Swischt! Swischt! Swischt! Swischt!
S*M*A*S*H
Genre: Komedi, TV-serieFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Nordisk film, 2009
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
För ett och ett halvt år sedan skrev jag en önskelista i bloggen där jag tyckte att "S*M*A*S*H" skulle släppas på DVD, och nu är den här. I en text på baksidan av fodralet förklaras det att det varit rättigheter som satt käppar i hjulen, men nu kan man alltså njuta av de åtta halvtimmesavsnitten från 1990.
Det var Måns Herngren och Hannes Holm som satte ihop denna tenniskomedi. Kritikerna sågade den, men den blev kult bland de unga. Jag var inte så överdrivet exalterad över resultatet då, och kan inte riktigt säga att jag är det idag heller. Det är en väldigt gapig och överspelad sak, men samtidigt charmig och kultig, precis som det ska vara.
Premissen är att en Björn Borg-liknande tennisspelare - Einar Berg (Svante Grundberg) - har haft enorma framgångar men nu dragit sig tillbaka och lämnat plats för "nästa Einar Berg", varpå tennisspelande ungdomar över hela Sverige jagas av talangscouter och annat löst folk. Till exempel advokaten Wallner (Sten Ljunggren) och tränaren Börje (Tomas Norström). De hittar Alex (Måns Herngren) och Sigge (Peter Wahlbeck) och ska göra dem till stjärnor.
Ett antal år senare är Alex och Sigge tävlande tennisspelare, men knappast några stjärnor. De är faktiskt riktigt usla. Av en händelse visar sig praktikanten Teo (Felix Herngren) ha ett bra klipp i tennisslagen, och får även han bli tennisspelare. Kvartetten kompletteras sedan av idolen Einar Berg som urfattig och tämligen urkass gör comeback.
Serien skildrar sedan hur dessa fyra mer eller mindre odugliga tennisspelare ändå hankar sig runt på tävlingar över hela världen och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.
Så vitt jag kommer ihåg var detta första gången man såg Felix Herngren och Peter Wahlbeck. Den senare är inte oväntat den som gapar som värst som den dumnaiva Sigge, som i hemmet har en sjukt pådrivande pappa (Anders Ahlborg) som vill lägga nävarna på alla prispengar sonen drar hem. Teo kommer i sin tur från ett oerhört intelligent hem där hans familj inte har minsta intresse för tennis, och Teo har emellanåt lite svårt med koncentrationen. Yuppien Alex, med faxmaskiner, mobiltelefoner och laptops (väldiga tidiga versioner av de sistnämnda) har otroligt snåla föräldrar, vilket kanske kan förklara hans ekonomiska hang-up. Scenen när Alex är hemma och firar jul är seriens roligaste, speciellt när hans halvdöve far (ypperligt spelad av Tor Isedal) förvirrar sig kring vilken sport det är sonen håller på med.
Det mest intressanta med serien idag är att notera med vilka enormt små medel man lyckats skapa illusionen av tennisturnéringar och scener runt om i världen. Det är väl egentligen bara i ett tillfälle det faktiskt inte råder något tvivel om att det faktiskt är filmat i Italien, men allt annat är illusioner.
Det är också kul att se hur många välbekanta ansikten som dyker upp i små biroller, den kanske allra mest häpnandsväckande är giganten Stellan Skarsgård i en mycket skruvad roll som visar upp en komisk ådra som jag inte tycker han utnyttjat speciellt mycket på senare tid.
Det är kul att se "S*M*A*S*H" på nytt, men det är samtidigt ingen serie jag kan hylla till skyarna. Kult, javisst, men en klassiker? Nja...
Det var Måns Herngren och Hannes Holm som satte ihop denna tenniskomedi. Kritikerna sågade den, men den blev kult bland de unga. Jag var inte så överdrivet exalterad över resultatet då, och kan inte riktigt säga att jag är det idag heller. Det är en väldigt gapig och överspelad sak, men samtidigt charmig och kultig, precis som det ska vara.
Premissen är att en Björn Borg-liknande tennisspelare - Einar Berg (Svante Grundberg) - har haft enorma framgångar men nu dragit sig tillbaka och lämnat plats för "nästa Einar Berg", varpå tennisspelande ungdomar över hela Sverige jagas av talangscouter och annat löst folk. Till exempel advokaten Wallner (Sten Ljunggren) och tränaren Börje (Tomas Norström). De hittar Alex (Måns Herngren) och Sigge (Peter Wahlbeck) och ska göra dem till stjärnor.
Ett antal år senare är Alex och Sigge tävlande tennisspelare, men knappast några stjärnor. De är faktiskt riktigt usla. Av en händelse visar sig praktikanten Teo (Felix Herngren) ha ett bra klipp i tennisslagen, och får även han bli tennisspelare. Kvartetten kompletteras sedan av idolen Einar Berg som urfattig och tämligen urkass gör comeback.
Serien skildrar sedan hur dessa fyra mer eller mindre odugliga tennisspelare ändå hankar sig runt på tävlingar över hela världen och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.
Så vitt jag kommer ihåg var detta första gången man såg Felix Herngren och Peter Wahlbeck. Den senare är inte oväntat den som gapar som värst som den dumnaiva Sigge, som i hemmet har en sjukt pådrivande pappa (Anders Ahlborg) som vill lägga nävarna på alla prispengar sonen drar hem. Teo kommer i sin tur från ett oerhört intelligent hem där hans familj inte har minsta intresse för tennis, och Teo har emellanåt lite svårt med koncentrationen. Yuppien Alex, med faxmaskiner, mobiltelefoner och laptops (väldiga tidiga versioner av de sistnämnda) har otroligt snåla föräldrar, vilket kanske kan förklara hans ekonomiska hang-up. Scenen när Alex är hemma och firar jul är seriens roligaste, speciellt när hans halvdöve far (ypperligt spelad av Tor Isedal) förvirrar sig kring vilken sport det är sonen håller på med.
Det mest intressanta med serien idag är att notera med vilka enormt små medel man lyckats skapa illusionen av tennisturnéringar och scener runt om i världen. Det är väl egentligen bara i ett tillfälle det faktiskt inte råder något tvivel om att det faktiskt är filmat i Italien, men allt annat är illusioner.
Det är också kul att se hur många välbekanta ansikten som dyker upp i små biroller, den kanske allra mest häpnandsväckande är giganten Stellan Skarsgård i en mycket skruvad roll som visar upp en komisk ådra som jag inte tycker han utnyttjat speciellt mycket på senare tid.
Det är kul att se "S*M*A*S*H" på nytt, men det är samtidigt ingen serie jag kan hylla till skyarna. Kult, javisst, men en klassiker? Nja...
EXTRAMATERIALET
Ingenting, däremot finns det ett brev från Måns och Hannes på baksidan av fodralet som fungerar lite som ett kort kommentarspår. Apropå det så skulle det ju inte varit så komplicerat att ro fram lite nygjort extramaterial till serien, men tyvärr finns det alltså ingenting.
TRE SAKER
1. The Creeps svängiga vinjettlåt håller dock än.
2. Titeln är givetvis en liten hyllning till "M*A*S*H".
3. Om ni tycker ert julfirande är miserabelt så finns det betydligt värre exempel här... Fyra gånger om.
2. Titeln är givetvis en liten hyllning till "M*A*S*H".
3. Om ni tycker ert julfirande är miserabelt så finns det betydligt värre exempel här... Fyra gånger om.
ANDERS JAKOBSON (2009-11-19)