Snyggt, starkt och svartvitt
Control
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Atlantic, 2008
Ljud: Digital dolby 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Jag kan ärligt erkänna att jag inte är speciellt bevandrad i Joy Divisions musik. Visst, "Love will tear us apart" har väl alla hört, och säkert ett par låtar till. Nu behöver man inte vara ett genuint fan av Manchestergruppen för att se filmen "Control" med stor behållning.
För den handlar om Joy Division, eller snarare deras karismatiske sångare Ian Curtis (mycket fint gestaltad av Sam Riley). Regin står mästerfotografen Anton Corbijn för som långfilmsdebuterar med "Control". Corbijn, kanske mest känd för sina bilder på U2, Depeche Mode, Metallica och… Per Gessle, var ett stort fan av Joy Division och fotograferade dem tidigt i bådas karriärer.
Ian Curtis var en i raden av svårmodiga konstnärer i rockgenren, en sådan där som kom och gick alldeles för snabbt men lämnade ett oerhört avtryck efter sig. Curtis blev bara 23 år gammal men han var då både gift man, pappa och rockstjärna.
Filmen tar avstamp 1973 när han förälskar sig i sin kompis flickvän Deborah (Samantha Morton). De blir snabbt ett par och gifter sig. På en Six Pistols-konsert några år senare möter Ian medlemmarna från Stiff Kittens som inte kommer någonstans med sin musik och söker en ny sångare. Efter konserten erbjuder Ian sina tjänster.
Bandet blir först Warsaw och sedan Joy Division och etablerar sig snabbt som ett av de hetaste nya banden. Tack vare en driftig manager (Toby Kebbell) kontrakteras bandet av legendariska Factory Records och avancerar mer och mer.
Curtis, som vid det här laget har blivit far till en dotter han ignorerar, börjar träffa belgiska Annik (Alexandra Maria Lara). Han har även blivit diagnostiserad med epilepsi och drabbas av anfall då och då. Trycket på Curtis blir allt större i kombinationen med framgången och han känner att han tappar kontrollen allt mer och mer.
Det är svårt att inte fokusera på faktumet att det är Anton Corbijn som regisserat filmen för varenda ruta i den svartvita filmen ser ut som ett fotografi av… Anton Corbijn. Men bakom de läckra fotot finns en dramatisk historia som inte alls är av sekundär karaktär.
Filmen känns väldigt äkta. Sannolikt har vissa händelser förvrängts av dramaturgiska skäl, även om filmen är baserad på Deborah Curtis självbiografi, men bara en sådan sak som att skådespelarna faktiskt spelar Joy Divisions låtar i filmen höjer kvalitén ett rejält snäpp.
En väldigt bra och stark film som dock skulle ha tjänat på att ha tajtats till lite. De två timmarna känns, men musiken är mycket bra.
För den handlar om Joy Division, eller snarare deras karismatiske sångare Ian Curtis (mycket fint gestaltad av Sam Riley). Regin står mästerfotografen Anton Corbijn för som långfilmsdebuterar med "Control". Corbijn, kanske mest känd för sina bilder på U2, Depeche Mode, Metallica och… Per Gessle, var ett stort fan av Joy Division och fotograferade dem tidigt i bådas karriärer.
Ian Curtis var en i raden av svårmodiga konstnärer i rockgenren, en sådan där som kom och gick alldeles för snabbt men lämnade ett oerhört avtryck efter sig. Curtis blev bara 23 år gammal men han var då både gift man, pappa och rockstjärna.
Filmen tar avstamp 1973 när han förälskar sig i sin kompis flickvän Deborah (Samantha Morton). De blir snabbt ett par och gifter sig. På en Six Pistols-konsert några år senare möter Ian medlemmarna från Stiff Kittens som inte kommer någonstans med sin musik och söker en ny sångare. Efter konserten erbjuder Ian sina tjänster.
Bandet blir först Warsaw och sedan Joy Division och etablerar sig snabbt som ett av de hetaste nya banden. Tack vare en driftig manager (Toby Kebbell) kontrakteras bandet av legendariska Factory Records och avancerar mer och mer.
Curtis, som vid det här laget har blivit far till en dotter han ignorerar, börjar träffa belgiska Annik (Alexandra Maria Lara). Han har även blivit diagnostiserad med epilepsi och drabbas av anfall då och då. Trycket på Curtis blir allt större i kombinationen med framgången och han känner att han tappar kontrollen allt mer och mer.
Det är svårt att inte fokusera på faktumet att det är Anton Corbijn som regisserat filmen för varenda ruta i den svartvita filmen ser ut som ett fotografi av… Anton Corbijn. Men bakom de läckra fotot finns en dramatisk historia som inte alls är av sekundär karaktär.
Filmen känns väldigt äkta. Sannolikt har vissa händelser förvrängts av dramaturgiska skäl, även om filmen är baserad på Deborah Curtis självbiografi, men bara en sådan sak som att skådespelarna faktiskt spelar Joy Divisions låtar i filmen höjer kvalitén ett rejält snäpp.
En väldigt bra och stark film som dock skulle ha tjänat på att ha tajtats till lite. De två timmarna känns, men musiken är mycket bra.
EXTRAMATERIALET
Filmen inleds med en kort introduktion av Anton Corbijn där han typ säger hej och tycker att det är kul att vi vill titta. Och så säger han "Tack så mycket", på svenska.
I sitt kommentarspår poängteras det gång på gång hur personlig "Control" är för honom. Han är jämnårig med med Joy Division-medlemmarna och känner igen sig mycket i den tid han skildrat i filmen. Fröjden av att komma hem med en ny LP-skiva och bara lägga sig på sängen och lyssna på den koncentrerat, som vi ser i filmens inledning.
I övrigt är det lite avslöjanden om hur vissa scener spelades in och lite kuriosa som att att Corbijn var på plats när Joy Division spelade in den klassiska videon till "Love will tear us apart". Allt som allt ett trevligt kommentarspår.
"Making of"-featuretten innehåller rätt mycket av den information Corbijn lägger fram i sitt kommentarspår men även andra röster såsom manusförfattaren Matt Greenhalgh och skådespelarna i filmens Joy Division kan höras under den nästan 30 minuter långa filmen.
Vi får även tre kompletta låtar framförda live av filmens band, alltså utökade tagningar från filmen.
Utöver detta måste jag ge en stor eloge till Atlantic som verkligen gjort den här utgåvan av "Control" till något extra. Tjusigt slipcase och fodral och sedan en urläcker 12-sidig booklet med en exklusiv text av Anton Corbijn med snygga bilder ur filmen.
Allt som allt ett mycket fint paket.
I sitt kommentarspår poängteras det gång på gång hur personlig "Control" är för honom. Han är jämnårig med med Joy Division-medlemmarna och känner igen sig mycket i den tid han skildrat i filmen. Fröjden av att komma hem med en ny LP-skiva och bara lägga sig på sängen och lyssna på den koncentrerat, som vi ser i filmens inledning.
I övrigt är det lite avslöjanden om hur vissa scener spelades in och lite kuriosa som att att Corbijn var på plats när Joy Division spelade in den klassiska videon till "Love will tear us apart". Allt som allt ett trevligt kommentarspår.
"Making of"-featuretten innehåller rätt mycket av den information Corbijn lägger fram i sitt kommentarspår men även andra röster såsom manusförfattaren Matt Greenhalgh och skådespelarna i filmens Joy Division kan höras under den nästan 30 minuter långa filmen.
Vi får även tre kompletta låtar framförda live av filmens band, alltså utökade tagningar från filmen.
Utöver detta måste jag ge en stor eloge till Atlantic som verkligen gjort den här utgåvan av "Control" till något extra. Tjusigt slipcase och fodral och sedan en urläcker 12-sidig booklet med en exklusiv text av Anton Corbijn med snygga bilder ur filmen.
Allt som allt ett mycket fint paket.
TRE SAKER
1. Både i kommentarspåret och i making of-featuretten berättar Corbijn varför filmen blev i svartvitt. Det handlar om att nästan all dokumentation som finns av bandet är just i svartvitt så det kändes mest naturligt för storyn. Jag saknar då inte färg när jag ser filmen.
2. I en scen, efter att Ian Curtis fått ett anfall på scenen, säger managern Rob "Det kunde varit värre, du kunde varit sångare i The Fall". I filmen "24 hour party people" spelade Sam Riley just sångaren i The Fall.
3. Med på DVD:n finns även trailers för ett par kommande musikfilmer varav en är en Joy Division-dokumentär (troligen kallad just "Joy Division") och här kan man se hur lika skådespelarna är sina original. Även om det kanske skiljer något i ansiktslikheten så har skådespelarna verkligen snappat upp kroppsspråket till 100%. För övrigt ser jag fram mot denna dokumentär med illa dold iver.
2. I en scen, efter att Ian Curtis fått ett anfall på scenen, säger managern Rob "Det kunde varit värre, du kunde varit sångare i The Fall". I filmen "24 hour party people" spelade Sam Riley just sångaren i The Fall.
3. Med på DVD:n finns även trailers för ett par kommande musikfilmer varav en är en Joy Division-dokumentär (troligen kallad just "Joy Division") och här kan man se hur lika skådespelarna är sina original. Även om det kanske skiljer något i ansiktslikheten så har skådespelarna verkligen snappat upp kroppsspråket till 100%. För övrigt ser jag fram mot denna dokumentär med illa dold iver.
ANDERS JAKOBSON (2008-05-08)