Pionjären i den röda mössan
Jacques Cousteau - The collection
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Atlantic, 2011
Ljud: Mono
Bild: 4:3
Jacques-Yves Cousteau är farbrorn i röd mössa som gav sig ner i de stora djupen för att filma vad som pågår där, vid korallrev, i de stora djupen, på grunda vatten, i vågsvallet. Han har gått till historien som en av pionjärerna, även om hans metoder med dagens miljömedvetna glasögon knappast skulle lända honom någon heder. Atlantic Film har fiffat ihop en box med två verk av Cousteau – och ett gemensamt med ena sonen Philippe – med ungefär ett decenniums mellanrum mellan varje; 1956, 1964 och 1976. Mössan av för detta initiativ!
Vad är det som gör att vi fascineras av de stora djupen i haven? Det vigde Jacques-Yves Cousteau sitt liv åt att ta reda på. I "Den tysta världen" från 1956 reser han på sju hav med besättningen, och en överviktig tax, på det legendariska skeppet Calypso och utforskar de många vita fläckarna på undervattenskartan. Med högt skurna badbyxor spränger de dynamit i korallrev, för att "inventera artbeståndet", kör över ett par kaskeloter med båten och barmhärtighetsdödar den ena, och slaktar hajar för nöjes skull för att "alla sjömän hatar hajar". En del scener är häpnadsväckande naturfientliga och blodiga.
"Den tysta världen" handlar inte så mycket om undervattensforskning som om de män som utforskar djupen. Den handlar om forskare och dykares förutsättningar, om verktyg och metoder. Inte så sällan hänsynslösa. Stundtals är det vackert foto – men sedan rider besättningen på ryggen av sköldpaddor eller gör något annat märkligt, så filmen lämnar en obehaglig eftersmak.
I "En värld utan sol" från 1964 har teamet byggt upp en undervattenskoloni, Conshelf II, på en av kontinentalplattorna, bland annat med hjälp av 200 ton bly som håller byggnaderna på plats. Genom hela filmen rör vi oss i och omkring några hus på elva meters djup, och avstickare på större djup. Via en särskild djupstation når dykarna ner till 110 meter. Det är en klaustrofobisk och spännande värld det berättas om. Vad gör påfrestningarna med männen – för de är bara män – i havsdjupet? Vi får lära oss hur man jobbar med tryck och syreblandningar. Vi får också veta vilket stort mysterium havet är – och det verkar prägla Cousteaus bild av djupet. Ibland blir han filosofisk och poetisk lagd i sitt berättande om världen dit ingen sol når.
Man fångar också fisk till egna laboriatoriet och till ett akvarium i Monaco; exempelvis på natten med strålkastare, så att fiskarna "blir skrämda som harar". I en scen skrämmer man slag på kammusslor med sjöstjärnor, mest för att det verkar vara ... kul? En scen är vackert filmad men handlar om när man sprider avfall från en av stationerna rakt ut i havet.
Filmens final är en resa med en undervattensubåt ner till 300 meter, där det finns tusentals krabbor och en miljö som ser ut "som Sahara-öknen".
1976 går resan till Antarktis i filmen "En resa till världens ände". Nu är Cousteau en äldre man och redo att lämna över till en yngre generation. Tillsammans med sonen Philippe (som dog i en flygkrasch bara ett par år senare) reser de med fartyget Calypso mot Antarktis. Visserligen handlar filmen något mer om de djur de möter längs resan – som blåvalar, krill, labb, späckhuggare, sälar – men fokus ligger på hur människor agerar under extrema förhållanden. Teamet råkar ut för en tragisk olycka när en medlem förolyckas, och kämpar mot dåligt väder och drivis. Vid ett tillfälle tyngs det stolta Calypso ned av 30 ton snö och is. Det blir en modern berättelse om människans kamp i utforskandet av den frusna kontinenten.
Av de tre filmerna har denna vackrast foto, och med stor respekt för den natur man möter.
Alla tre filmerna är förstås mycket sevärda – inte minst för att Cousteau var en pionjär i sitt arbete. Filmerna berättar historien om naturdokumentärer. Det är klart att en naturfilmare i dag inte ens skulle drömma om att spränga dynamit i ett korallrev, men icke desto mindre var det så här det började. Och Cousteau själv gjorde på senare år avbön och blev en betydande aktör i bevarandet av det marina livet.
Hans arbete har fortsatt med sonen Jean-Michel Cousteau. Några av hans filmer recenserar jag här.
Vad är det som gör att vi fascineras av de stora djupen i haven? Det vigde Jacques-Yves Cousteau sitt liv åt att ta reda på. I "Den tysta världen" från 1956 reser han på sju hav med besättningen, och en överviktig tax, på det legendariska skeppet Calypso och utforskar de många vita fläckarna på undervattenskartan. Med högt skurna badbyxor spränger de dynamit i korallrev, för att "inventera artbeståndet", kör över ett par kaskeloter med båten och barmhärtighetsdödar den ena, och slaktar hajar för nöjes skull för att "alla sjömän hatar hajar". En del scener är häpnadsväckande naturfientliga och blodiga.
"Den tysta världen" handlar inte så mycket om undervattensforskning som om de män som utforskar djupen. Den handlar om forskare och dykares förutsättningar, om verktyg och metoder. Inte så sällan hänsynslösa. Stundtals är det vackert foto – men sedan rider besättningen på ryggen av sköldpaddor eller gör något annat märkligt, så filmen lämnar en obehaglig eftersmak.
I "En värld utan sol" från 1964 har teamet byggt upp en undervattenskoloni, Conshelf II, på en av kontinentalplattorna, bland annat med hjälp av 200 ton bly som håller byggnaderna på plats. Genom hela filmen rör vi oss i och omkring några hus på elva meters djup, och avstickare på större djup. Via en särskild djupstation når dykarna ner till 110 meter. Det är en klaustrofobisk och spännande värld det berättas om. Vad gör påfrestningarna med männen – för de är bara män – i havsdjupet? Vi får lära oss hur man jobbar med tryck och syreblandningar. Vi får också veta vilket stort mysterium havet är – och det verkar prägla Cousteaus bild av djupet. Ibland blir han filosofisk och poetisk lagd i sitt berättande om världen dit ingen sol når.
Man fångar också fisk till egna laboriatoriet och till ett akvarium i Monaco; exempelvis på natten med strålkastare, så att fiskarna "blir skrämda som harar". I en scen skrämmer man slag på kammusslor med sjöstjärnor, mest för att det verkar vara ... kul? En scen är vackert filmad men handlar om när man sprider avfall från en av stationerna rakt ut i havet.
Filmens final är en resa med en undervattensubåt ner till 300 meter, där det finns tusentals krabbor och en miljö som ser ut "som Sahara-öknen".
1976 går resan till Antarktis i filmen "En resa till världens ände". Nu är Cousteau en äldre man och redo att lämna över till en yngre generation. Tillsammans med sonen Philippe (som dog i en flygkrasch bara ett par år senare) reser de med fartyget Calypso mot Antarktis. Visserligen handlar filmen något mer om de djur de möter längs resan – som blåvalar, krill, labb, späckhuggare, sälar – men fokus ligger på hur människor agerar under extrema förhållanden. Teamet råkar ut för en tragisk olycka när en medlem förolyckas, och kämpar mot dåligt väder och drivis. Vid ett tillfälle tyngs det stolta Calypso ned av 30 ton snö och is. Det blir en modern berättelse om människans kamp i utforskandet av den frusna kontinenten.
Av de tre filmerna har denna vackrast foto, och med stor respekt för den natur man möter.
Alla tre filmerna är förstås mycket sevärda – inte minst för att Cousteau var en pionjär i sitt arbete. Filmerna berättar historien om naturdokumentärer. Det är klart att en naturfilmare i dag inte ens skulle drömma om att spränga dynamit i ett korallrev, men icke desto mindre var det så här det började. Och Cousteau själv gjorde på senare år avbön och blev en betydande aktör i bevarandet av det marina livet.
Hans arbete har fortsatt med sonen Jean-Michel Cousteau. Några av hans filmer recenserar jag här.
EXTRAMATERIALET
Förutom några irriterande trailers ingenting.
TRE SAKER
1. Det är förstås omöjligt att recensera filmer av Cousteau utan att knyta an till Wes Andersons "The Life Aquatic with Steve Zissou" (som Anders recenserat). Det är så alldeles tydligt att Anderson fascinerats av Cousteaus fokus på sina egna bragder och manskapet – och utrustningen – och därefter gjort sin film där verkligheten nog inte skruvats så mycket. I plotten, förvisso, men inte i detaljerna. Skeppet Calypso är nästan porträttlikt. Det är svårt att hålla sig för skratt ibland när besättningen slinker ner i observatiorierummet i skeppets för – eller när de drar på sig röda mössor.
2. Vad hände med RV Calypso? Skeppet, som trädde i tjänst som brittisk minsvepare 1942 sänktes i en olyckshändelse i Singapores hamn 1997. Idag verkar Cousteau Society för att restaurera skeppet och göra det till en utställning. Skeppets öde kan man läsa om här.
3. Enda gången det tas ett verkligt tydligt marinpolitiskt initiativ är i "En resa till världens ände" när Cousteau fördömer rovjakten på blåvalar. Det är under en presskonferens från Calypso. Ser man alla tre filmerna i ett svep är det lätt att känna lite look who’s talking now, med tanke på att Cousteau rammat inte bara en val med båten utan två i "Den tysta världen".
2. Vad hände med RV Calypso? Skeppet, som trädde i tjänst som brittisk minsvepare 1942 sänktes i en olyckshändelse i Singapores hamn 1997. Idag verkar Cousteau Society för att restaurera skeppet och göra det till en utställning. Skeppets öde kan man läsa om här.
3. Enda gången det tas ett verkligt tydligt marinpolitiskt initiativ är i "En resa till världens ände" när Cousteau fördömer rovjakten på blåvalar. Det är under en presskonferens från Calypso. Ser man alla tre filmerna i ett svep är det lätt att känna lite look who’s talking now, med tanke på att Cousteau rammat inte bara en val med båten utan två i "Den tysta världen".
TOBIAS JOHANSSON (2011-04-30)