John Lennons komplicerade uppväxt
Nowhere Boy
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1, DTS 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Som stort The Beatles-fan grämer det mig en smula att jag faktiskt inte hört talas om "Nowhere Boy" tidigare, men å andra sidan glädje det mig desto mer att filmen faktiskt är riktigt, riktigt bra. Den skildrar John Lennons (Aaron Johnson) tonårsår, hur han upptäcker rockmusiken, startar band, och slutar när The Beatles ska fara till Hamburg och starta det som skulle bli ett av världshistoriens viktigaste band.
Men historien har mycket svärta också, för John Lennons uppväxt var ingen dans på rosor. Han lever tillsammans med sin moster Mimi (Kristin Scott Thomas) och dennes man George (David Threlfall) som dör tidigt i filmen. Vid begravningen skymtar han sin riktiga mamma Julia (Anne-Marie Duff) som han inte har något kontakt med alls, men det blir det ändring på nu. Det är hon som lär honom att uppskatta rockmusiken, och moster Mimi är inte helt positivt inställd till att John nu börjar umgås med sin mamma. Som tittare är det aningens förvirrande då vi inledningsvis inte får någon förklaring till varför John lever tillsammans med mostern, men i sinom tid får vi veta det.
Musikintresset, givetvis extra triggat av Elvis, förvandlar John till en kaxig rocker och så småningom bestämmer han sig för att bilda ett band och väljer ut de i bekantskapskretsen som ska ingå i The Quarrymen, oavsett om de kan spela eller inte. I publiken vid en av de tidigaste spelningarna står Paul McCartney (Thomas Sangster) som trots sin unga ålder visar sig vara en riktig stjärna på gitarr och värvas till bandet. Paul tar senare in George Harrison och The Quarrymen börjar bli riktigt bra. Men samtidigt ökar spänningen mellan John och de två kvinnor som både är hans mammor på olika vis och han ställer fler frågor än vad de kan ge svar och situationen blir allt värre.
Det glädjer mig att man ger en ganska omfattande bild av John Lennon i filmen. Han har sina goda och dåliga sidor, och kan vara en riktig idiot. Som The Beatles-fan har man snappat upp att han hade en lynnig sida, och den får vi verkligen ta del av här. Vad som kanske är mest glädjande av allt är att Aaron Johnson gör huvudrollen enormt bra. Det känns otroligt skönt att se honom ta tag i en så pass komplicerad karaktärisering nu när han nyligen gjort sig ett namn i och med huvudrollen i "Kick-Ass". Även om han är bra som tonåring i den är detta en rollgestaltning som är värd så otroligt mycket mer. Fantastiskt bra, och han både ser ut och låter som Lennon.
Med The Beatles-glasögonen på är det snudd på magiskt att lägga till Thomas Sangsters gestaltning av McCartney till detta. Det är är riktigt starkt att se hur det välkända radarparet hittar varandra i de unga åren, och Sangster lyckas även väldigt bra med att fysiskt röra sig som McCartney. En liten detalj som gör skillnad. Till det positiva måste jag också nämna att liksom i Joy Division-filmen "Control" (som delar manusförfattare med "Nowhere Boy") så spelar och sjunger skådespelarna själva (Sangster, mest känd från "Love Actually" i vilken han spelar trummor, lärde sig till och med spela gitarr vänsterhänt för rollens skull), vilket alltid är att föredra framför taffligt mimande som bara lurar de som inte har någon som helst koll på musik.
I sammanfattning är "Nowhere Boy" en väldigt bra film. Intressant, välgjord, och ger ett visst tilltalande tuggmotstånd.
Men historien har mycket svärta också, för John Lennons uppväxt var ingen dans på rosor. Han lever tillsammans med sin moster Mimi (Kristin Scott Thomas) och dennes man George (David Threlfall) som dör tidigt i filmen. Vid begravningen skymtar han sin riktiga mamma Julia (Anne-Marie Duff) som han inte har något kontakt med alls, men det blir det ändring på nu. Det är hon som lär honom att uppskatta rockmusiken, och moster Mimi är inte helt positivt inställd till att John nu börjar umgås med sin mamma. Som tittare är det aningens förvirrande då vi inledningsvis inte får någon förklaring till varför John lever tillsammans med mostern, men i sinom tid får vi veta det.
Musikintresset, givetvis extra triggat av Elvis, förvandlar John till en kaxig rocker och så småningom bestämmer han sig för att bilda ett band och väljer ut de i bekantskapskretsen som ska ingå i The Quarrymen, oavsett om de kan spela eller inte. I publiken vid en av de tidigaste spelningarna står Paul McCartney (Thomas Sangster) som trots sin unga ålder visar sig vara en riktig stjärna på gitarr och värvas till bandet. Paul tar senare in George Harrison och The Quarrymen börjar bli riktigt bra. Men samtidigt ökar spänningen mellan John och de två kvinnor som både är hans mammor på olika vis och han ställer fler frågor än vad de kan ge svar och situationen blir allt värre.
Det glädjer mig att man ger en ganska omfattande bild av John Lennon i filmen. Han har sina goda och dåliga sidor, och kan vara en riktig idiot. Som The Beatles-fan har man snappat upp att han hade en lynnig sida, och den får vi verkligen ta del av här. Vad som kanske är mest glädjande av allt är att Aaron Johnson gör huvudrollen enormt bra. Det känns otroligt skönt att se honom ta tag i en så pass komplicerad karaktärisering nu när han nyligen gjort sig ett namn i och med huvudrollen i "Kick-Ass". Även om han är bra som tonåring i den är detta en rollgestaltning som är värd så otroligt mycket mer. Fantastiskt bra, och han både ser ut och låter som Lennon.
Med The Beatles-glasögonen på är det snudd på magiskt att lägga till Thomas Sangsters gestaltning av McCartney till detta. Det är är riktigt starkt att se hur det välkända radarparet hittar varandra i de unga åren, och Sangster lyckas även väldigt bra med att fysiskt röra sig som McCartney. En liten detalj som gör skillnad. Till det positiva måste jag också nämna att liksom i Joy Division-filmen "Control" (som delar manusförfattare med "Nowhere Boy") så spelar och sjunger skådespelarna själva (Sangster, mest känd från "Love Actually" i vilken han spelar trummor, lärde sig till och med spela gitarr vänsterhänt för rollens skull), vilket alltid är att föredra framför taffligt mimande som bara lurar de som inte har någon som helst koll på musik.
I sammanfattning är "Nowhere Boy" en väldigt bra film. Intressant, välgjord, och ger ett visst tilltalande tuggmotstånd.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmens titel syftar självklart på "Rubber Soul"-låten "Nowhere Man" i vilken Lennon ifrågasatte sitt eget liv. Det var en av de första The Beatles-låtarna som inte baserades på ett kärlekstema.
2. Lennons hyllning till sin mamma, "Julia", kan man hitta på det vita albumet.
3. Apropå detaljer så gillar jag att The Quarrymen under sitt första framträdande ser ut precis som man har sett bandet i olika arkivsammanshang i The Beatles-dokumentärer. Ytterligare en fin passning till vi som älskar bandet.
2. Lennons hyllning till sin mamma, "Julia", kan man hitta på det vita albumet.
3. Apropå detaljer så gillar jag att The Quarrymen under sitt första framträdande ser ut precis som man har sett bandet i olika arkivsammanshang i The Beatles-dokumentärer. Ytterligare en fin passning till vi som älskar bandet.
ANDERS JAKOBSON (2010-10-12)