Jason Schwartzmans lysande debut
Rushmore - Criterion Collection
Genre: DramakomediFormat: DVD, region 1, 1 skivor
Bolag: Touchstone, 2000
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Även om "Rushmore" har den där mellankolin som är så genomgående i Wes Andersons filmer, så är den samtidigt lite mer lekfull och "uppåt", och i och med det kanske min favorit bland hans filmer.
I fokus står 15-åriga Max Fischer (Jason Schwartzman), student på Rushmore-skolan. Max är otroligt driftig och duktig på starta klubbar och projekt och driva igenom förändringar på skolan, samtidigt som han inte är speciellt bra på att studera. När rektorn Nelson Guggenheim (Brian Cox) informerar om att han ligger väldigt nära att bli underkänd, sker följande dialog:
Med andra ord: Max är redo att argumentera för, och sannolikt få igenom, att studenter kan få vara kvar på skolan även om de blivit underkända. Max liv är att vara på Rushmore. Det är här han är någon och det här han får sätta upp sina egenhändigt skrivna pjäser.
När den rika, men deprimerade, industrimannen Herman Blume (Bill Murray) håller ett tal på skolan, känner Max att det är det bästa han hört, och efter att de båda träffats tycker Herman att Max är något helt annat än de odrägliga och värdelösa söner han själv fått. Han känner igen engagemanget i Max, men inser också att det är något han själv tappat på vägen. De båda blir vänner.
Samtidigt blir Max blixtkär i lågstadieläraren Rosemary Cross (Olivia Williams) och gör allt för att göra henne till lags, även om hon redan insett att det inte är aktuellt med något förhållande. Dessvärre blir det så att Herman och Rosemary får ögon för varandra och Max liv faller ihop. Det blir starten på en rad förändringar som leder till att Max slutar "vara någon", och där den förr så driftige studenten nu inte alls vet hur han ska ställa allt till rätta.
Men sin sedvanliga fingertoppskänsla för drama och subtil humor ror Wes Anderson filmen i hamn utan några svaga passager. Det är en väldigt bra och underhållande film, och speciellt roligt är det att se Jason Schwartzman i huvudrollen eftersom det var hans filmdebut. Han är verkligen helt perfekt i alla avseenden och man skulle kunna tro att rollen var specialskriven för honom, men det var den inte. Bill Murray är så klart även han lysande i den där lätt ironiska och ledsna karaktären han gör så bra.
Det är en skön känsla i filmen, men samtidigt finns det ett litet mörker under ytan. Max har visserligen en bra relation till sin far (Seymour Cassel), men skäms för att han "bara" är en frisör och pratar om honom som en hjärnkirurg. Mörkret finns även i Herman, men också i Rosemary som fortfarande har känslor för sin döda man.
Men hur mycket jag än fokuserat på det mellankoliska och mörka i filmen, så kan man inte komma från att det är en rolig film, på det subtila Anderson-sättet och det kan mycket väl vara min favorit bland hans filmer.
I fokus står 15-åriga Max Fischer (Jason Schwartzman), student på Rushmore-skolan. Max är otroligt driftig och duktig på starta klubbar och projekt och driva igenom förändringar på skolan, samtidigt som han inte är speciellt bra på att studera. När rektorn Nelson Guggenheim (Brian Cox) informerar om att han ligger väldigt nära att bli underkänd, sker följande dialog:
Max Fischer: Dr. Guggenheim, I don't want to tell you how to do your job. But the fact is, no matter how hard I try, I still might flunk another class. If that means I have to stay on for a post-graduate year, so be it...
Dr. Nelson Guggenheim: - We don't offer a post-graduate year.
Max Fischer: Well, we don't offer it yet.
Dr. Nelson Guggenheim: - We don't offer a post-graduate year.
Max Fischer: Well, we don't offer it yet.
Med andra ord: Max är redo att argumentera för, och sannolikt få igenom, att studenter kan få vara kvar på skolan även om de blivit underkända. Max liv är att vara på Rushmore. Det är här han är någon och det här han får sätta upp sina egenhändigt skrivna pjäser.
När den rika, men deprimerade, industrimannen Herman Blume (Bill Murray) håller ett tal på skolan, känner Max att det är det bästa han hört, och efter att de båda träffats tycker Herman att Max är något helt annat än de odrägliga och värdelösa söner han själv fått. Han känner igen engagemanget i Max, men inser också att det är något han själv tappat på vägen. De båda blir vänner.
Samtidigt blir Max blixtkär i lågstadieläraren Rosemary Cross (Olivia Williams) och gör allt för att göra henne till lags, även om hon redan insett att det inte är aktuellt med något förhållande. Dessvärre blir det så att Herman och Rosemary får ögon för varandra och Max liv faller ihop. Det blir starten på en rad förändringar som leder till att Max slutar "vara någon", och där den förr så driftige studenten nu inte alls vet hur han ska ställa allt till rätta.
Men sin sedvanliga fingertoppskänsla för drama och subtil humor ror Wes Anderson filmen i hamn utan några svaga passager. Det är en väldigt bra och underhållande film, och speciellt roligt är det att se Jason Schwartzman i huvudrollen eftersom det var hans filmdebut. Han är verkligen helt perfekt i alla avseenden och man skulle kunna tro att rollen var specialskriven för honom, men det var den inte. Bill Murray är så klart även han lysande i den där lätt ironiska och ledsna karaktären han gör så bra.
Det är en skön känsla i filmen, men samtidigt finns det ett litet mörker under ytan. Max har visserligen en bra relation till sin far (Seymour Cassel), men skäms för att han "bara" är en frisör och pratar om honom som en hjärnkirurg. Mörkret finns även i Herman, men också i Rosemary som fortfarande har känslor för sin döda man.
Men hur mycket jag än fokuserat på det mellankoliska och mörka i filmen, så kan man inte komma från att det är en rolig film, på det subtila Anderson-sättet och det kan mycket väl vara min favorit bland hans filmer.
EXTRAMATERIALET
Som vanligt, på en Wes Anderson eller Criterion Collection-film, är det gott om extramaterial. Under rubriken "Rushmore AV Club" finns allt bakommaterial, som en making of gjord av Wes bror Eric. Lite amatörmässig, men helt okej. Man kan även titta på lite storyboards och se en jämförelse mellan filmen och teckningarna. Här finns även ett avsnitt av Charlie Rose Show där Bill Murray och Wes Anderson intervjuas. Avsnittet är ganska långt och biten med Murray handlar egentligen inte så himla mycket om "Rushmore".
Klickar man på rubriken "Max Fischer Players Present" så finns det provspelningar med de yngre skådespelarna, en del bilder och grafik från Max pjäser och tre specialinspelade filmer till MTV Movie Awards där pjäsensemblen tolkar "Truman Show", "Out of sight" och "Armageddon".
Och under "Archiva Graphica" finns diverse bilder från filmen. Utöver detta kommentarspår och trailers.
I förpackningen finns även en detaljerad inlaga och en stor affisch tecknad och målad av Eric Anderson med detaljer ur filmen.
Klickar man på rubriken "Max Fischer Players Present" så finns det provspelningar med de yngre skådespelarna, en del bilder och grafik från Max pjäser och tre specialinspelade filmer till MTV Movie Awards där pjäsensemblen tolkar "Truman Show", "Out of sight" och "Armageddon".
Och under "Archiva Graphica" finns diverse bilder från filmen. Utöver detta kommentarspår och trailers.
I förpackningen finns även en detaljerad inlaga och en stor affisch tecknad och målad av Eric Anderson med detaljer ur filmen.
TRE SAKER
1. Owen Wilson har varit med och skrivit manuset. Luke Wilson gör en mindre roll i filmen och i en ännu mindre roll finner vi den tredje brodern Andrew som utseendemässigt ser lite annorlunda ut mot sina bröder, men har exakt samma röst som Owen. Kusligt!
2. Kriget som trappas upp mellan Max och Herman efter att Max insett vad som hänt är otroligt roligt där de jävlas med varandra allt värre och värre.
3. Den första scenen i filmen där Max löser en extremt komplicerad ekvation, lurar oss ordentligt, men säger samtidigt väldigt mycket om Max karaktär, vad han egentligen vill vara omtyckt för, men aldrig kommer att bli.
2. Kriget som trappas upp mellan Max och Herman efter att Max insett vad som hänt är otroligt roligt där de jävlas med varandra allt värre och värre.
3. Den första scenen i filmen där Max löser en extremt komplicerad ekvation, lurar oss ordentligt, men säger samtidigt väldigt mycket om Max karaktär, vad han egentligen vill vara omtyckt för, men aldrig kommer att bli.
ANDERS JAKOBSON (2000-01-18)