En doft av det kalla kriget
The Shadow Line
Genre: Kriminaldrama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Spiderbox, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Tänk dig ett foto där kameran är koncentrerad på en punkt i mitten. Där börjar "The Shadow line". Sedan zoomar den sakta ut och ju längre ifrån den går desto mer ser man av bilden. Vid utgångspunkten i mitten finns den nyss mördade gangsterkungen Harvey Wratten och när det sista avsnittets eftertexter rullar har kameran till sist zoomat ut tillräckligt långt för att visa hela bilden.
I höstas såg jag "Mullvaden", originalet med Alec Guiness som den sävlige men sluge ex-spionen Smiley. Jag minns att jag tänkte "varför görs det inte sådana här thrillers nu för tiden"? En anledning är kanske att tempot inte passar dagens publik. Så kommer den här serien från ingenstans och motbevisar det påståendet. För trots att "The Shadow line" har en hyfsat modern, brutal och skitig nyans så verkar det som att den har hämtat det mesta av sin inspiration från gamla fina engelska spionthrillers som ovan nämnda miniserie.
Polisen Jonah Gabriel (Chiwetel Ejiofor) har nyss återträtt i tjänst efter att ha blivit skjuten i huvudet under ett ingripande där hans kollega dog. Hans första uppdrag blir att utreda mordet på Harvey Wratten vilket visar sig allt annat än enkelt då hans efterforskningar möts av motstånd från de chefer som satte honom på fallet. Samtidigt brottas Wrattens högra hand Joseph Bede (Christopher Ecclestone) med efterverkningarna av hans boss plötsliga frånfälle. När hans fru diagnostiseras med Alzheimers sjukdom börjar han planera för en sista drogaffär innan han lämnar branschen. Det försvåras dock av medlemmar i den undre världen som alla har sin egen agenda. Gemensamt för både Jonah och Joseph är att de inte kan lita på någon. När den mystiske Gatehouse (Stephen Rea) plötsligt dyker upp tätnar mysteriet ytterligare för Jonah, och för Joseph innebär det att hans plan kompliceras ytterligare.
Serien tar flera oväntade vändningar under alla de sju avsnitten och för ovanlighetens skull när det gäller brittiska kriminaldraman känns alla karaktärer, och de är många, ovanligt detaljerade. Och gemensamt har de att flertalet skådespelare gör några av sina bästa rolltolkningar någonsin. Ecclestone ger en smärtfylld, mjuk sida till yrkesgangstern Joseph. Wrattens brorson Jay (Rafe Spall) är en av de mest obehagliga psykopaterna jag sett och han skapar omdelbart en känsla av obehag när han äntrar en scen.
Men det finns fler. Stephen Rea, och Anthony Sher som Gatehouse före detta kollega, är de som ger störst eko av gamla Kalla kriget-thrillers som "Mullvaden". Nästan ett helt avsnitt tillägnas deras eleganta och kyliga uppgörelse. Båda skådespelarna arbetar med små rörelser, låga röster och en intensiv närvaro som skulle kunna skära genom sten. Efter att ha lekt katt och råtta med varandra möts de i en hjärnornas kamp i en gammal klockaffär. Det är seriens mest välskrivna scen och den står i skarp kontrast till duellerna mellan de mer moderna gangstrarna som framstår som betydligt mer avslappnade även om de också mest duellerar med ord.
Men resten av "The Shadow line" håller en nästan lika hög kvalitet. Framförallt är jag imponerad över hur man håller uppe intensiteten, tätheten och känslan av frustration hos karaktärerna som förtvivlat försöker skingra mystiken kring mordet på Wratten. Man lyckas nämligen göra detta utan actionfyllda sekvenser och adrenalinskapande biljakter. Som för att understryka detta faktum finns en helt underbar scen där polisen, Gatehouse och Jay Wratten alla tävlar om att hinna först till det enda vittnet till mordet på Harvey Wratten. Ganska omgående fastnar Jonah i trafiken och kastar sig ur bilen för att springande ta sig fram till fots. Det är då han vrålar ut repliken "förbannade typiskt brittiska biljakter".
"The Shadow line" ger mig hopp inför framtiden för brittiska kriminalserier. Tillsammans med franska "Braquo" är det här det bästa jag sett på många år. Till skillnad från den franska serien som kändes helt ny och fräsch när den kom, bygger den här sitt framgångsrecept på att ha ett ben i forntiden och ett i framtiden. En given klassiker och ett måste i filmhyllan.
I höstas såg jag "Mullvaden", originalet med Alec Guiness som den sävlige men sluge ex-spionen Smiley. Jag minns att jag tänkte "varför görs det inte sådana här thrillers nu för tiden"? En anledning är kanske att tempot inte passar dagens publik. Så kommer den här serien från ingenstans och motbevisar det påståendet. För trots att "The Shadow line" har en hyfsat modern, brutal och skitig nyans så verkar det som att den har hämtat det mesta av sin inspiration från gamla fina engelska spionthrillers som ovan nämnda miniserie.
Polisen Jonah Gabriel (Chiwetel Ejiofor) har nyss återträtt i tjänst efter att ha blivit skjuten i huvudet under ett ingripande där hans kollega dog. Hans första uppdrag blir att utreda mordet på Harvey Wratten vilket visar sig allt annat än enkelt då hans efterforskningar möts av motstånd från de chefer som satte honom på fallet. Samtidigt brottas Wrattens högra hand Joseph Bede (Christopher Ecclestone) med efterverkningarna av hans boss plötsliga frånfälle. När hans fru diagnostiseras med Alzheimers sjukdom börjar han planera för en sista drogaffär innan han lämnar branschen. Det försvåras dock av medlemmar i den undre världen som alla har sin egen agenda. Gemensamt för både Jonah och Joseph är att de inte kan lita på någon. När den mystiske Gatehouse (Stephen Rea) plötsligt dyker upp tätnar mysteriet ytterligare för Jonah, och för Joseph innebär det att hans plan kompliceras ytterligare.
Serien tar flera oväntade vändningar under alla de sju avsnitten och för ovanlighetens skull när det gäller brittiska kriminaldraman känns alla karaktärer, och de är många, ovanligt detaljerade. Och gemensamt har de att flertalet skådespelare gör några av sina bästa rolltolkningar någonsin. Ecclestone ger en smärtfylld, mjuk sida till yrkesgangstern Joseph. Wrattens brorson Jay (Rafe Spall) är en av de mest obehagliga psykopaterna jag sett och han skapar omdelbart en känsla av obehag när han äntrar en scen.
Men det finns fler. Stephen Rea, och Anthony Sher som Gatehouse före detta kollega, är de som ger störst eko av gamla Kalla kriget-thrillers som "Mullvaden". Nästan ett helt avsnitt tillägnas deras eleganta och kyliga uppgörelse. Båda skådespelarna arbetar med små rörelser, låga röster och en intensiv närvaro som skulle kunna skära genom sten. Efter att ha lekt katt och råtta med varandra möts de i en hjärnornas kamp i en gammal klockaffär. Det är seriens mest välskrivna scen och den står i skarp kontrast till duellerna mellan de mer moderna gangstrarna som framstår som betydligt mer avslappnade även om de också mest duellerar med ord.
Men resten av "The Shadow line" håller en nästan lika hög kvalitet. Framförallt är jag imponerad över hur man håller uppe intensiteten, tätheten och känslan av frustration hos karaktärerna som förtvivlat försöker skingra mystiken kring mordet på Wratten. Man lyckas nämligen göra detta utan actionfyllda sekvenser och adrenalinskapande biljakter. Som för att understryka detta faktum finns en helt underbar scen där polisen, Gatehouse och Jay Wratten alla tävlar om att hinna först till det enda vittnet till mordet på Harvey Wratten. Ganska omgående fastnar Jonah i trafiken och kastar sig ur bilen för att springande ta sig fram till fots. Det är då han vrålar ut repliken "förbannade typiskt brittiska biljakter".
"The Shadow line" ger mig hopp inför framtiden för brittiska kriminalserier. Tillsammans med franska "Braquo" är det här det bästa jag sett på många år. Till skillnad från den franska serien som kändes helt ny och fräsch när den kom, bygger den här sitt framgångsrecept på att ha ett ben i forntiden och ett i framtiden. En given klassiker och ett måste i filmhyllan.
EXTRAMATERIALET
Det finns några borttagna scener men dessa tillför inte något. De är bortklippta av en ganska tydlig anledning.
TRE SAKER
1. Seriens skapare och regissör Hugo Blick har på sina håll beskrivits som den nya lysande stjärnan på den engelska kriminalhimlen. Håll utkik efter hans namn i framtiden.
2. En av de inledande replikerna från en av de poliser som hittar Harvey Wrattens lik är "Det är min värld. Jag bestämmer reglerna". Den repliken skulle kunna ha uttalats av vilken som helst av karaktärerna och den sätter tidigt tonen för serien.
3. Christopher Ecclestone har under de senaste åren seglat upp som en favorit för mig. I mitten av det förra årtiondet satte han ribban och tonen för den moderna "Doctor Who" som David Tennant sedan så framgångsrikt byggde vidare på. Därefter ett intressant inhopp i den första säsongen av "Heroes" innan han spelade in "The Shadow line" förra året. Att han där emellan spelade storskurk i den hemska "G.I. Joe: The Rise of the Cobra" talar vi tyst om.
2. En av de inledande replikerna från en av de poliser som hittar Harvey Wrattens lik är "Det är min värld. Jag bestämmer reglerna". Den repliken skulle kunna ha uttalats av vilken som helst av karaktärerna och den sätter tidigt tonen för serien.
3. Christopher Ecclestone har under de senaste åren seglat upp som en favorit för mig. I mitten av det förra årtiondet satte han ribban och tonen för den moderna "Doctor Who" som David Tennant sedan så framgångsrikt byggde vidare på. Därefter ett intressant inhopp i den första säsongen av "Heroes" innan han spelade in "The Shadow line" förra året. Att han där emellan spelade storskurk i den hemska "G.I. Joe: The Rise of the Cobra" talar vi tyst om.
THOMAS HELSING (2012-04-14)