Ojämt från hårdrockens största band
Metallica - The Videos 1989-2004
Genre: MusikFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Universal music, 2006
Ljud: Dolby Digital 5.1, Stereo
Bild: 4:3
Det är dags för världens största hårdrocksband att samla ihop sin videos på en DVD, och med lite god vilja kan man se bandets historia återspeglas genom videorna.
När Metallica bildades i början av 80-talet kombinerade de aggressiviteten från punken och den brittiska heavy metal-scenens råhet och var i och med det med att starta den genre som kallas thrash metal. Musiken var bråkig men kontrollerad, och bandet såg ut som ett gäng vildar. Jag minns ett foto på bandet backstage framför ett bord belamrat med ölflaskor och utspridd spagetti!
Via plattorna "Kill 'em all" (1983), "Ride the lightning" (1984) och det absoluta mästerverket "Master of puppets" (1986) förfinade de sitt sound och blev ett av världens främsta metalband. Dessvärre finns det inga videos från den tiden. Det finns däremot livevideos, bland annat på bootlegsamlingen "Cliff 'em all".
1988 släpptes skivan "...and justice for all" från vilken Metallicas första video "One" kommer. Låten är en av Metallicas ballader och skildrar i texten en överlevande från ett krig som nu lever ett liv döv, blind, stum och utan armar och ben. Vad Metallica inte visste när de skrev texten var att det fanns en bok och sedemera en film på samma tema - "Johnny got his gun" - vilken de skaffade rättigheterna för att använda i sin video. Videon blandar bilder på när bandet spelar "One" i en lagerlokal med bilder från filmen och berättar historien om den tragiska soldatens öde.
1991 kom sedan den obetitlade skivan som oftast kallas "The black album" och i och med denna klev Metallica upp i det absoluta toppskiktet. Skivan sålde miljon efter miljon och bandet gav sig ut på en 18 månader (!) lång turné. Skivans framgång kan bero på att Metallica satsade mer på tyngd än tempo och dessutom ordnade till en av hårdrockshistoriens bästa skivproduktioner.
För de som varit med bandet sen de tidigare åren var detta dock början på en utveckling till det sämre, även om "The black album" givetvis har bra låtar. Videomässigt är det, med undantag för "The unforgiven", mestadels ganska tråkigt dock. "Enter Sandman" är en hackig historia i slow motion, "Nothing else matters", "Wherever I may roam" och "Sad but true" består av studio- och livebilder där det mesta senare kom i filmen "A year and a half in the life of Metallica". "The unforgiven" är dock en snygg video med en svårtolkad handling.
1996 och 1997 kom tvillingplattorna "Load" och "Reload" som i mitt tycke är det bedrövligaste bandet släppt i från sig. Nu hade de blivit riktigt kommersiella, klippt av sig hårdrockshåret och skrivit låtar som inte alls lät som det där spagettislafsande bandet från 80-talet. Mesigt och stundtals countryinfluerat som i "Mama said" och "The unforgiven II". Inget ont om country, men det var inget för Metallica.
I samband med allt detta fanns det uppenbart mer pengar till videos, vilket också betydde att bandet började skådespela mer i sina videos, något som oftast inte är någon bra idé. I "Until it sleeps" blir det nästan komiskt i sitt pretentiösa anslag, medan det i "Hero of the day" är komiskt på allvar. Även om jag verkligen inte gillar den här perioden i bandets karriär måste jag erkänna att "King nothing" med sin vintervideo" och "Fuel" är helt OK låtar, men den som kom på den hjärndöda idén att låta Marianne Faithful förgylla "The memory remains" med en allt annat än vacker melodi - i en rätt bra video - borde få sitta i skamvrån för gott.
Efter detta bottennapp verkade Metallica få lite ny energi och gjorde 1998 coverplattan "Garage Inc" från vilka två väldigt olika videos gjordes. "Turn the page" berättar en tragisk historia om en ensamstående mamma som tvingas prostituera sig, medan "Whiskey in the jar" är en riktig partyvideo där Metallica och ett helt lass tjejer festar loss i ett hus så att hela inredning blir småflisor.
Näst ut är två låtar som inte är plockade från något album. "No leaf clover" var en ny låt Metallica framförde när de spelade en konsert tillsammans med San Fransiscos symfoniorkester vilken dokumenterades på albumet "S&M" (1999) och "I disappear" skrevs till "Mission Impossible 2"-soundtracket (2000). Båda låtarna är helt OK och "I disappear" har faktiskt vissa drag från det Metallica presterat på senare tid, vilket leder oss in till de fyra sista videorna på DVD:n.
2003 var det dags för Metallica att återvända efter ett par tuffa år dokumenterade i filmen "Some kind of monster". Genom att ransaka hela bandet bland annat med hjälp av psykoterapi skapades "St Anger"-plattan som på sätt och vis var en tillbakagång till de råare och oborstade tongångarna från de allra tidigaste dagarna samtidigt som låtskrivandet tydligt var påverkat av modernare tider. Det resulterade i ett väldigt märkligt album som många verkligen hatade.
Jag har lärt mig att uppskatta skivan för vad den är, men om man som lyssnare kunde påverka en skiva så skulle jag gärna vilja gå in och arrangera om alla låtar rätt ordentligt. Titelspårets video spelades in på St Quentin-fängelset. Plattans aggressiva öppningsspår "Frantic" har fått en fartfylld video med snabba bilar och krashar. Den tunga "The unnamed feeling" har fått en ångestladdad video med schyssta bandbilder och avslutningsvis har "Some kind of monster" fått en till större del livefilmad video blandat med bilder från filmen med samma namn. Låten är rejält omarrangerad från albumversionen, helt klart till det bättre.
Som ni ser av texten är det ömsom ris och rosor till både Metallicas historia och deras videos. Även om de tveklöst är störst har de haft en ojämn karriär som i mitt tycke skildras i bilderna som ackompanjerar låtarna.
När Metallica bildades i början av 80-talet kombinerade de aggressiviteten från punken och den brittiska heavy metal-scenens råhet och var i och med det med att starta den genre som kallas thrash metal. Musiken var bråkig men kontrollerad, och bandet såg ut som ett gäng vildar. Jag minns ett foto på bandet backstage framför ett bord belamrat med ölflaskor och utspridd spagetti!
Via plattorna "Kill 'em all" (1983), "Ride the lightning" (1984) och det absoluta mästerverket "Master of puppets" (1986) förfinade de sitt sound och blev ett av världens främsta metalband. Dessvärre finns det inga videos från den tiden. Det finns däremot livevideos, bland annat på bootlegsamlingen "Cliff 'em all".
1988 släpptes skivan "...and justice for all" från vilken Metallicas första video "One" kommer. Låten är en av Metallicas ballader och skildrar i texten en överlevande från ett krig som nu lever ett liv döv, blind, stum och utan armar och ben. Vad Metallica inte visste när de skrev texten var att det fanns en bok och sedemera en film på samma tema - "Johnny got his gun" - vilken de skaffade rättigheterna för att använda i sin video. Videon blandar bilder på när bandet spelar "One" i en lagerlokal med bilder från filmen och berättar historien om den tragiska soldatens öde.
1991 kom sedan den obetitlade skivan som oftast kallas "The black album" och i och med denna klev Metallica upp i det absoluta toppskiktet. Skivan sålde miljon efter miljon och bandet gav sig ut på en 18 månader (!) lång turné. Skivans framgång kan bero på att Metallica satsade mer på tyngd än tempo och dessutom ordnade till en av hårdrockshistoriens bästa skivproduktioner.
För de som varit med bandet sen de tidigare åren var detta dock början på en utveckling till det sämre, även om "The black album" givetvis har bra låtar. Videomässigt är det, med undantag för "The unforgiven", mestadels ganska tråkigt dock. "Enter Sandman" är en hackig historia i slow motion, "Nothing else matters", "Wherever I may roam" och "Sad but true" består av studio- och livebilder där det mesta senare kom i filmen "A year and a half in the life of Metallica". "The unforgiven" är dock en snygg video med en svårtolkad handling.
1996 och 1997 kom tvillingplattorna "Load" och "Reload" som i mitt tycke är det bedrövligaste bandet släppt i från sig. Nu hade de blivit riktigt kommersiella, klippt av sig hårdrockshåret och skrivit låtar som inte alls lät som det där spagettislafsande bandet från 80-talet. Mesigt och stundtals countryinfluerat som i "Mama said" och "The unforgiven II". Inget ont om country, men det var inget för Metallica.
I samband med allt detta fanns det uppenbart mer pengar till videos, vilket också betydde att bandet började skådespela mer i sina videos, något som oftast inte är någon bra idé. I "Until it sleeps" blir det nästan komiskt i sitt pretentiösa anslag, medan det i "Hero of the day" är komiskt på allvar. Även om jag verkligen inte gillar den här perioden i bandets karriär måste jag erkänna att "King nothing" med sin vintervideo" och "Fuel" är helt OK låtar, men den som kom på den hjärndöda idén att låta Marianne Faithful förgylla "The memory remains" med en allt annat än vacker melodi - i en rätt bra video - borde få sitta i skamvrån för gott.
Efter detta bottennapp verkade Metallica få lite ny energi och gjorde 1998 coverplattan "Garage Inc" från vilka två väldigt olika videos gjordes. "Turn the page" berättar en tragisk historia om en ensamstående mamma som tvingas prostituera sig, medan "Whiskey in the jar" är en riktig partyvideo där Metallica och ett helt lass tjejer festar loss i ett hus så att hela inredning blir småflisor.
Näst ut är två låtar som inte är plockade från något album. "No leaf clover" var en ny låt Metallica framförde när de spelade en konsert tillsammans med San Fransiscos symfoniorkester vilken dokumenterades på albumet "S&M" (1999) och "I disappear" skrevs till "Mission Impossible 2"-soundtracket (2000). Båda låtarna är helt OK och "I disappear" har faktiskt vissa drag från det Metallica presterat på senare tid, vilket leder oss in till de fyra sista videorna på DVD:n.
2003 var det dags för Metallica att återvända efter ett par tuffa år dokumenterade i filmen "Some kind of monster". Genom att ransaka hela bandet bland annat med hjälp av psykoterapi skapades "St Anger"-plattan som på sätt och vis var en tillbakagång till de råare och oborstade tongångarna från de allra tidigaste dagarna samtidigt som låtskrivandet tydligt var påverkat av modernare tider. Det resulterade i ett väldigt märkligt album som många verkligen hatade.
Jag har lärt mig att uppskatta skivan för vad den är, men om man som lyssnare kunde påverka en skiva så skulle jag gärna vilja gå in och arrangera om alla låtar rätt ordentligt. Titelspårets video spelades in på St Quentin-fängelset. Plattans aggressiva öppningsspår "Frantic" har fått en fartfylld video med snabba bilar och krashar. Den tunga "The unnamed feeling" har fått en ångestladdad video med schyssta bandbilder och avslutningsvis har "Some kind of monster" fått en till större del livefilmad video blandat med bilder från filmen med samma namn. Låten är rejält omarrangerad från albumversionen, helt klart till det bättre.
Som ni ser av texten är det ömsom ris och rosor till både Metallicas historia och deras videos. Även om de tveklöst är störst har de haft en ojämn karriär som i mitt tycke skildras i bilderna som ackompanjerar låtarna.
EXTRAMATERIALET
Utöver videorna finns en introduktion av trummisen Lars Ulrich och en alternativ version av "One", båda tagna från en VHS som släpptes 1989. I introduktionen berättar Lars lite om tankarna bakom låten och videon och den alternativa versionen av videon är en förkortad variant av låten där bilderna från "Johnny got his gun"-videon är uteslutna.
Ytterligare en alternativ video, denna gång av "The unforgiven", står näst på tur. I bookleten står kallas den "theatrical version" vilket jag inte riktigt vet vad som menas. Vad som händer är att låten avbryts innan första versen och vi får ungefär fem minuter mer av den mystiska historien som visas i videon.
Slutligen är det en trailer för "Some kind of monster", en film alla måste se oavsett om de gillar Metallica eller inte.
Ytterligare en alternativ video, denna gång av "The unforgiven", står näst på tur. I bookleten står kallas den "theatrical version" vilket jag inte riktigt vet vad som menas. Vad som händer är att låten avbryts innan första versen och vi får ungefär fem minuter mer av den mystiska historien som visas i videon.
Slutligen är det en trailer för "Some kind of monster", en film alla måste se oavsett om de gillar Metallica eller inte.
TRE SAKER
1. Videorna till "Turn the page" och "Whiskey in the jar" är signerade svensken Jonas Åkerlund.
2. I "Turn the page" inleds och avslutas videon med en intervju med "mamman" vilket får historien av framstå som dokumentär. Åkerlund ofta använt dokumentär eststik i sina videos. I själva verket spelas "mamman" av en före detta porrstjärna, och sannolikt är intervjuerna dokumentära, men inte kopplade till handlingen i videon.
3. "Cliff 'em all", som jag nämde i recensionen - döpt i hyllning till basisten Cliff Burton som omkom i en trafikolycka i Sverige - var en video som gjordes med hjälp av bootleginspelningar som fansen skickade in. 15 år senare jagade Metallica fildelare på Napster i en process som blev vida känd och i stor utsträckning skadade bandet.
2. I "Turn the page" inleds och avslutas videon med en intervju med "mamman" vilket får historien av framstå som dokumentär. Åkerlund ofta använt dokumentär eststik i sina videos. I själva verket spelas "mamman" av en före detta porrstjärna, och sannolikt är intervjuerna dokumentära, men inte kopplade till handlingen i videon.
3. "Cliff 'em all", som jag nämde i recensionen - döpt i hyllning till basisten Cliff Burton som omkom i en trafikolycka i Sverige - var en video som gjordes med hjälp av bootleginspelningar som fansen skickade in. 15 år senare jagade Metallica fildelare på Napster i en process som blev vida känd och i stor utsträckning skadade bandet.
ANDERS JAKOBSON (2006-12-21)