Söt historia som dock saknar stuns
Nick & Norah's Infinite Playlist
Genre: Romantisk komediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Sony, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Med New Yorks indierockscen och små rockklubbar som fond skildrar "Nick & Norah's Infinite Playlist" en lång natt i the city that never sleeps där två unga människor möts i jakten efter det mytomspunna bandet Where's Fluffy?:s hemliga spelning någonstans i staden.
Michael Cera spelar Nick, basist i The Jerk Off's, och med ett krossat hjärta innanför de mesiga kläderna. Han är fortfarande hopplöst kär i exet Tris (Alexis Dziena) som han var ihop med under ett halvår (då hon var konstant otrogen mot honom, vilket alla utom Nick känner till). Han gör ambitiösa mix-CD:s med hemmagjorda omslag åt henne som hon bara kastar i soptunnan. Dessa fiskas upp av musikintresserade Norah (Kat Dennings) som till skillnad från Tris uppskattar dem och utvecklar en lös förälskelse till Nick genom dem.
En lång fredagsnatt förändras allt när Nick och Norah träffas efter en spelning med The Jerk Off's och allt är frid och fröjd... eller? Nja, plötsligt visar Tris intresse för Nick igen nu när någon annan verkar sugen på honom, och Norah jagas av en miljard unga musiker eftersom hennes pappa är en inflytelserik person i musikbranschen. Inte blir det bättre av att den hemliga Where's Fluffy?-spelningen är extra svårhittad och att Norahs superpackade bästis Caroline (Ari Graynor) tappas bort under kvällen.
Rent generellt sett är filmen en ganska söt historia men jag tycker att den saknar lite stuns, i brist på ett bättre ord. Jag kan inte påstå att jag blir speciellt engagerad i historien och skämten är inte så där överdrivet roliga. Det är lite som om de försöker lite för mycket utan att lyckas.
Michael Cera gillar jag sedan tidigare, men det är i ärlighetens namn inte så värst stor variation på hans karaktärer. De ser ungefär likadana ut och är ungefär likadana. Kat Dennings är bra och Ari Graynor är duktig på att spela så där jobbigt full som vissa blir.
Relationen mellan Nick och Tris är dock inte speciellt trovärdig. Hon är en riktig bitch och jag kan faktiskt inte få ihop det att de en gång varit tillsammans. Det faller på sin egen orimlighet. Däremot är Nick och Norahs relation desto sötare och mer trovärdig.
En söt bagatell är det i alla fall, och man blir bra sugen på att strosa runt i New York en hel natt och kliva in i små klubbar.
Michael Cera spelar Nick, basist i The Jerk Off's, och med ett krossat hjärta innanför de mesiga kläderna. Han är fortfarande hopplöst kär i exet Tris (Alexis Dziena) som han var ihop med under ett halvår (då hon var konstant otrogen mot honom, vilket alla utom Nick känner till). Han gör ambitiösa mix-CD:s med hemmagjorda omslag åt henne som hon bara kastar i soptunnan. Dessa fiskas upp av musikintresserade Norah (Kat Dennings) som till skillnad från Tris uppskattar dem och utvecklar en lös förälskelse till Nick genom dem.
En lång fredagsnatt förändras allt när Nick och Norah träffas efter en spelning med The Jerk Off's och allt är frid och fröjd... eller? Nja, plötsligt visar Tris intresse för Nick igen nu när någon annan verkar sugen på honom, och Norah jagas av en miljard unga musiker eftersom hennes pappa är en inflytelserik person i musikbranschen. Inte blir det bättre av att den hemliga Where's Fluffy?-spelningen är extra svårhittad och att Norahs superpackade bästis Caroline (Ari Graynor) tappas bort under kvällen.
Rent generellt sett är filmen en ganska söt historia men jag tycker att den saknar lite stuns, i brist på ett bättre ord. Jag kan inte påstå att jag blir speciellt engagerad i historien och skämten är inte så där överdrivet roliga. Det är lite som om de försöker lite för mycket utan att lyckas.
Michael Cera gillar jag sedan tidigare, men det är i ärlighetens namn inte så värst stor variation på hans karaktärer. De ser ungefär likadana ut och är ungefär likadana. Kat Dennings är bra och Ari Graynor är duktig på att spela så där jobbigt full som vissa blir.
Relationen mellan Nick och Tris är dock inte speciellt trovärdig. Hon är en riktig bitch och jag kan faktiskt inte få ihop det att de en gång varit tillsammans. Det faller på sin egen orimlighet. Däremot är Nick och Norahs relation desto sötare och mer trovärdig.
En söt bagatell är det i alla fall, och man blir bra sugen på att strosa runt i New York en hel natt och kliva in i små klubbar.
EXTRAMATERIALET
I vanlig ordning när det gäller amerikanska komedier finns det ett myller av extramaterial, vilket dock inte alltid garanterar att det är bra och givande.
Till att börja erbjuds två olika kommentarspår - ett med regissören och skådespelarna och ett med regissören och författarna. En handfull bortklippta och alternativa scener inklusive en del improvisationer står näst på tur följt av en knippe tabbar som inte är speciellt roliga.
Sen blir det riktigt flumigt/urballat/roligt när Kat Dennings framför en femminutersversion av filmen som dockteater... Eh, ja, det är så knepigt som det låter. Mer oseriöst material blir det i en kort liten videodagbok som är ytterst amatörmässigt gjort i och med att den är inspelad med en vanlig digitalkamera, men samtidigt ger den en lite annorlunda inblick bakom kulisserna än vad man brukar få. På sätt och vis inte så dumt även om den egentligen inte har något värde alls.
Ett par animerade storyboardscener med kommentarspår finns att kolla på om man har lust, precis som ett stillbildsgalleri. Det finns även en video med Bishop Allen som figurerar i filmen.
Slutligen finns det en fejkad "rolig" intervju med Michael Cera och Kat Dennings gjord av Eddie Kaye Thomas, som gör en liten roll i filmen men som kanske är mest känd som Finch i "American Pie"-filmerna. Även detta en oseriös sak som inte är speciellt rolig. Och det sammafattar extramaterialet ganska väl - oseriöst och inte specielt kul.
Till att börja erbjuds två olika kommentarspår - ett med regissören och skådespelarna och ett med regissören och författarna. En handfull bortklippta och alternativa scener inklusive en del improvisationer står näst på tur följt av en knippe tabbar som inte är speciellt roliga.
Sen blir det riktigt flumigt/urballat/roligt när Kat Dennings framför en femminutersversion av filmen som dockteater... Eh, ja, det är så knepigt som det låter. Mer oseriöst material blir det i en kort liten videodagbok som är ytterst amatörmässigt gjort i och med att den är inspelad med en vanlig digitalkamera, men samtidigt ger den en lite annorlunda inblick bakom kulisserna än vad man brukar få. På sätt och vis inte så dumt även om den egentligen inte har något värde alls.
Ett par animerade storyboardscener med kommentarspår finns att kolla på om man har lust, precis som ett stillbildsgalleri. Det finns även en video med Bishop Allen som figurerar i filmen.
Slutligen finns det en fejkad "rolig" intervju med Michael Cera och Kat Dennings gjord av Eddie Kaye Thomas, som gör en liten roll i filmen men som kanske är mest känd som Finch i "American Pie"-filmerna. Även detta en oseriös sak som inte är speciellt rolig. Och det sammafattar extramaterialet ganska väl - oseriöst och inte specielt kul.
TRE SAKER
1. En scen i filmen tävlar med "Trainspotting" om "äckligaste gräva-i-toalett"-scen och bör vara en solklar passning till den klassiska filmen.
2. Vid ett tillfälle hamnar Nick och Norah i den legendariska Electric Lady Studios där extremt många klassiska album spelats in. Där skulle man gärna kliva in och känna historiens vingslag...
3. Filmen är baserad på roman, vilket känns lite märkligt. Det känns som musiken och miljöerna har så stor plats i historien att jag har svårt att föreställa mig hur det återges i en bok.
2. Vid ett tillfälle hamnar Nick och Norah i den legendariska Electric Lady Studios där extremt många klassiska album spelats in. Där skulle man gärna kliva in och känna historiens vingslag...
3. Filmen är baserad på roman, vilket känns lite märkligt. Det känns som musiken och miljöerna har så stor plats i historien att jag har svårt att föreställa mig hur det återges i en bok.
ANDERS JAKOBSON (2009-08-10)