Signalstyrda vaneföreställningar
The Signal
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Atlantic, 2008
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
När jag först hörde talas om "The Signal" så beskrevs den som en mycket lyckad independentfilm vars handling i stora drag var "en signal som sänds via tv och telefoner gör folk galna och mordiska". Detta påminde inte lite om Stephen Kings febriga zombieroman "Cell" (eller "Signal" som den lustigt nog heter på svenska) där en signal sänd via mobiltelefoner gjorde folk till mordiska zombiegalningar.
Men: "The Signal" dök upp precis när boken kom ut, så någon inspiration har inte plockats från King och efter att ha sett filmen så kan jag konstatera att utöver de grundläggande och avskalade beskrivningarna av plotterna så finns det inte så många likheter.
Det intressanta med "The Signal" är att det är tre filmmakare som gjort den ihop och filmen är indelad i tre "transmissions" där varje filmmakare står för varsin del, och inte nog med det - filmen byter perspektiv och stil för varje "transmission". Den första delen är en ganska vanlig "verkligheten faller samman"-skräckis à la "The Invasion" eller valfri zombiefilm. Den andra är en mycket svart komedi som utvecklar sig till renodlad skräck, inte helt olikt "Shaun of the Dead" och den tredje är mer av en mystisk kärlekshistoria med skräckinslag. Storyn berättas också med en hel del flashbacks (där perspektivet vänder) vilket får mig att associera till "Pulp Fiction".
Med andra ord är det ett ganska spännande och originellt upplägg på filmen.
Till en början träffar vi Mya (Anessa Ramsey) och Ben (Justin Welborn). De har ett hemligt förhållande, för Mya är olyckligt gift med Lewis (AJ Bowen). Det är nyår och Ben tycker att hon lika gärna kan lämna honom så kan de fly staden tillsammans. Efter ett äventyr i sängen vaknar de upp av att tv:n drar igång av sig själv. Den brusar och visar upp smått surrealistiska mönster. Mya ser på klockan att det är sent och hon måste ge sig av hem. Där väntar Lewis med sina kompisar sura över att tv:n givit upp mitt i världens bästa baseballmatch. Lewis förhör henne efter noter och hon kör en lögn som känns svag.
Efter att ha stirrat in i tv:n ett tag börjar Lewis bli paranoid och anklagar sina kompisar för allt möjligt, och ger sig slutligen på dem med ett baseballträ. Mya flyr lägenheten för att upptäcka att hela korridoren blivit fylld av galningar som vill ha ihjäl henne. Hon lyckas dock gömma sig och återvänder först när allting lugnat ned sig. Hon ger sig av med målet att träffa Ben på en flygplatsterminal.
Vad hon inte vet är att Ben är henne hack i häl, orolig över hennes situation, och han får jaga efter henne, vilket inte är så lätt då det är galningar överallt och vissa värre än andra.
"The Signal" är inte helt klockren. Bland annat gör man några tappra försök att förklara vad som har hänt, men det blir mest bara rörigt och obegripligt. Det passar i och för sig in i sammanhanget, för filmen är fylld av vaneföreställningar och missuppfattningar. Karaktärerna tror att de är med om en sak, men de är egentligen med om något annat. De tror att de pratar med en person, när de egenligen pratar med en annan. I slutändan blir det något rörigt och man känner sig lite knäpp framför rutan och i och med det har filmen faktiskt lyckats.
Jag är dock riktigt imponerad av upplägget och att det faktiskt går att göra originella experiment inom skräckgenren. Mittendelen, den svarta komedin, är riktigt rolig och absurd och skräckelementen i filmen som helhet är råa och brutala.
"Årets bästa skräckfilm" som det står på omslaget? Nja, det vet jag inte, men klart sevärd och bra.
Men: "The Signal" dök upp precis när boken kom ut, så någon inspiration har inte plockats från King och efter att ha sett filmen så kan jag konstatera att utöver de grundläggande och avskalade beskrivningarna av plotterna så finns det inte så många likheter.
Det intressanta med "The Signal" är att det är tre filmmakare som gjort den ihop och filmen är indelad i tre "transmissions" där varje filmmakare står för varsin del, och inte nog med det - filmen byter perspektiv och stil för varje "transmission". Den första delen är en ganska vanlig "verkligheten faller samman"-skräckis à la "The Invasion" eller valfri zombiefilm. Den andra är en mycket svart komedi som utvecklar sig till renodlad skräck, inte helt olikt "Shaun of the Dead" och den tredje är mer av en mystisk kärlekshistoria med skräckinslag. Storyn berättas också med en hel del flashbacks (där perspektivet vänder) vilket får mig att associera till "Pulp Fiction".
Med andra ord är det ett ganska spännande och originellt upplägg på filmen.
Till en början träffar vi Mya (Anessa Ramsey) och Ben (Justin Welborn). De har ett hemligt förhållande, för Mya är olyckligt gift med Lewis (AJ Bowen). Det är nyår och Ben tycker att hon lika gärna kan lämna honom så kan de fly staden tillsammans. Efter ett äventyr i sängen vaknar de upp av att tv:n drar igång av sig själv. Den brusar och visar upp smått surrealistiska mönster. Mya ser på klockan att det är sent och hon måste ge sig av hem. Där väntar Lewis med sina kompisar sura över att tv:n givit upp mitt i världens bästa baseballmatch. Lewis förhör henne efter noter och hon kör en lögn som känns svag.
Efter att ha stirrat in i tv:n ett tag börjar Lewis bli paranoid och anklagar sina kompisar för allt möjligt, och ger sig slutligen på dem med ett baseballträ. Mya flyr lägenheten för att upptäcka att hela korridoren blivit fylld av galningar som vill ha ihjäl henne. Hon lyckas dock gömma sig och återvänder först när allting lugnat ned sig. Hon ger sig av med målet att träffa Ben på en flygplatsterminal.
Vad hon inte vet är att Ben är henne hack i häl, orolig över hennes situation, och han får jaga efter henne, vilket inte är så lätt då det är galningar överallt och vissa värre än andra.
"The Signal" är inte helt klockren. Bland annat gör man några tappra försök att förklara vad som har hänt, men det blir mest bara rörigt och obegripligt. Det passar i och för sig in i sammanhanget, för filmen är fylld av vaneföreställningar och missuppfattningar. Karaktärerna tror att de är med om en sak, men de är egentligen med om något annat. De tror att de pratar med en person, när de egenligen pratar med en annan. I slutändan blir det något rörigt och man känner sig lite knäpp framför rutan och i och med det har filmen faktiskt lyckats.
Jag är dock riktigt imponerad av upplägget och att det faktiskt går att göra originella experiment inom skräckgenren. Mittendelen, den svarta komedin, är riktigt rolig och absurd och skräckelementen i filmen som helhet är råa och brutala.
"Årets bästa skräckfilm" som det står på omslaget? Nja, det vet jag inte, men klart sevärd och bra.
EXTRAMATERIALET
Ingenting, tyvärr. Det hade varit roligt att höra filmmakarnas tankar, antingen i ett kommentarspår eller i en liten bakomfilm.
TRE SAKER
1. Filmen fintar tittaren rejält under de första minuterna. Och det är allt jag har att säga om det.
2. Skådespelarna i filmen är i det närmaste helt okända för mig och har inte många kända filmer på sina resuméer. Det är ju en independentfilm så det är inte så konstigt. Trots det gör de riktigt bra i från sig.
3. Apropå Stephen Kings "Cell" så ska den också bli film, av Eli Roth ("Hostel"-serien). När är dock oklart - Roth har en irriterande förmåga att fokusera på helt andra ovidkommande saker, som en film bestående av enbart fejktrailers... Förhoppningsvis tar han sitt förnuft till fånga inom kort och gör den fantastiska filmatisering han lovat.
2. Skådespelarna i filmen är i det närmaste helt okända för mig och har inte många kända filmer på sina resuméer. Det är ju en independentfilm så det är inte så konstigt. Trots det gör de riktigt bra i från sig.
3. Apropå Stephen Kings "Cell" så ska den också bli film, av Eli Roth ("Hostel"-serien). När är dock oklart - Roth har en irriterande förmåga att fokusera på helt andra ovidkommande saker, som en film bestående av enbart fejktrailers... Förhoppningsvis tar han sitt förnuft till fånga inom kort och gör den fantastiska filmatisering han lovat.
ANDERS JAKOBSON (2008-09-03)