En bra film som inte faller mig på läppen
Superhjältarna
Genre: AnimeradFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Disney, 2005
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
5-6 år har gått sedan "Superhjältarna" kom och jag har alltid rankat den som "sämst" i Pixarutbudet. Nu är "sämst" ett väldigt laddat ord för att beskriva en film från ett av de mest stabila bolagen i filmvärlden. "Sämst" betyder i det här fallet den film jag tycker minst om.
Jag har väldigt svårt att sätta fingret på varför den aldrig riktigt fallit mig på läppen. Om jag tänker efter riktigt noga så finns det några punkter att anmärka på:
1. Det var den första Pixarfilmen med människor i huvudrollerna, och jag föredrar när de ger mänskliga egenskaper till djur och saker än faktiskt använder sig av människor.
2. Karaktärerna i filmen är tecknade på ett ganska kantigt och hårt sätt vilket inte heller riktigt går hem hos mig.
Bara två punkter, men ändå avgörande.
Filmen utspelar sig i ett alternativt 60-tal som har den där futuristiska looken som man trodde att det skulle bli en gång i tiden. Bob Parr är en rejäl superhjälte under namnet Mr Incredible - stor, stark och okrossbar. På väg till sitt bröllop med Helen - tänjbar superhjältinna under namnet Elastigirl - gör han några ingripanden som får ödesdigra konsekvenser. Plötsligt förbjuds superhjältar och alla ombeds hålla sig bakom sina hemliga identiteter för gott.
15 år senare är Bobs vardag oerhört grå och trist, och på hemmaplan sköter Helen hemmet med blyga tonårsdottern Violet som har förmågan att bli osynlig och skapa kraftfält, 10-åriga sonen Dash som är snabbare än snabbast och så babyn Jack-Jack som "inte har några krafter". Nu har barnen inte någon användning för sina krafter eftersom ingenting får avslöja den verkliga sidan av familjen Parr.
Men så blir Bob kontaktad för ett uppdrag som kräver Mr Incredible, och snart kastas även Helen och ungarna in i ett äventyr där en djävulsk typ som kallar sig Syndrome i hemlighet skapat något fruktansvärt. Alltså är det dags för familjen Parr att bli superhjältarna The Incredibles en gång för alla.
En intressant sak med "Superhjältarna" är vissa likheter med "Watchmen" så som superhjälteförbudet och även en detalj från finalen på filmen. Den visar precis som "Watchmen" upp vardagssidan av superhjältelivet som inte alltid är så lätt. Det är lite av "Superhjältarnas" starka sida - den realistiska skildringen av ett familjeliv med både upp- och nedgångar.
Annat på plussidan är en väldig påhittighet när det gäller superhjältar och -skurkar och deras namn och egenskaper. Det är rätt kärleksfullt gjort. Jag gillar även den brutala roboten Omnidroid som är riktigt coolt gjord.
Precis som vilken Pixarfilm som helst är det ett välskrivet äventyr med animationer i högsta klass vi har att göra med. Animationstekniken tog nya kliv framåt i och med den här filmen, så ur en animationshistorisk synvinkel är den viktig.
Men likväl är det inte någon av mina favoriter. Jag har fortfarande svårt att säga exakt varför. Den är egentligen bra på alla vis, men långt i från bäst i min bok.
Jag har väldigt svårt att sätta fingret på varför den aldrig riktigt fallit mig på läppen. Om jag tänker efter riktigt noga så finns det några punkter att anmärka på:
1. Det var den första Pixarfilmen med människor i huvudrollerna, och jag föredrar när de ger mänskliga egenskaper till djur och saker än faktiskt använder sig av människor.
2. Karaktärerna i filmen är tecknade på ett ganska kantigt och hårt sätt vilket inte heller riktigt går hem hos mig.
Bara två punkter, men ändå avgörande.
Filmen utspelar sig i ett alternativt 60-tal som har den där futuristiska looken som man trodde att det skulle bli en gång i tiden. Bob Parr är en rejäl superhjälte under namnet Mr Incredible - stor, stark och okrossbar. På väg till sitt bröllop med Helen - tänjbar superhjältinna under namnet Elastigirl - gör han några ingripanden som får ödesdigra konsekvenser. Plötsligt förbjuds superhjältar och alla ombeds hålla sig bakom sina hemliga identiteter för gott.
15 år senare är Bobs vardag oerhört grå och trist, och på hemmaplan sköter Helen hemmet med blyga tonårsdottern Violet som har förmågan att bli osynlig och skapa kraftfält, 10-åriga sonen Dash som är snabbare än snabbast och så babyn Jack-Jack som "inte har några krafter". Nu har barnen inte någon användning för sina krafter eftersom ingenting får avslöja den verkliga sidan av familjen Parr.
Men så blir Bob kontaktad för ett uppdrag som kräver Mr Incredible, och snart kastas även Helen och ungarna in i ett äventyr där en djävulsk typ som kallar sig Syndrome i hemlighet skapat något fruktansvärt. Alltså är det dags för familjen Parr att bli superhjältarna The Incredibles en gång för alla.
En intressant sak med "Superhjältarna" är vissa likheter med "Watchmen" så som superhjälteförbudet och även en detalj från finalen på filmen. Den visar precis som "Watchmen" upp vardagssidan av superhjältelivet som inte alltid är så lätt. Det är lite av "Superhjältarnas" starka sida - den realistiska skildringen av ett familjeliv med både upp- och nedgångar.
Annat på plussidan är en väldig påhittighet när det gäller superhjältar och -skurkar och deras namn och egenskaper. Det är rätt kärleksfullt gjort. Jag gillar även den brutala roboten Omnidroid som är riktigt coolt gjord.
Precis som vilken Pixarfilm som helst är det ett välskrivet äventyr med animationer i högsta klass vi har att göra med. Animationstekniken tog nya kliv framåt i och med den här filmen, så ur en animationshistorisk synvinkel är den viktig.
Men likväl är det inte någon av mina favoriter. Jag har fortfarande svårt att säga exakt varför. Den är egentligen bra på alla vis, men långt i från bäst i min bok.
EXTRAMATERIALET
Här finns det väldigt mycket att se. Till att börja med finns det en liten introduktion som verkligen daterar filmen på ett lustigt sätt. Manusförfattaren och regissören Brad Bird och en kollega sitter nämligen och förklarar skillnaden mellan fullscreen och widescreen. Detta är främst inriktat till de amerikanska DVD-köparna som länge hade möjligheten att välja mellan en fullscreen- eller widescreenversion av filmen. Bird och hans kompis förespråkar naturligt nog widescreen och visar pedagogiskt skillnaden.
Mer Bird blir det i kommentarspåret, men jag går istället vidare till skiva två där det mesta av extramaterialet finns. Här finns i vanlig Pixarordning några kortfilmer, dels en nygjord där vi får se vad babyn Jack-Jack har för sig med sin barnvakt medan resten av familjen är på äventyr, och dels en som visades som förfilm. Den filmen heter "Boundin'" och känns lite old school-Disney med djur som hoppar och studsar och en berättare som sjunger historien. Inte så kul. Jack-Jack-filmen är lite roligare och fyller i en lucka från huvudfilmen, och det där med att Jack-Jack inte har några krafter, ja, det visar sig vara totalt osant...
Vidare finns två ganska långa bakomfilmer, en lite mer allmän och en som går in i detalj på olika saker. Den stora behållningen här är att se att Brad Bird verkar vara en minst sagt excentrisk människa, som man antingen tycker är helt suverän eller som går en på nerverna... Toleransen verkar hög bland Pixarmedarbetarna.
Det finns en handfull bortklippta scener med ganska långa och sega introduktioner. Mycket snack och liten verkstad, och eftersom de borttagna scenerna togs bort tidigt finns det inga riktiga animationer till dem vilket gör dem ganska tråkiga att titta på.
Det finns mer extramaterial också, men det mesta är småplock som jag inte går in i detalj på. Jo, filmens teaser kan jag orda lite om eftersom den innehåller en sekvens som inte är med i filmen. Den är kul.
Mer Bird blir det i kommentarspåret, men jag går istället vidare till skiva två där det mesta av extramaterialet finns. Här finns i vanlig Pixarordning några kortfilmer, dels en nygjord där vi får se vad babyn Jack-Jack har för sig med sin barnvakt medan resten av familjen är på äventyr, och dels en som visades som förfilm. Den filmen heter "Boundin'" och känns lite old school-Disney med djur som hoppar och studsar och en berättare som sjunger historien. Inte så kul. Jack-Jack-filmen är lite roligare och fyller i en lucka från huvudfilmen, och det där med att Jack-Jack inte har några krafter, ja, det visar sig vara totalt osant...
Vidare finns två ganska långa bakomfilmer, en lite mer allmän och en som går in i detalj på olika saker. Den stora behållningen här är att se att Brad Bird verkar vara en minst sagt excentrisk människa, som man antingen tycker är helt suverän eller som går en på nerverna... Toleransen verkar hög bland Pixarmedarbetarna.
Det finns en handfull bortklippta scener med ganska långa och sega introduktioner. Mycket snack och liten verkstad, och eftersom de borttagna scenerna togs bort tidigt finns det inga riktiga animationer till dem vilket gör dem ganska tråkiga att titta på.
Det finns mer extramaterial också, men det mesta är småplock som jag inte går in i detalj på. Jo, filmens teaser kan jag orda lite om eftersom den innehåller en sekvens som inte är med i filmen. Den är kul.
TRE SAKER
1. Det här var Brad Birds första film för Pixar. Bird har ett förflutet hos "The Simpsons" och efter att han gjort "The Iron Giant" kunde han äntligen komma in i Pixarteamet där han fick fria händer. Idéen till "Superhjältarna" hade han haft länge. Personligen gillar jag hans andra film "Ratatouille" mycket, mycket mer.
2. Bird fick även äran att ge röst åt kostymskaparen Edna, samt att skurken Syndrome fick sitt utseende nästan rakt av från honom. När man ser Bird i extramaterialet inser man hur likt det är.
3. Det är kul att se hur karaktärerna fått så många drag från de röstskådespelare som finns bakom dem, speciellt Helen som är väldigt lik Holly Hunter.
2. Bird fick även äran att ge röst åt kostymskaparen Edna, samt att skurken Syndrome fick sitt utseende nästan rakt av från honom. När man ser Bird i extramaterialet inser man hur likt det är.
3. Det är kul att se hur karaktärerna fått så många drag från de röstskådespelare som finns bakom dem, speciellt Helen som är väldigt lik Holly Hunter.
ANDERS JAKOBSON (2005-03-16)