Kaotisk komedi för tv-spelsgenerationen
Scott Pilgrim vs The World
Genre: ActionkomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Universal, 2011
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
För att uppskatta "Scott Pilgrim vs The World" bör man gilla 1) indierock, 2) serietidningar och 3) tv-spel. Koka ihop allt detta och du har Edgar Wrights första film utanför hemlandet England.
Scott Pilgrim är en karaktär skapad av kanadensiska serietecknaren Bryan Lee O'Malley. Den första grafiska novellen kom i augusti 2004 och den sista i juli 2010, en månad innan filmatiseringen hade premiär i USA. Både i sin tecknade form och kanske främst i den filmade berättas historien på ett ganska fritt och okonventionellt sätt där till exempel fysiska lagar inte längre gäller. Inte så ovanligt i serietidningar men desto mer ovanligt i filmer, vilket gör "Scott Pilgrim vs The World" till en film man måste acceptera för vad den är — ett filmat serieäventyr. Och det är det verkligen. Jämför man med O'Malleys serienoveller så följer filmen sitt original troget, både till dialog och bildspråk.
Scott (Michael Cera) är 23, bor i Toronto och lever ett slackerliv där han är inneboende hos Wallace (Kieran Culkin) utan att egentligen äga några egna saker. Han spelar bas i indierockbandet Sex Bob-omb, vars mål är att röna framgångar i "battle-of-the-bands"-tävlingar och i bästa fall vinna ett skivkontrakt.
I början av filmen dejtar Scott den 17-åriga Knives Chau (Ellen Wong) men när han får syn på amerikanskan Ramona (Mary Elizabeth Winstead) förändras allt. Det är tjejen i hans drömmar (bokstavligt talat) och han måste bara ha henne. Även Ramona gillar Scott, men hon bär på ett ganska tungt bagage med sju ex som Scott måste besegra för att få henne. Och det är lättare sagt än gjort.
Filmen är som sagt väldigt udda berättad med mängder av referenser till tv-spel eller snarare tv-spelskultur i allmänhet. Alltså blir det regelrätta tv-spelsslagsmål mellan Scott och alla ex han möter, inklusive extraliv och personer som förvandlas till mynt när de "dör". Visuellt är filmen otroligt cool med ett bildspråk som vanligtvis inte hör hemma i filmens värld. Det är även mycket grafiska kompletteringar och "pixliga" inslag som piffar upp. Dessutom tycker jag att de musikaliska skildringarna är både intima och väldigt genuina på något sätt, och det här med "battle of the bands" dras till sin spets i ett par scener.
Edgar Wright har beskrivit det som att filmen är upplagd som en musikal, men i stället för att folk brister ut i sång så brister de ut i slagsmål, och det är ganska korrekt uttryckt. Dock kan jag känna mot slutet av filmen att det blir alldeles för många fajter och att effekten försvinner lite.
Att det är Wright som givit sig på historien känns fullständigt logiskt om man tittar på vad han sysslat med tidigare. Speciellt tv-serien "Spaced" som också hade ett ganska fritt format med referenser till det mesta, men "Scott Pilgrim vs The World" är större och värre, men kanske framför allt snabbare. Filmen berättas i ett rasande tempo, nästan som om de var tvungna att få med hela seriesviten i filmen till vilket pris som helst, men för min del blir det en bra effekt och definitivt något som styrker filmens okonventionella berättargrepp.
I det stora hela är filmen kanske mer intressant för sitt format än för sin story, men det blir ett rätt så annorlunda äventyr av det hela till slut och ett supernördigt sådant, vilket ibland kan vara precis vad man behöver.
Scott Pilgrim är en karaktär skapad av kanadensiska serietecknaren Bryan Lee O'Malley. Den första grafiska novellen kom i augusti 2004 och den sista i juli 2010, en månad innan filmatiseringen hade premiär i USA. Både i sin tecknade form och kanske främst i den filmade berättas historien på ett ganska fritt och okonventionellt sätt där till exempel fysiska lagar inte längre gäller. Inte så ovanligt i serietidningar men desto mer ovanligt i filmer, vilket gör "Scott Pilgrim vs The World" till en film man måste acceptera för vad den är — ett filmat serieäventyr. Och det är det verkligen. Jämför man med O'Malleys serienoveller så följer filmen sitt original troget, både till dialog och bildspråk.
Scott (Michael Cera) är 23, bor i Toronto och lever ett slackerliv där han är inneboende hos Wallace (Kieran Culkin) utan att egentligen äga några egna saker. Han spelar bas i indierockbandet Sex Bob-omb, vars mål är att röna framgångar i "battle-of-the-bands"-tävlingar och i bästa fall vinna ett skivkontrakt.
I början av filmen dejtar Scott den 17-åriga Knives Chau (Ellen Wong) men när han får syn på amerikanskan Ramona (Mary Elizabeth Winstead) förändras allt. Det är tjejen i hans drömmar (bokstavligt talat) och han måste bara ha henne. Även Ramona gillar Scott, men hon bär på ett ganska tungt bagage med sju ex som Scott måste besegra för att få henne. Och det är lättare sagt än gjort.
Filmen är som sagt väldigt udda berättad med mängder av referenser till tv-spel eller snarare tv-spelskultur i allmänhet. Alltså blir det regelrätta tv-spelsslagsmål mellan Scott och alla ex han möter, inklusive extraliv och personer som förvandlas till mynt när de "dör". Visuellt är filmen otroligt cool med ett bildspråk som vanligtvis inte hör hemma i filmens värld. Det är även mycket grafiska kompletteringar och "pixliga" inslag som piffar upp. Dessutom tycker jag att de musikaliska skildringarna är både intima och väldigt genuina på något sätt, och det här med "battle of the bands" dras till sin spets i ett par scener.
Edgar Wright har beskrivit det som att filmen är upplagd som en musikal, men i stället för att folk brister ut i sång så brister de ut i slagsmål, och det är ganska korrekt uttryckt. Dock kan jag känna mot slutet av filmen att det blir alldeles för många fajter och att effekten försvinner lite.
Att det är Wright som givit sig på historien känns fullständigt logiskt om man tittar på vad han sysslat med tidigare. Speciellt tv-serien "Spaced" som också hade ett ganska fritt format med referenser till det mesta, men "Scott Pilgrim vs The World" är större och värre, men kanske framför allt snabbare. Filmen berättas i ett rasande tempo, nästan som om de var tvungna att få med hela seriesviten i filmen till vilket pris som helst, men för min del blir det en bra effekt och definitivt något som styrker filmens okonventionella berättargrepp.
I det stora hela är filmen kanske mer intressant för sitt format än för sin story, men det blir ett rätt så annorlunda äventyr av det hela till slut och ett supernördigt sådant, vilket ibland kan vara precis vad man behöver.
EXTRAMATERIALET
I och med att jag vet att det finns betydligt mer extramaterial på utländska utgåvor, till exempel "Level up!"-blu-ray:en, blir DVD:n lite av en besvikelse även om det som finns här är bra. Det finns inte mindre än fyra (!) kommentarspår att välja mellan, så det är bara att slå på det man är intresserad av. I samma anda kan man slå på ett triviaspår medan man tittar på filmen, dock inte samtidigt som man lyssnar på något av kommentarspåren.
I övrigt finns det en halvtimme med borttagna/alternativa/förlängda scener med möjlighet att få kommentarer från Edgar Wright. Dessutom en samling med bloopers och ett bildgalleri.
Jag var mest sugen på att få ta del av hur filmen gjordes och även om det finns ett så kallat "tekniskt" kommentarspår så blir det sannolikt en uppgradering till ovan nämnda blu-ray inom kort.
I övrigt finns det en halvtimme med borttagna/alternativa/förlängda scener med möjlighet att få kommentarer från Edgar Wright. Dessutom en samling med bloopers och ett bildgalleri.
Jag var mest sugen på att få ta del av hur filmen gjordes och även om det finns ett så kallat "tekniskt" kommentarspår så blir det sannolikt en uppgradering till ovan nämnda blu-ray inom kort.
TRE SAKER
1. Filmen inleds med en 8-bitarsvariant, både till ljud och bild, av Universals klassiska vinjett. Mycket coolt.
2. Som en liten spegling av det kan man under eftertexterna höra en 8-bitarsvariant av låten "Threshold" som Sex Bob-omb framför några gånger i filmen.
3. Det är för övrigt bland annat Beck som varit med och skrivit låtarna till filmen.
2. Som en liten spegling av det kan man under eftertexterna höra en 8-bitarsvariant av låten "Threshold" som Sex Bob-omb framför några gånger i filmen.
3. Det är för övrigt bland annat Beck som varit med och skrivit låtarna till filmen.
ANDERS JAKOBSON (2011-03-07)