Luleås änglar
Järnets änglar
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2008
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Widescreen
"Järnets änglar" handlar om tre kvinnor i Luleå och deras rätt deprimerande liv. Den ena har det mer bedrövligt än den andra. Deras liv går mest ut på att jobba på järnverket, spela i sitt band Black Island Sisters och att supa. De tror förmodligen att de har det rätt bra emellanåt men i själva verkat lever de rätt sorgliga liv…
Mona är frånskild och bor med sin tonårige son. Hon tror själv att hon är en rätt bra mor men i själva verket har hon ingen aning om hur sonen tänker eller tycker. Hennes föredetta man Kurre har träffat yngre ny kvinna och Mona känner sig mest gammal och bortglömd. Mona spelas av Kajsa Ernst och hon ser verkligen så sliten ut som karaktären hon spelar. Hennes före detta man spelas av Rolf Lassgård och jag får lov att erkänna att här passar han riktigt bra.
Annbritt (Elisabet Carlsson) är även hon ensamstående med ett trasligt förhållande bakom sig. Hennes fasta punkt i livet är hennes jobb, de två väninnorna samt hennes pappa som hon sköter om på ålderns höst. När hennes pappa sen plötsligt dör vänds hennes värld uppochner.
Blondie är yngre än de andra och har inte hunnit bli lika bitter som Mona. Hon har dock andra problem i form av en lillebror som är smått autistisk. Hon lägger rätt mycket energi på att ta hand om honom då hennes mamma inte riktigt mäktar med. Samtidigt träffar hon Stefan, spelad av Alexander Skarsgård, och kärlek uppstår. När Blondie blir gravid förändras dock allt. Stefan vill inte veta av henne och hon får precis som de andra ett bagage där före detta män ingår.
Filmen kvinnornas desperation och depression på ett mycket påtagligt sätt och man känner, lite skamset, glädje över att man inte lever deras liv. Hela historien känns otroligt deprimerande och mörk.
Filmen är trots det, eller på grund av det, riktigt bra och alla inblandade gör riktigt bra ifrån sig. Jag kan bara konstatera att den är mycket bättre än jag trodde innan jag såg den.
Mona är frånskild och bor med sin tonårige son. Hon tror själv att hon är en rätt bra mor men i själva verket har hon ingen aning om hur sonen tänker eller tycker. Hennes föredetta man Kurre har träffat yngre ny kvinna och Mona känner sig mest gammal och bortglömd. Mona spelas av Kajsa Ernst och hon ser verkligen så sliten ut som karaktären hon spelar. Hennes före detta man spelas av Rolf Lassgård och jag får lov att erkänna att här passar han riktigt bra.
Annbritt (Elisabet Carlsson) är även hon ensamstående med ett trasligt förhållande bakom sig. Hennes fasta punkt i livet är hennes jobb, de två väninnorna samt hennes pappa som hon sköter om på ålderns höst. När hennes pappa sen plötsligt dör vänds hennes värld uppochner.
Blondie är yngre än de andra och har inte hunnit bli lika bitter som Mona. Hon har dock andra problem i form av en lillebror som är smått autistisk. Hon lägger rätt mycket energi på att ta hand om honom då hennes mamma inte riktigt mäktar med. Samtidigt träffar hon Stefan, spelad av Alexander Skarsgård, och kärlek uppstår. När Blondie blir gravid förändras dock allt. Stefan vill inte veta av henne och hon får precis som de andra ett bagage där före detta män ingår.
Filmen kvinnornas desperation och depression på ett mycket påtagligt sätt och man känner, lite skamset, glädje över att man inte lever deras liv. Hela historien känns otroligt deprimerande och mörk.
Filmen är trots det, eller på grund av det, riktigt bra och alla inblandade gör riktigt bra ifrån sig. Jag kan bara konstatera att den är mycket bättre än jag trodde innan jag såg den.
EXTRAMATERIALET
Filmen innehåller inget extramaterial.
TRE SAKER
1. Filmen känns väldigt ovanlig för att vara svensk, kanske är det just det som gör den så bra.
2. Jakob Eklund gör en lite mindre roll i filmen och jag kommer på mig själv med att tycka att han låter och agerar precis som alla andra roller jag sett honom i …
3. Filmens lite för lyckliga slut känns på gränsen till larvigt och typiskt svenskt.
2. Jakob Eklund gör en lite mindre roll i filmen och jag kommer på mig själv med att tycka att han låter och agerar precis som alla andra roller jag sett honom i …
3. Filmens lite för lyckliga slut känns på gränsen till larvigt och typiskt svenskt.
HANS-ÅKE LILJA (2008-06-01)