Otäck och molande obehaglig stämning
Signs
Genre: Science fictionFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Buena Vista Home Entertainment, 2003
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
"Signs" är M. Night Shyamalans mest Alfred Hitchcockiga film. Han erkänner utan krusiduller att han inspirerades av idolens "Fåglarna", men även av "Night of the Living Dead" och "Invasion of the Body Snatchers". Men Hitchcocks arv är tydligt redan när förtexterna rullar igång och James Newton Howards stötiga tretonstema sätter stämningen på filmen på en gång. (Nu ska jag genast tillägga att jag är fullt medveten om att Hitchcock inte skrev musiken till sina filmer, men det är helt och hållet i Bernard Herrmanns anda, som gjorde musiken till "Fåglarna" och "Psycho").
Stämningen är konsekvent otäck och molande obehaglig filmen igenom. Inte bara tack vare musiken, utan även genom skådespeleriet och Shyamalans "det okända hotet"-manus.
Det ska sägas direkt att "Signs" är en alien invasion-film och i mitt tycke en av de bättre som gjorts. Mel Gibson gör huvudrollen som en präst som tappat tron efter att hans fru dött i en bilolycka. Han lever i ett klassiskt amerikanskt hus kant i kant med en stor majsodling tillsammans med sin lillebror Merill (Joaquin Phoenix) och barnen Morgan (Rory Culkin) och Bo (Abigail Breslin). Det är just i majsfältet det okända hotet först gör sig synligt. En rejäl cropcircle har under mystiska omständigheter dykt upp där över natten. Graham (Gibson) tar det för ett pojkstreck, men plötsligt beteer sig familjens hundar underligt efter att ha varit i cirkeln.
Snart rapporterar tv om mängder av cirklar som bara dykt upp över hela världen och inom kort börjar de första rymdskeppen att lägga sig på lur ovanför städerna. Är de väntande besökarna en hjälp från ovan eller livsfarliga fiender?
Detta får vi i sinom tid veta när "Signs" utvecklar sig från ett otäckt mysterium till en mer hotfull sci-fi-thriller. Shyamalan verkar efter Spielbergs "Jaws"-metod och är sparsmakad med att visa besökarna under merparten av filmen, men de få gånger han gör det är sannerligen effektiva och sparkar en hårt i magen och hjärtat vid varje liten skymt, speciellt i sekvensen från barnkalaset i Mexiko, vilket hade en enorm chockeffekt på mig första gången jag såg filmen.
Slutet på filmen är kanske inte helt optimalt, utan ett som många tycker är rent av dåligt. För min del funkar det, men jag önskar att Shyamalan hade fortsatt efter "Jaws"-metoden. Samtidigt är "Signs" den av hans filmer som jag oftast återvänder till för att se om, så det är något speciellt med den. I alla fall är den speciell för mig.
Filmen börjades spelas in strax efter elfte september och det har färgat av sig, speciellt i de scener när familjen sitter klistrade vid tv:n för att försöka förstå vad som pågår. Kanske bidrog det till en viss realism i filmen.
Stämningen är konsekvent otäck och molande obehaglig filmen igenom. Inte bara tack vare musiken, utan även genom skådespeleriet och Shyamalans "det okända hotet"-manus.
Det ska sägas direkt att "Signs" är en alien invasion-film och i mitt tycke en av de bättre som gjorts. Mel Gibson gör huvudrollen som en präst som tappat tron efter att hans fru dött i en bilolycka. Han lever i ett klassiskt amerikanskt hus kant i kant med en stor majsodling tillsammans med sin lillebror Merill (Joaquin Phoenix) och barnen Morgan (Rory Culkin) och Bo (Abigail Breslin). Det är just i majsfältet det okända hotet först gör sig synligt. En rejäl cropcircle har under mystiska omständigheter dykt upp där över natten. Graham (Gibson) tar det för ett pojkstreck, men plötsligt beteer sig familjens hundar underligt efter att ha varit i cirkeln.
Snart rapporterar tv om mängder av cirklar som bara dykt upp över hela världen och inom kort börjar de första rymdskeppen att lägga sig på lur ovanför städerna. Är de väntande besökarna en hjälp från ovan eller livsfarliga fiender?
Detta får vi i sinom tid veta när "Signs" utvecklar sig från ett otäckt mysterium till en mer hotfull sci-fi-thriller. Shyamalan verkar efter Spielbergs "Jaws"-metod och är sparsmakad med att visa besökarna under merparten av filmen, men de få gånger han gör det är sannerligen effektiva och sparkar en hårt i magen och hjärtat vid varje liten skymt, speciellt i sekvensen från barnkalaset i Mexiko, vilket hade en enorm chockeffekt på mig första gången jag såg filmen.
Slutet på filmen är kanske inte helt optimalt, utan ett som många tycker är rent av dåligt. För min del funkar det, men jag önskar att Shyamalan hade fortsatt efter "Jaws"-metoden. Samtidigt är "Signs" den av hans filmer som jag oftast återvänder till för att se om, så det är något speciellt med den. I alla fall är den speciell för mig.
Filmen börjades spelas in strax efter elfte september och det har färgat av sig, speciellt i de scener när familjen sitter klistrade vid tv:n för att försöka förstå vad som pågår. Kanske bidrog det till en viss realism i filmen.
EXTRAMATERIALET
Bakomfilmen till "Signs" är runt en timme lång och rena mönsterexemplet för hur sådana här filmer ska vara. Intressant, heltäckande utan att bli för detaljerad, givande och dramaturgiskt pådrivande. Vi får vara med från ax till limpa, från de inledande manusmötena till världspremiären och de rekord filmen satte i samband med den, allt under vägledning av M. Night Shyamalan.
En mycket bra bakomfilm.
De bortklippta scenerna kommenteras för ovanlighetens skull inte av Shyamalan och de är i ärlighetens namn inga man saknar i filmen. Med andra ord har Shyamalan gjort sitt jobb duktigt och trimmat bort det överflödiga.
En ganska torr jämförelse mellan storyboard och slutgiltigt resultat för en specifik scen kan man titta på sedan. "Multi-angle"-funktionen som det skryts om på omslaget är bara en enkel växling mellan det ena och det andra. Man kan alltså inte se de båda vinklarna samtidigt vilket kanske hade varit mer intressant.
Till sist har Shyamalan letat rätt på en gammal film han gjorde som tonåring, som var hans första monsterfilm, och bjuder på en kort utdrag ur denna. Där kan man se Shyamalan i yngre tonåren bli jagad av ett "otäckt" monster... Lite lagom pinsam glimt in i det personliga...
En mycket bra bakomfilm.
De bortklippta scenerna kommenteras för ovanlighetens skull inte av Shyamalan och de är i ärlighetens namn inga man saknar i filmen. Med andra ord har Shyamalan gjort sitt jobb duktigt och trimmat bort det överflödiga.
En ganska torr jämförelse mellan storyboard och slutgiltigt resultat för en specifik scen kan man titta på sedan. "Multi-angle"-funktionen som det skryts om på omslaget är bara en enkel växling mellan det ena och det andra. Man kan alltså inte se de båda vinklarna samtidigt vilket kanske hade varit mer intressant.
Till sist har Shyamalan letat rätt på en gammal film han gjorde som tonåring, som var hans första monsterfilm, och bjuder på en kort utdrag ur denna. Där kan man se Shyamalan i yngre tonåren bli jagad av ett "otäckt" monster... Lite lagom pinsam glimt in i det personliga...
TRE SAKER
1. I slutet av bakomfilmen säger Shyamalan att han alltid haft nästa filmidé klar när han gjort post-produktion på den aktuella filmen, men i fallet "Signs" hade han ingen konkret idé färdig och beskriver situationen som lite läskig. Med tanke på att Shyamalans filmer efter just "Signs" blivit gradvis sämre önskar man att han faktiskt hade haft nästa filmidé klar när han slutförde "Signs"...
2. Till skillnad från Shymalans två tidigare filmer bjuder "Signs" på lite välbehövd humor. Dels genom typiska barnkommentarer av Abigail Breslin (som faktiskt filmdebuterade här) och sedan av Mel Gibson när han i två scener (i karaktär) ska spela tuff.
3. Även Joaquin Phoenix kommentar om det osannolika att hotet är en skandinavisk höjdhopperska hör till filmens roligare partier.
2. Till skillnad från Shymalans två tidigare filmer bjuder "Signs" på lite välbehövd humor. Dels genom typiska barnkommentarer av Abigail Breslin (som faktiskt filmdebuterade här) och sedan av Mel Gibson när han i två scener (i karaktär) ska spela tuff.
3. Även Joaquin Phoenix kommentar om det osannolika att hotet är en skandinavisk höjdhopperska hör till filmens roligare partier.
ANDERS JAKOBSON (2003-03-12)