Originellt, makabert, svårtillgängligt
Karim Hussain Collection
Genre: DiverseFormat: DVD, region 2, 6 skivor
Bolag: Njutafilms, 2008
Ljud: Diverse
Bild: Diverse
Karim Hussain är en kanadensisk regissör verksam i filmetablissemangets utmarker. Han började jobba på sin första film redan vid 19 års ålder, och nu finns tre av hans alster representerade i denna box.
Subconscious Cruelty
Hussains första verk som regissör är en episodfilm i ordets lösaste bemärkelse. Tre, fyra historier, beroende på hur man räknar, avlöser varandra med utgångspunkt i frågan om vad som skulle hända om den om den högra hjärnhalvan, den kreativa och irrationella tilläts dominera den logiska vänstra halvan. Ett mycket skumt koncept som hastigast beskrivs i filmens inledning.
"Subconscious Cruelty" från 1999 saknar dialog, så när som på ett avsnitt där en man i en mardröm besöks av sina dubbelgångare samtidigt som han torteras på ett minst sagt fantasifullt sätt. I övrigt förekommer det talade språket endast i voice-overs, och vissa episoder är helt stumma. Detta är helt klart mer konstfilm än spelfilm.
Den första episoden är den mest lättbegripliga, och handlar om en psykotisk man som planerar att mörda sin syster och hennes nyfödde son. Det är en djupt störd inblick i en galen hjärna, men episoden är stämningsfullt iscensatt och suggestivt filmad. Blodigt och äckligt till tusen blir det.
De efterföljande avsnitten är betydligt mer svårtolkade. En presenteras närmast som en musikvideo, där nakna människor åmar sig ute i naturen och avbrutna trädgrenar blöder effektfullt. Vad meningen är har jag ingen aning om.
Den avslutande tablån är starkt religionkritisk. Vi ser här Jesus själv kopulera med, och ätas upp av, demoniska nymfer, samtidigt som Hussain klipper in snabba bilder från nattvarden. Vad han vill säga är svårt att utröna, men vi kommer inte att se påven rekommendera den här filmen.
Samtliga episoder är blodiga och sadistiska som satan, och detta är inget för den kräkmagade. Trots att "Subconscious Cruelty" är välgjord och framförallt speciell kan jag inte påstå att jag gillar den särskilt mycket. Tempot är genomgående mycket lågt, och mot slutet fick jag verkligen kämpa för att orka se klart den. Men om man är inne på konstnärlig sadism blir det antagligen inte bättre än så här.
Ascension
Från dialoglöst och osammanhängande går vi raskt till pratigt och stringent. 2002 års "Ascension" är en regelrätt spelfilm, dock en väldigt märklig sådan, om en värld där gud är mördad och de kvarvarande människorna i besittning av hans kraft. Detta med resultatet att varje människa är en gud och har förmågan att utföra vilka mirakel som helst, något som förstås har störtat samhället i en malström av avundsjuka, våld och kaos.
Tre kvinnor är ute på ett "Sagan om ringen"-proportionerat uppdrag att finna guds mördare för att ställa saker och ting till rätta igen. Vi får följa slutfasen av deras strävan, vilken består av deras försök att ta sig högst upp i ett industritorn, där deras antagonist väntar. Och ja, precis som du fruktar utspelas hela filmen i trappan på väg till tornets topp, med undantag för en och annan sjaskig industrilokal som passeras på vägen.
De tre kvinnorna, en ung, en i mogen ålder och en gammal, har sålunda gott om tid att konversera och träta sinsemellan. Det mest fascinerande med dem är bredden i deras samtal, stundtals driver de pretentiösa filosofiska teser och ibland skriker de och kallar varandra horor.
"Ascension" har en del som talar för den. Premissen är intressant, miljöerna härligt klaustrofobiska och det lite frånvarande skådespeleriet passar filmen väl. Men när man efter tio minuter inser att ett evigt trappklättrande och tjäbblande är allt som filmen går ut på börjar man så smått känna sig lurad. Hussain har haft en jättebra idé för en film, men sen valt att fokusera på en trist transportsträcka. Detta är vad "Sagan om ringen"-filmerna hade varit om Peter Jackson endast hade visat i realtid när Frodo och Sam klättrar uppför domedagsberget.
Det enda som får mig att upprätthålla intresset är hoppet om att något spektakulärt ska hända när kvinnorna når toppen. Det gör det inte. Slutet lyckas vara antiklimaktiskt, vilket är något av en bedrift när de tidigare delarna är så monotona och händelsefattiga.
The Beautiful Beast
Denna franskspråkiga film är baserad på en bok av den kanadensiska författarinnan Marie-Claire Blais, och är den mest "normala" filmen i boxen. Att jag sätter "normal" inom citationstecken beror på att även om "The Beautiful Beast" liknar en vanlig spelfilm är den tillräckligt konstig, bland annat genom en perverterad story och plötsliga skräckinslag, för att stå ut från gängse Hollywood-dramatik.
Den handlar om en överklassfamilj bosatt på ett lantligt gods. Fadern är död, modern elak, sonen efterbliven och dottern psyksjuk. Dottern Isabelle-Marie känner sig dessutom bortglömd då mamman mest betraktar henne som ett irritationsmoment, samtidigt som hon slösar all sin kärlek på den introverte sonen. Detta föranleder henne att ibland vara taskig mot sin bror, och till exempel låsa in honom på sitt rum utan mat i ett par dagar eller dunka hans huvud genom en glasruta. Så trevligt.
Familjens splittring når nya höjder när modern efter en resa återvänder i sällskap med en ny man, som hon raskt proklamerar ska bli barnens nya pappa. Barnen reagerar med förskräckelse.
Det är egentligen meningslöst att fortsätta beskriva storyn. Den är inte särskilt orsaksdriven, utan gör istället bara nedslag i familjens liv under flera år. Just detta känns som en av de stora svagheterna hos "The Beautiful Beast", att karaktärernas handlingar totalt verkar sakna konsekvenser. Den efterblivne brodern till exempel, reagerar aldrig på misshandeln och trakasserierna från sin syster, och hade dessa klippts ut från handlingen hade det inte märkts alls.
Jag vet inte om problemet är inneboende hos den litterära förlagan eller har uppstått i och med Hussains tolkning, men just denna konsekvenslöshet framstår som mycket underlig och godtycklig. När filmen är över begriper jag inte vad dess mening var, annat än att visa upp en familje-freakshow. "The Beautiful Beast" är ett kompetent hantverk, men Hussain misslyckas kapitalt med att göra berättelsen intressant.
Jag kan avslutningsvis säga att Karim Hussains filmer inte är något för mig. Samtliga filmer i denna box är välgjorda, förhållandevis originella och intressanta, men de misslyckas ändå att fånga mitt intresse. Har man smak för det udda, äckliga och svårbegripliga kan dock filmerna med säkerhet intressera.
Subconscious Cruelty
Hussains första verk som regissör är en episodfilm i ordets lösaste bemärkelse. Tre, fyra historier, beroende på hur man räknar, avlöser varandra med utgångspunkt i frågan om vad som skulle hända om den om den högra hjärnhalvan, den kreativa och irrationella tilläts dominera den logiska vänstra halvan. Ett mycket skumt koncept som hastigast beskrivs i filmens inledning.
"Subconscious Cruelty" från 1999 saknar dialog, så när som på ett avsnitt där en man i en mardröm besöks av sina dubbelgångare samtidigt som han torteras på ett minst sagt fantasifullt sätt. I övrigt förekommer det talade språket endast i voice-overs, och vissa episoder är helt stumma. Detta är helt klart mer konstfilm än spelfilm.
Den första episoden är den mest lättbegripliga, och handlar om en psykotisk man som planerar att mörda sin syster och hennes nyfödde son. Det är en djupt störd inblick i en galen hjärna, men episoden är stämningsfullt iscensatt och suggestivt filmad. Blodigt och äckligt till tusen blir det.
De efterföljande avsnitten är betydligt mer svårtolkade. En presenteras närmast som en musikvideo, där nakna människor åmar sig ute i naturen och avbrutna trädgrenar blöder effektfullt. Vad meningen är har jag ingen aning om.
Den avslutande tablån är starkt religionkritisk. Vi ser här Jesus själv kopulera med, och ätas upp av, demoniska nymfer, samtidigt som Hussain klipper in snabba bilder från nattvarden. Vad han vill säga är svårt att utröna, men vi kommer inte att se påven rekommendera den här filmen.
Samtliga episoder är blodiga och sadistiska som satan, och detta är inget för den kräkmagade. Trots att "Subconscious Cruelty" är välgjord och framförallt speciell kan jag inte påstå att jag gillar den särskilt mycket. Tempot är genomgående mycket lågt, och mot slutet fick jag verkligen kämpa för att orka se klart den. Men om man är inne på konstnärlig sadism blir det antagligen inte bättre än så här.
Ascension
Från dialoglöst och osammanhängande går vi raskt till pratigt och stringent. 2002 års "Ascension" är en regelrätt spelfilm, dock en väldigt märklig sådan, om en värld där gud är mördad och de kvarvarande människorna i besittning av hans kraft. Detta med resultatet att varje människa är en gud och har förmågan att utföra vilka mirakel som helst, något som förstås har störtat samhället i en malström av avundsjuka, våld och kaos.
Tre kvinnor är ute på ett "Sagan om ringen"-proportionerat uppdrag att finna guds mördare för att ställa saker och ting till rätta igen. Vi får följa slutfasen av deras strävan, vilken består av deras försök att ta sig högst upp i ett industritorn, där deras antagonist väntar. Och ja, precis som du fruktar utspelas hela filmen i trappan på väg till tornets topp, med undantag för en och annan sjaskig industrilokal som passeras på vägen.
De tre kvinnorna, en ung, en i mogen ålder och en gammal, har sålunda gott om tid att konversera och träta sinsemellan. Det mest fascinerande med dem är bredden i deras samtal, stundtals driver de pretentiösa filosofiska teser och ibland skriker de och kallar varandra horor.
"Ascension" har en del som talar för den. Premissen är intressant, miljöerna härligt klaustrofobiska och det lite frånvarande skådespeleriet passar filmen väl. Men när man efter tio minuter inser att ett evigt trappklättrande och tjäbblande är allt som filmen går ut på börjar man så smått känna sig lurad. Hussain har haft en jättebra idé för en film, men sen valt att fokusera på en trist transportsträcka. Detta är vad "Sagan om ringen"-filmerna hade varit om Peter Jackson endast hade visat i realtid när Frodo och Sam klättrar uppför domedagsberget.
Det enda som får mig att upprätthålla intresset är hoppet om att något spektakulärt ska hända när kvinnorna når toppen. Det gör det inte. Slutet lyckas vara antiklimaktiskt, vilket är något av en bedrift när de tidigare delarna är så monotona och händelsefattiga.
The Beautiful Beast
Denna franskspråkiga film är baserad på en bok av den kanadensiska författarinnan Marie-Claire Blais, och är den mest "normala" filmen i boxen. Att jag sätter "normal" inom citationstecken beror på att även om "The Beautiful Beast" liknar en vanlig spelfilm är den tillräckligt konstig, bland annat genom en perverterad story och plötsliga skräckinslag, för att stå ut från gängse Hollywood-dramatik.
Den handlar om en överklassfamilj bosatt på ett lantligt gods. Fadern är död, modern elak, sonen efterbliven och dottern psyksjuk. Dottern Isabelle-Marie känner sig dessutom bortglömd då mamman mest betraktar henne som ett irritationsmoment, samtidigt som hon slösar all sin kärlek på den introverte sonen. Detta föranleder henne att ibland vara taskig mot sin bror, och till exempel låsa in honom på sitt rum utan mat i ett par dagar eller dunka hans huvud genom en glasruta. Så trevligt.
Familjens splittring når nya höjder när modern efter en resa återvänder i sällskap med en ny man, som hon raskt proklamerar ska bli barnens nya pappa. Barnen reagerar med förskräckelse.
Det är egentligen meningslöst att fortsätta beskriva storyn. Den är inte särskilt orsaksdriven, utan gör istället bara nedslag i familjens liv under flera år. Just detta känns som en av de stora svagheterna hos "The Beautiful Beast", att karaktärernas handlingar totalt verkar sakna konsekvenser. Den efterblivne brodern till exempel, reagerar aldrig på misshandeln och trakasserierna från sin syster, och hade dessa klippts ut från handlingen hade det inte märkts alls.
Jag vet inte om problemet är inneboende hos den litterära förlagan eller har uppstått i och med Hussains tolkning, men just denna konsekvenslöshet framstår som mycket underlig och godtycklig. När filmen är över begriper jag inte vad dess mening var, annat än att visa upp en familje-freakshow. "The Beautiful Beast" är ett kompetent hantverk, men Hussain misslyckas kapitalt med att göra berättelsen intressant.
Jag kan avslutningsvis säga att Karim Hussains filmer inte är något för mig. Samtliga filmer i denna box är välgjorda, förhållandevis originella och intressanta, men de misslyckas ändå att fånga mitt intresse. Har man smak för det udda, äckliga och svårbegripliga kan dock filmerna med säkerhet intressera.
EXTRAMATERIALET
Varje film har en cirka timslång tillhörande dokumentär, och dessa är av varierande intresse. Bakomfilmen till "Subconscious Cruelty" är den bästa, då den erbjuder en högintressant blandning av bakom scenerna-klipp och intervjuer med de inblandade. Karim Hussain framstår som en kul och hängiven kille, och skådespelarna har en del roliga anekdoter att berätta om de ovanliga inspelningsförhållandena.
"Ascension":s dokumentär består endast av bilder ackompanjerade av filmens soundtrack. Den är inte särskilt intressant, utan får en mest att känna som om man ser filmen igen fast med andra kameravinklar.
Bakom kameran-segmentet som hör till "The Beautiful Beast" innehåller inga intervjuer, utan ger en fluga-på-väggen-inblick i inspelningsprocessen. Det är kul att se Hussain peppa och instruera skådespelarna, men jag saknar en djupare inblick i vad han tänkt och menat med olika scener.
På samma skiva som "Ascension" har man även lagt en kortfilm av Hussain, med titeln "The City Without Windows". Precis som i fallet "Ascension" rör sig detta om en dystopisk framtidsvision med diverse makabra inslag.
Och på "Subconscious Cruelty"-skivan finns en kortis vid namn "Facts are Safety". Allt jag kan säga efter den episka 6-minutaren är "Va!?".
Alla filmerna har varsitt kommentarspår av regissören, fotogallerier och tillhörande trailers. Borttagna och alternativa scener finns till "Subconscious Cruelty" och "Ascension"
"Karim Hussain Collection" är med andra ord fullspäckad med extramaterial, så är man nyfiken på Hussain är det en utmärkt utgåva.
"Ascension":s dokumentär består endast av bilder ackompanjerade av filmens soundtrack. Den är inte särskilt intressant, utan får en mest att känna som om man ser filmen igen fast med andra kameravinklar.
Bakom kameran-segmentet som hör till "The Beautiful Beast" innehåller inga intervjuer, utan ger en fluga-på-väggen-inblick i inspelningsprocessen. Det är kul att se Hussain peppa och instruera skådespelarna, men jag saknar en djupare inblick i vad han tänkt och menat med olika scener.
På samma skiva som "Ascension" har man även lagt en kortfilm av Hussain, med titeln "The City Without Windows". Precis som i fallet "Ascension" rör sig detta om en dystopisk framtidsvision med diverse makabra inslag.
Och på "Subconscious Cruelty"-skivan finns en kortis vid namn "Facts are Safety". Allt jag kan säga efter den episka 6-minutaren är "Va!?".
Alla filmerna har varsitt kommentarspår av regissören, fotogallerier och tillhörande trailers. Borttagna och alternativa scener finns till "Subconscious Cruelty" och "Ascension"
"Karim Hussain Collection" är med andra ord fullspäckad med extramaterial, så är man nyfiken på Hussain är det en utmärkt utgåva.
TRE SAKER
1. Produktionen av "Subconscious Cruelty" inleddes redan 1994, men filmen släpptes inte förrän år 2000. På vägen stötte Hussain på en massa problem, till exempel ett försvunnet negativ och ett beslagtagande av filmen av den kanadensiska tullen.
2. Hussain har ett härligt sadistiskt råd till filmskapare som är rädda att deras skådisar ska sticka om inspelningsförhållandena blir för jobbiga - att isolera dem så långt från civilisationen att de inte kan ta sig därifrån.
3. Roligast i extramaterialet - en "Subconscious Cruelty"-skådis ska i en scen ligga naken i en iskallt vattenfall, och är inte överdrivet pepp på det hela. Kameran registrerar hur han totalt flippar och börjar skrika ut sitt hat mot regissören.
2. Hussain har ett härligt sadistiskt råd till filmskapare som är rädda att deras skådisar ska sticka om inspelningsförhållandena blir för jobbiga - att isolera dem så långt från civilisationen att de inte kan ta sig därifrån.
3. Roligast i extramaterialet - en "Subconscious Cruelty"-skådis ska i en scen ligga naken i en iskallt vattenfall, och är inte överdrivet pepp på det hela. Kameran registrerar hur han totalt flippar och börjar skrika ut sitt hat mot regissören.
JOEL FORNBRANT (2008-05-13)