Slapstickskaos från Steven Spielberg
1941
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0, Monomix
Bild: Widescreen 2.35:1, Letterbox 2.35:1
"1941" minns jag från videobutikenas hyllor i min barndom, men då hette den "Ursäkta, var är Hollywood?" - en ganska typisk titel från den tid då filmer bestämt skulle döpas om till något märkligt. Jag skriver att jag minns den från hyllorna, för jag såg den inte då.
Det sägs att "1941", gjord 1979, har fått lite upprättelse på äldre dagar, men den ansågs länge vara en av Spielbergs största floppar. Den kom efter succéerna med "Hajen" och "Närkontakt av tredje graden" och ignorerades helt när Spielbergs tidigare filmer rabblades upp under marknadsföringen av "Jakten på den försvunna skatten".
Är det då en flopp? Mja, jag vet inte, men det är en väldigt jobbig film att se. Den är i det där stökiga och spretiga kaos-stuket där en massa människor far omkring, skriker och spelar över, och där så mycket som möjligt går sönder, med lite käck marschmusik i bakgrunden. Det finns fler filmer av det här slaget och det kräver absolut att man är på rätt humör för att tycka att det är jättekul. För min del får jag inte riktigt grepp om karaktärerna och historierna.
Filmen innehåller händelser som är plockade ur verkligheten: hur Los Angeles släcktes ned (även om detta historiskt sett var i februari 1942) när det misstänktes att japanska stridsplan flög över staden, hur japanska ubåtar attackerade den amerikanska västkusten och hur en familj fick en stor kanon placerad på sin tomt. Detta finns med i filmen precis som en amerikansk galenpanna i ett stridsplan (John Belushi), en kapten (Tim Matheson) som försöker lägra en kvinna (Nancy Allen) som tänder på flygplan, en civilist (Bobby Di Cicco) som försöker vinna en danstävling med sin tjej (Dianne Kay) och samtidigt slåss om hennes gunst med en korporal (Treat Williams), två tokdårar som sitter fast i ett pariserhjul för att hålla koll efter eventuella attacker, och ja - med mera, med mera.
Mycket riktigt ligger en japansk ubåt, med en tysk kapten (Christopher Lee) ute och guppar i havet med trasigt kompass på jakt efter Hollywood som de ska bomba i småbitar, och även om filmen spretar och drar åt alla möjliga håll så sammanfogas alla historier när ubåten tror sig ha hittat Hollywood. Resan dit är dock hysterisk och kaosartad.
Filmen presenteras här i sin bioklippning och i en halvtimme längre director's cut. Jag valde att se den senare och utöver att den har både sämre bild och ljud så känns den där halvtimmen tydligt. Det säger jag i och för sig utan att ha upplevt originalklippningen, men filmen är med sina 2.25 överdrivet lång och blir som sagt bara jobbig med hysteriska överspel och slapstickhumor i en aldrig sinande ström. Jag skulle nog vidhålla att filmen är Spielbergs största flopp.
Det sägs att "1941", gjord 1979, har fått lite upprättelse på äldre dagar, men den ansågs länge vara en av Spielbergs största floppar. Den kom efter succéerna med "Hajen" och "Närkontakt av tredje graden" och ignorerades helt när Spielbergs tidigare filmer rabblades upp under marknadsföringen av "Jakten på den försvunna skatten".
Är det då en flopp? Mja, jag vet inte, men det är en väldigt jobbig film att se. Den är i det där stökiga och spretiga kaos-stuket där en massa människor far omkring, skriker och spelar över, och där så mycket som möjligt går sönder, med lite käck marschmusik i bakgrunden. Det finns fler filmer av det här slaget och det kräver absolut att man är på rätt humör för att tycka att det är jättekul. För min del får jag inte riktigt grepp om karaktärerna och historierna.
Filmen innehåller händelser som är plockade ur verkligheten: hur Los Angeles släcktes ned (även om detta historiskt sett var i februari 1942) när det misstänktes att japanska stridsplan flög över staden, hur japanska ubåtar attackerade den amerikanska västkusten och hur en familj fick en stor kanon placerad på sin tomt. Detta finns med i filmen precis som en amerikansk galenpanna i ett stridsplan (John Belushi), en kapten (Tim Matheson) som försöker lägra en kvinna (Nancy Allen) som tänder på flygplan, en civilist (Bobby Di Cicco) som försöker vinna en danstävling med sin tjej (Dianne Kay) och samtidigt slåss om hennes gunst med en korporal (Treat Williams), två tokdårar som sitter fast i ett pariserhjul för att hålla koll efter eventuella attacker, och ja - med mera, med mera.
Mycket riktigt ligger en japansk ubåt, med en tysk kapten (Christopher Lee) ute och guppar i havet med trasigt kompass på jakt efter Hollywood som de ska bomba i småbitar, och även om filmen spretar och drar åt alla möjliga håll så sammanfogas alla historier när ubåten tror sig ha hittat Hollywood. Resan dit är dock hysterisk och kaosartad.
Filmen presenteras här i sin bioklippning och i en halvtimme längre director's cut. Jag valde att se den senare och utöver att den har både sämre bild och ljud så känns den där halvtimmen tydligt. Det säger jag i och för sig utan att ha upplevt originalklippningen, men filmen är med sina 2.25 överdrivet lång och blir som sagt bara jobbig med hysteriska överspel och slapstickhumor i en aldrig sinande ström. Jag skulle nog vidhålla att filmen är Spielbergs största flopp.
EXTRAMATERIALET
På den första skivan finns en 1.43 lång making of plockad från laserdiscutgåvan av filmen 1995. Även om 1995 känns som nyss så är det väldigt länge sedan. Detta exemplifieras tydligt när Spielberg menar att publiken troligen är mer mottaglig för filmens massiva stil nu när det finns moderniteter som "CD-ROM and the information superhighway". Lite roligt med en sådan totalt daterad jämförelse.
Dokumentären är väldigt lång, väldigt långsam och väldigt pratig. Om man verkligen gillar filmen finns det en del att ta med sig härifrån då det informeras om det mesta och bjuds på en del unika bakombilder från bland annat Spielbergs personliga arkiv.
På den andra skivan finns förutom director's cut-versionen lite smått och gott med bilder, biografier och liknande, men även nio minuter bortklippta scener som dock inte ger något större mervärde till filmen. Vissa sekvenser saknar till och med ljud. Dock saknar jag en specifik scen här...
Dokumentären är väldigt lång, väldigt långsam och väldigt pratig. Om man verkligen gillar filmen finns det en del att ta med sig härifrån då det informeras om det mesta och bjuds på en del unika bakombilder från bland annat Spielbergs personliga arkiv.
På den andra skivan finns förutom director's cut-versionen lite smått och gott med bilder, biografier och liknande, men även nio minuter bortklippta scener som dock inte ger något större mervärde till filmen. Vissa sekvenser saknar till och med ljud. Dock saknar jag en specifik scen här...
TRE SAKER
1. ...nämligen en scen som nämns i trivian på IMDB. I scenen ska en karaktär torteras, men det visar sig att tortyrredskapet är en klädhängare. Spielberg hatade att klippa bort skämtet och svor att få in det i någon kommande film, vilket också hände i "Jakten på den försvunna skatten".
2. Filmen inleds med en passning från Spielberg till... sig själv. En ung kvinna tar ett nattdopp i havet och samtidigt som musiken går över i ett hotfullt sågande börjar hon få panik... Men istället för en haj är det en ubåt som dyker upp. Förutom att scenen och musiken plockats direkt från "Hajen" är det till och med samma skådespelerska som ligger och plaskar i vattnet.
3. Mickey Rourke filmdebuterade med "1941". Dock kan jag inte påstå att jag ser honom i filmen.
2. Filmen inleds med en passning från Spielberg till... sig själv. En ung kvinna tar ett nattdopp i havet och samtidigt som musiken går över i ett hotfullt sågande börjar hon få panik... Men istället för en haj är det en ubåt som dyker upp. Förutom att scenen och musiken plockats direkt från "Hajen" är det till och med samma skådespelerska som ligger och plaskar i vattnet.
3. Mickey Rourke filmdebuterade med "1941". Dock kan jag inte påstå att jag ser honom i filmen.
ANDERS JAKOBSON (2010-04-05)