Kidsen börjar fyran i halvsvag säsong
South Park - Säsong 4
Genre: Animerad, TV-serieFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Paramount, 2008
Ljud: Digital dolby 2.0
Bild: 4:3
Mitt i säsong 4 av "South Park" förändras saker och ting. Vinjetten byts ut och Kyle, Stan, Cartman, Kenny och deras kompisar börjar fyran (även om de inte egentligen åldras.) De får en ny lärare - Miss Chokesondik - som de genast revolterar emot och försöker skapa en tidsmaskin för att åka tillbaka till trean. Det misslyckas och gänget finner snart sin plats i fjärde klass där de bland annat får dissekera sjökor...
Men vi backar lite. Redan i första avsnittet introduceras den handikappade Timmy lite i smyg för att ett par avsnitt senare bli rockstjärna och senare spela Helen Keller i en skolpjäs. Man skulle kunna tro att Trey Parker och Matt Stone försöker skapa billig lyteskomik med karaktären Timmy, men så är det inte. Jag ser inte att man försöker göra sig rolig på handikappades bekostnad utan han är bara en i mångfaldet av karaktärer i "South Park".
Faktum är de sällan gör skillnad på folk i serien. I ett annat avsnitt handlar det om rasism, men poängen är att ingen egentligen fattar att det handlar om rasism. Parker och Stone har ett sätt att presentera saker på ett omoraliskt sätt för att mot slutet komma med den moraliska twisten som är att det är de som tittar som kommer med fördomarna, inte serien.
I övrigt tycker jag att säsongen börjar lite svagt och trots ett par riktigt roliga stunder under de 17 avsnitten så rankar jag nog säsong fyra som en av de svagare. Ett av de bättre avsnitten är faktiskt ett dubbelavsnitt ("Do handicapped go to hell?" och "Probably" (!!!)) där Cartman blir en riktig evangelist ("Lord-ah!") och bygger en kyrka för barnen. Avsnitten innehåller i och för sig en bihistoria om satan som måste välja om han ska vara ihop med Saddam Hussein eller mesen Chris som visserligen är absurd men inte så himla kul.
Detta är dock ett av många sätt Cartman försöker tjäna pengar (helst $10 miljoner) under säsongen, ett annat är när han starta boybandet Fingerbang. I övrigt hamnar han i fängelse (givetvis till ledmotivet från "Oz") och på fat camp, går med i NAMBLA, blir ett med en superdator samt blir borgmästare i ett "Children of the Corn"-liknande avsnitt där barnen lyckas spärra in alla vuxna i fängelse.
Som vanligt dör Kenny i tid och otid men i ett avsnitt får vi faktiskt en förklaring till hur han kan återuppstå från ett avsnitt till ett annat. Det verkar också som om Parker och Stone provat att utveckla Kennys karaktär en smula då han nästan står i fokus i två avsnitt där han bland annat blir en sorts "Jackass"-stjärna i det ena och talangfull operasångare i ett annat. Dessutom får vi i ett avsnitt se hur Kenny ser ut utan sin parkas... typ.
Det är inte så många kändisar med i denna säsong. Parker och Stone har i och för sig lyckats med konststycket att återförena Cheech och Chong till ett avsnitt, och i ett annat, väldigt annorlunda avsnitt där Dickins "Great Expectations" återberättas, figurerar Malcolm McDowell som berättare och presenterar sig själv som "I am a British person". Hur kul som helst.
Däremot är det gott om sånger i säsongen. I det sista avsnittet, där Mr Hankey dyker upp igen, får vi höra en "Lejonkungen"-aktig låt som är helt absurd...
Ah, va fan, säsong 4 är inte så dum i alla fall, men de riktigt bra avsnitten är inte med här.
Men vi backar lite. Redan i första avsnittet introduceras den handikappade Timmy lite i smyg för att ett par avsnitt senare bli rockstjärna och senare spela Helen Keller i en skolpjäs. Man skulle kunna tro att Trey Parker och Matt Stone försöker skapa billig lyteskomik med karaktären Timmy, men så är det inte. Jag ser inte att man försöker göra sig rolig på handikappades bekostnad utan han är bara en i mångfaldet av karaktärer i "South Park".
Faktum är de sällan gör skillnad på folk i serien. I ett annat avsnitt handlar det om rasism, men poängen är att ingen egentligen fattar att det handlar om rasism. Parker och Stone har ett sätt att presentera saker på ett omoraliskt sätt för att mot slutet komma med den moraliska twisten som är att det är de som tittar som kommer med fördomarna, inte serien.
I övrigt tycker jag att säsongen börjar lite svagt och trots ett par riktigt roliga stunder under de 17 avsnitten så rankar jag nog säsong fyra som en av de svagare. Ett av de bättre avsnitten är faktiskt ett dubbelavsnitt ("Do handicapped go to hell?" och "Probably" (!!!)) där Cartman blir en riktig evangelist ("Lord-ah!") och bygger en kyrka för barnen. Avsnitten innehåller i och för sig en bihistoria om satan som måste välja om han ska vara ihop med Saddam Hussein eller mesen Chris som visserligen är absurd men inte så himla kul.
Detta är dock ett av många sätt Cartman försöker tjäna pengar (helst $10 miljoner) under säsongen, ett annat är när han starta boybandet Fingerbang. I övrigt hamnar han i fängelse (givetvis till ledmotivet från "Oz") och på fat camp, går med i NAMBLA, blir ett med en superdator samt blir borgmästare i ett "Children of the Corn"-liknande avsnitt där barnen lyckas spärra in alla vuxna i fängelse.
Som vanligt dör Kenny i tid och otid men i ett avsnitt får vi faktiskt en förklaring till hur han kan återuppstå från ett avsnitt till ett annat. Det verkar också som om Parker och Stone provat att utveckla Kennys karaktär en smula då han nästan står i fokus i två avsnitt där han bland annat blir en sorts "Jackass"-stjärna i det ena och talangfull operasångare i ett annat. Dessutom får vi i ett avsnitt se hur Kenny ser ut utan sin parkas... typ.
Det är inte så många kändisar med i denna säsong. Parker och Stone har i och för sig lyckats med konststycket att återförena Cheech och Chong till ett avsnitt, och i ett annat, väldigt annorlunda avsnitt där Dickins "Great Expectations" återberättas, figurerar Malcolm McDowell som berättare och presenterar sig själv som "I am a British person". Hur kul som helst.
Däremot är det gott om sånger i säsongen. I det sista avsnittet, där Mr Hankey dyker upp igen, får vi höra en "Lejonkungen"-aktig låt som är helt absurd...
Ah, va fan, säsong 4 är inte så dum i alla fall, men de riktigt bra avsnitten är inte med här.
EXTRAMATERIALET
Trey Parker och Matt Stone förser alla avsnitt med "commentaries mini", vilket alltså är kortfattade kommentarer under de inledande minuterna av avsnitten där den väsentliga informationen presenteras. Sen går de vidare på nästa avsnitt. Lika effektivt och intressant som alltid.
Bland annat konstaterar det att det var i samband med denna säsong som de slutade med B- och C-stories och började fokusera avsnitten på A-storien och skapa emotionella sidostories kopplade till den i stället för en massa parallella historier.
Bland annat konstaterar det att det var i samband med denna säsong som de slutade med B- och C-stories och började fokusera avsnitten på A-storien och skapa emotionella sidostories kopplade till den i stället för en massa parallella historier.
TRE SAKER
1. I slutet av säsong 3:s produktion tog röstskådespelerskan Mary Kay Bergman sitt liv vilket innebär att i princip samtliga kvinnliga röster är ersatta i säsong 4.
2. Innan den förändrade vinjetten - som jag för övrigt inte är så road av - kommer in så kan man i den klassiska vinjetten se hur karaktärer och scener från säsong 3 bakats in.
3. "South Park":s unika förmåga att producera avsnitt snabbt bevisades under säsongen då de lyckades få med aktuella händelser som skedde bara ett par dagar innan avsnittet visades i "Quintuplets 2000".
2. Innan den förändrade vinjetten - som jag för övrigt inte är så road av - kommer in så kan man i den klassiska vinjetten se hur karaktärer och scener från säsong 3 bakats in.
3. "South Park":s unika förmåga att producera avsnitt snabbt bevisades under säsongen då de lyckades få med aktuella händelser som skedde bara ett par dagar innan avsnittet visades i "Quintuplets 2000".
ANDERS JAKOBSON (2008-05-29)