En finmejslad regidebut
Brunngrävarens dotter
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2012
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Den enkle brunnsgrävaren Pascal (Daniel Auteuil) har lämnats att ensam uppfostra sina fem döttrar efter att hans fru dött. Den äldsta dottern, Patricia (Astrid Bergés-Frisbey), är hans ögonsten och för honom representerar hon allt som är rent och oförstört i världen. Därför vänds hela deras relation upp och ned när han får reda på att hon blivit förförd av rikemanspojken Jacques (Nicolas Duvauchelle) och nu väntar barn.
Daniel Auteuil gör ett fantastiskt bra jobb med att gestalta alla de känslor som rusar under faderns bistra yta. I början skam och ilska. Därefter förnekelse, försoning, mer ilska och någonstans, hela tiden, en gränslös kärlek. Faderskaraktären skulle lätt kunna ha blivit en ganska endimensionell figur om man valt den enkla vägen men i Auteuils känsliga händer får man en riktig människa med både fel och brister. En far som vill älska sin dotter gränslöst men som samtidigt hålls tillbaka av kultur, tradition och osynliga klassregler.
Persongalleriet runt den kvalfyllde fadern är dock inte riktigt lika utmejslat men det fyller sin funktion i den här historien. Där finns den bortglömda yngre systern som är förälskad i en av storasysterns friare. Och friaren som är något utav en komisk ventil och som hjälper till att knyta samman berättelsen. Och så den playboy-aktige unge mannen som gör Patricia gravid. Även om inte alla karaktärer är lika mångfacetterade som fadern är de fortfarande välskrivna.
Det här skulle lätt ha kunnat bli en melodramatisk snyftare som försvinner ur minnet i takt med att eftertexterna rullar. Men Auteuil har i egenskap av såväl manusförfattare, regissör (detta var hans debut) och skådespelare varsamt knackat fram en hjärtevärmande berättelse om hur omgivningens krav påverkar våra relationer. Dock är det kanske så att Daniel Auteuils känsliga rolltolkning kommer sitta kvar i minnet längre än vad filmen som sådan gör.
Daniel Auteuil gör ett fantastiskt bra jobb med att gestalta alla de känslor som rusar under faderns bistra yta. I början skam och ilska. Därefter förnekelse, försoning, mer ilska och någonstans, hela tiden, en gränslös kärlek. Faderskaraktären skulle lätt kunna ha blivit en ganska endimensionell figur om man valt den enkla vägen men i Auteuils känsliga händer får man en riktig människa med både fel och brister. En far som vill älska sin dotter gränslöst men som samtidigt hålls tillbaka av kultur, tradition och osynliga klassregler.
Persongalleriet runt den kvalfyllde fadern är dock inte riktigt lika utmejslat men det fyller sin funktion i den här historien. Där finns den bortglömda yngre systern som är förälskad i en av storasysterns friare. Och friaren som är något utav en komisk ventil och som hjälper till att knyta samman berättelsen. Och så den playboy-aktige unge mannen som gör Patricia gravid. Även om inte alla karaktärer är lika mångfacetterade som fadern är de fortfarande välskrivna.
Det här skulle lätt ha kunnat bli en melodramatisk snyftare som försvinner ur minnet i takt med att eftertexterna rullar. Men Auteuil har i egenskap av såväl manusförfattare, regissör (detta var hans debut) och skådespelare varsamt knackat fram en hjärtevärmande berättelse om hur omgivningens krav påverkar våra relationer. Dock är det kanske så att Daniel Auteuils känsliga rolltolkning kommer sitta kvar i minnet längre än vad filmen som sådan gör.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Manuset skrevs av Daniel Auteuil men det är baserat på en bok av Marcel Pagnol. Efter det här verkar Auteuil ha fått blodad tand då han skriver manus och regisserar sig själv i en trilogi filmer baserade på pjäser av - just det, Marcel Pagnol.
2. Det tog ganska lång tid innan jag fattade vilken tid filmen utspelar sig i. Inte förrän jag fick se en bil, och höra dem prata om ett krig, kunde jag anta att det utspelar sig i början av detta århundrade. De kunde kanske ha varit lite tydligare med detta.
3. Det tog också ett bra tag innan jag kom på vad jag sett Nicolas Duvauchelle i tidigare. Han visade sig vara en av poliserna i det hyllade franska snut-dramat "Braquo". Jag har en känsla av att han har en ljus framtid.
2. Det tog ganska lång tid innan jag fattade vilken tid filmen utspelar sig i. Inte förrän jag fick se en bil, och höra dem prata om ett krig, kunde jag anta att det utspelar sig i början av detta århundrade. De kunde kanske ha varit lite tydligare med detta.
3. Det tog också ett bra tag innan jag kom på vad jag sett Nicolas Duvauchelle i tidigare. Han visade sig vara en av poliserna i det hyllade franska snut-dramat "Braquo". Jag har en känsla av att han har en ljus framtid.
THOMAS HELSING (2012-03-25)