskar
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2008
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Varför verkar vissa kvinnor dras till män som behandlar dem som skit? Varför återvänder de gång på gång till en make eller pojkvän som har för vana att slå dem intill deras död? Dessa och flera andra frågor försöker "Den man älskar", i alla fall till synes, svara på. Men i slutänden är frågetecknena fler än svaren, trots att filmen till stora delar bjuder på en originell och mycket bra historia.
Lena (Sofia Ledarp) har precis kommit tillbaka till livet. Hon har återhämtat sig efter sviterna från sitt äktenskap med Hannes (Jonas Karlsson), som misshandlade henne svårt innan han till slut hamnade i finkan, och är nu lyckligt gift med Alf (Rolf Lassgård), som är en betydligt mer beskedlig typ. Men allt förändras när Hannes blir villkorligt frigiven och Lena av en slump ser honom på stan.
Här kommer det originella och kanske lite kontroversiella i storyn in, då det är Lena som aktivt börjar söka upp Hannes, till en början för att förstå honom, men senare med ett djupare intresse. Vansinniga hustrumisshandlare har vi sett gott om i filmhistorien, men sällan som i "Den man älskar", där han faktiskt försöker sköta sig själv och gå vidare med sitt liv - bara för att hindras av sitt tidigare offer. Regissören Åke Sandgren spekulerar genom detta också i huruvida en dylik våldsverkare verkligen kan botas. Ytterligare en intressant fråga, som vi heller aldrig får något svar på.
Medan Lena blir alltmer övertygad om att Hannes har förändrats till det bättre, mår Alf allt sämre. Lassgård är här väldigt trovärdig som en schysst gubbe som gör allt för att skydda sin fru och för att få äktenskapet att fungera trots det yttre hotet, bara för att upptäcka att den gryende konflikten plockar fram de sämsta sidorna även hos honom själv.
Också Ledarp är bra som den minst sagt förvirrade Lena. Hon är en kvinna som slits mellan känslor och förnuft, och den inre splittring hon genomgår gestaltas med obarmhärtig tydlighet. Vi förstår, bland annat genom filmens prolog (trots att den luras lite), vilket beslut hon till sist kommer att fatta. Ändå är hennes val svårt att acceptera när vi kommer så långt.
Och det är i filmens upplösning som den faktiskt blir till något av en besvikelse. Vi är nu rejält laddade för att få svaren serverade genom en måhända tragisk men väl uttänkt avslutning. Har Hannes förändrats? Gjorde Lena rätt val? Vilken roll kommer Alf att spela? Men de intressanta frågor som premissen givit, visar sig genom en plötslig ödets nyck lämnas obesvarade. Man kan säga att slutet kommer med en viss sensmoral, något i stil med att händelser i det förflutna kan få ödesdigra konsekvenser idag, men jag kan ändå inte undgå att känna mig blåst på konfekten.
Detta är synd, för det känns som att slutet i sin nuvarande form är konstruerat för att manusförfattaren Kim Fupz Aakeson inte visste hur han skulle avsluta sin berättelse. Men slutet till trots är ändå "Den man älskar" en välspelad, originell och känslomässigt stark film.
Lena (Sofia Ledarp) har precis kommit tillbaka till livet. Hon har återhämtat sig efter sviterna från sitt äktenskap med Hannes (Jonas Karlsson), som misshandlade henne svårt innan han till slut hamnade i finkan, och är nu lyckligt gift med Alf (Rolf Lassgård), som är en betydligt mer beskedlig typ. Men allt förändras när Hannes blir villkorligt frigiven och Lena av en slump ser honom på stan.
Här kommer det originella och kanske lite kontroversiella i storyn in, då det är Lena som aktivt börjar söka upp Hannes, till en början för att förstå honom, men senare med ett djupare intresse. Vansinniga hustrumisshandlare har vi sett gott om i filmhistorien, men sällan som i "Den man älskar", där han faktiskt försöker sköta sig själv och gå vidare med sitt liv - bara för att hindras av sitt tidigare offer. Regissören Åke Sandgren spekulerar genom detta också i huruvida en dylik våldsverkare verkligen kan botas. Ytterligare en intressant fråga, som vi heller aldrig får något svar på.
Medan Lena blir alltmer övertygad om att Hannes har förändrats till det bättre, mår Alf allt sämre. Lassgård är här väldigt trovärdig som en schysst gubbe som gör allt för att skydda sin fru och för att få äktenskapet att fungera trots det yttre hotet, bara för att upptäcka att den gryende konflikten plockar fram de sämsta sidorna även hos honom själv.
Också Ledarp är bra som den minst sagt förvirrade Lena. Hon är en kvinna som slits mellan känslor och förnuft, och den inre splittring hon genomgår gestaltas med obarmhärtig tydlighet. Vi förstår, bland annat genom filmens prolog (trots att den luras lite), vilket beslut hon till sist kommer att fatta. Ändå är hennes val svårt att acceptera när vi kommer så långt.
Och det är i filmens upplösning som den faktiskt blir till något av en besvikelse. Vi är nu rejält laddade för att få svaren serverade genom en måhända tragisk men väl uttänkt avslutning. Har Hannes förändrats? Gjorde Lena rätt val? Vilken roll kommer Alf att spela? Men de intressanta frågor som premissen givit, visar sig genom en plötslig ödets nyck lämnas obesvarade. Man kan säga att slutet kommer med en viss sensmoral, något i stil med att händelser i det förflutna kan få ödesdigra konsekvenser idag, men jag kan ändå inte undgå att känna mig blåst på konfekten.
Detta är synd, för det känns som att slutet i sin nuvarande form är konstruerat för att manusförfattaren Kim Fupz Aakeson inte visste hur han skulle avsluta sin berättelse. Men slutet till trots är ändå "Den man älskar" en välspelad, originell och känslomässigt stark film.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Rolf Lassgård har vad jag väljer att kalla ett "tidlöst utseende". Är det bara jag eller har karln inte förändrats på 20 år?
2. Jonas Karlsson förtjänar ett omnämnande för sin komplicerade roll - att lyckas få en hustrumisshandlare framstå i alla fall en smula sympatisk kan inte vara så lätt.
3. Det är fascinerande att man i Sverige år 2008 ännu inte bemästrat konsten att gestalta en bilolycka på ett trovärdigt sätt.
2. Jonas Karlsson förtjänar ett omnämnande för sin komplicerade roll - att lyckas få en hustrumisshandlare framstå i alla fall en smula sympatisk kan inte vara så lätt.
3. Det är fascinerande att man i Sverige år 2008 ännu inte bemästrat konsten att gestalta en bilolycka på ett trovärdigt sätt.
JOEL FORNBRANT (2008-04-09)