Svenska utgivningen kommer ikapp
South Park - Säsong 12
Genre: Animerad, TV-serieFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Pan Vision, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
För ungefär två veckor sedan släpptes säsong 13 av "South Park" i USA, och säsong 14 har precis börjat att visas på tv. Alltså är vi med säsong 12 ute som svensk DVD närmare nutiden än någonsin. Detta gör att vissa av de - en gång dagsaktuella - stories som berättas bland dessa 14 avsnitt inte känns så avlägsna. Säsong 12 visades våren och hösten 2008 och de tre sista avsnitten tar upp presidentvalet samt "High School Musical" och vampyrtrenderna. Inte så avlägset alltså.
I och med att jag sett säsong 10 och 11 ganska tätt in på varandra och tyckte att 10:an var svag och 11:an en av de bästa, så hamnar 12:an lite mitt emellan. Inledningen är lite svag, men sen blir säsongen allt starkare.
Jag gillar när "South Park" tar i lite och gör smått episka avsnitt, när de verkligen spräcker begränsningarna i sina animationsmöjligheter. Detta exemplifieras bäst av dubbelavsnittet "Pandemic" som inleder den tredje och sista skivan i boxen. Inledningsvis tar man upp de irriterande panflöjtsbanden som spridit sig över hela världen, och när man fått bukt med dem visade det sig att de fungerade som skydd mot oväntade monster. Vad vi sedan får se är en mycket "Cloverfield"-inspirerad katastrofhistoria som till större delen skildras genom en handhållen kamera. Hur de lyckats återskapa detta med ett så pass bra resultat är svårt för mig att förstå.
De övriga tre avsnitten på sista skivan - som jag beskrev i inledningen - är också mycket bra. Presidentvalet kokas ihop med en "Ocean's Eleven"-aktig heist samtidigt som Obamas löfte om förändring behandlas från alla håll.
Övrigt som är bra i säsongen är det stora slagsmålet mellan Cartman och Wendy, dagen då Internet försvinner, kulturkrocken mellan terroristliknande dårar och temaparksaktörer som vägrar gå ur sina karaktärer, och killarnas reaktioner på "Indiana Jones och kristalldödskallens rike".
En mellansäsong med övervikt åt det positiva hållet.
I och med att jag sett säsong 10 och 11 ganska tätt in på varandra och tyckte att 10:an var svag och 11:an en av de bästa, så hamnar 12:an lite mitt emellan. Inledningen är lite svag, men sen blir säsongen allt starkare.
Jag gillar när "South Park" tar i lite och gör smått episka avsnitt, när de verkligen spräcker begränsningarna i sina animationsmöjligheter. Detta exemplifieras bäst av dubbelavsnittet "Pandemic" som inleder den tredje och sista skivan i boxen. Inledningsvis tar man upp de irriterande panflöjtsbanden som spridit sig över hela världen, och när man fått bukt med dem visade det sig att de fungerade som skydd mot oväntade monster. Vad vi sedan får se är en mycket "Cloverfield"-inspirerad katastrofhistoria som till större delen skildras genom en handhållen kamera. Hur de lyckats återskapa detta med ett så pass bra resultat är svårt för mig att förstå.
De övriga tre avsnitten på sista skivan - som jag beskrev i inledningen - är också mycket bra. Presidentvalet kokas ihop med en "Ocean's Eleven"-aktig heist samtidigt som Obamas löfte om förändring behandlas från alla håll.
Övrigt som är bra i säsongen är det stora slagsmålet mellan Cartman och Wendy, dagen då Internet försvinner, kulturkrocken mellan terroristliknande dårar och temaparksaktörer som vägrar gå ur sina karaktärer, och killarnas reaktioner på "Indiana Jones och kristalldödskallens rike".
En mellansäsong med övervikt åt det positiva hållet.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. I ett avsnitt går Kanada ut i strejk och för att ta deras plats kommer ett gäng danskar till USA. Dessa danskar känns dock mest som folkdräktsklädda österrikare som säger det stereotypiskt svenska "jaaa" hela tiden.
2. Mrs Garrison blir återigen Mr Garrison under säsongens gång.
3. Ibland är det de små detaljerna som gör det. I det sista avsnittet smyger Butters, som är den barnsligaste karaktären, på ett gäng nyblivna vampyrer. Han spelar in vad han ser på ett fickminne, men plötsligt trycker han på fel knapp så det som redan är på bandet spelas upp väldigt högt. Det är ett eget "radioprogram" som tar mig direkt tillbaka till min barndom då jag spelade in liknande saker på band när man lekte själv. Klockrent!
2. Mrs Garrison blir återigen Mr Garrison under säsongens gång.
3. Ibland är det de små detaljerna som gör det. I det sista avsnittet smyger Butters, som är den barnsligaste karaktären, på ett gäng nyblivna vampyrer. Han spelar in vad han ser på ett fickminne, men plötsligt trycker han på fel knapp så det som redan är på bandet spelas upp väldigt högt. Det är ett eget "radioprogram" som tar mig direkt tillbaka till min barndom då jag spelade in liknande saker på band när man lekte själv. Klockrent!
ANDERS JAKOBSON (2010-04-04)