Omfattande men så klart inte komplett
Hårdrockens historia
Genre: Musikdokumentär, TV-serieFormat: DVD, region 2, 4 skivor
Bolag: Atlantic, 2012
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
Sam Dunn och Scot McFadyen har sedan i mitten av 2000-talet pytsat ut sevärda hårdrocksdokumentärer. Efter mer allmänna dokumentärer som "Metal - A Headbangers Journey" och "Global Metal" gick de vidare till några av genrens giganter och gjorde "Iron Maiden - Flight 666" och "Rush: Beyond the Lighted Stage", men deras senaste projekt - i original kallat "Metal Evolution" - är en tillbakagång till hur de började, och dessutom ett mycket ambitiöst projekt. I elva avsnitt på nästan åtta timmar sammanlagt försöker de återge hårdrockens historia från 60-talet till i dag - runt 50 års utveckling av en genre som är en av världens största och mest populära.
Det är förstås ett gigantiskt projekt. Hur börjar man? Var ska man landa och hur tar man sig dit? När man tittar på avsnittsnamnen - "Pre-Metal", "Early Metal, Part 1: US Division", "Early Metal, Part 2: UK Division", "New Wave of British Heavy Metal", "Glam Metal", "Thrash", "Grunge", "Nu Metal", "Shock Rock", "Power Metal" och "Progressive Metal" - känns det initialt som Dunn/McFayden tagit den kronologiska vägen, men så är det inte riktigt. De har heller inte tagit en speciellt smidig väg fram till sitt mål utan det hoppas ganska friskt, inte minst geografiskt där Funn - som är den som syns i rutan - står i England och säger ungefär så här: "Och för att förstå varför det blev så här måste vi förflytta oss till USA". Ibland får man känslan av att det har varit ett mål att flaxa runt i världen så mycket det går.
Sen kan jag inte låta bli att både förvånas och irriteras över att de i princip bara nämner dödsmetallen i förbifarten och samtidigt ägnar ett helt avsnitt åt att debattera om grunge var metal eller inte. Ur en ren historisk synvinkel har dödsmetallen haft större inverkan på genrens utveckling i sin helhet i jämförelse med andra subgenrer. Att Dead By April förde in "growlsång" i svenska folkets medvetande i Melodifestivalen är ett direkt resultat av dödsmetallens bidrag till genren. Extra förvånande är det när Dunn säger vid ett tillfälle att det är den subgenre som ligger honom själv närmast kring hjärtat.
Obegripligt, men samtidigt inte förvånande. Det går inte att sammanfatta nästan 50-års musik på åtta timmar utan att behöva göra avgränsningar och tappa vissa bitar. Trots denna personliga kommentar är "Hårdrockens historia" ändå en heltäckande och underhållande dokumentärserie för alla som har ett hjärta som bultar extra hårt för hårdrocken. De flesta av genrens giganter och även ett antal mindre ikoniska figurer finns med här, och det är givetvis välberättat och välgjort. Och självklart sevärt.
Det är förstås ett gigantiskt projekt. Hur börjar man? Var ska man landa och hur tar man sig dit? När man tittar på avsnittsnamnen - "Pre-Metal", "Early Metal, Part 1: US Division", "Early Metal, Part 2: UK Division", "New Wave of British Heavy Metal", "Glam Metal", "Thrash", "Grunge", "Nu Metal", "Shock Rock", "Power Metal" och "Progressive Metal" - känns det initialt som Dunn/McFayden tagit den kronologiska vägen, men så är det inte riktigt. De har heller inte tagit en speciellt smidig väg fram till sitt mål utan det hoppas ganska friskt, inte minst geografiskt där Funn - som är den som syns i rutan - står i England och säger ungefär så här: "Och för att förstå varför det blev så här måste vi förflytta oss till USA". Ibland får man känslan av att det har varit ett mål att flaxa runt i världen så mycket det går.
Sen kan jag inte låta bli att både förvånas och irriteras över att de i princip bara nämner dödsmetallen i förbifarten och samtidigt ägnar ett helt avsnitt åt att debattera om grunge var metal eller inte. Ur en ren historisk synvinkel har dödsmetallen haft större inverkan på genrens utveckling i sin helhet i jämförelse med andra subgenrer. Att Dead By April förde in "growlsång" i svenska folkets medvetande i Melodifestivalen är ett direkt resultat av dödsmetallens bidrag till genren. Extra förvånande är det när Dunn säger vid ett tillfälle att det är den subgenre som ligger honom själv närmast kring hjärtat.
Obegripligt, men samtidigt inte förvånande. Det går inte att sammanfatta nästan 50-års musik på åtta timmar utan att behöva göra avgränsningar och tappa vissa bitar. Trots denna personliga kommentar är "Hårdrockens historia" ändå en heltäckande och underhållande dokumentärserie för alla som har ett hjärta som bultar extra hårt för hårdrocken. De flesta av genrens giganter och även ett antal mindre ikoniska figurer finns med här, och det är givetvis välberättat och välgjort. Och självklart sevärt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Sam Dunns och Scot McFadyens nästa dokumentär är inte en musikdokumentär, men kommer att beröra musiken ändå i och med att den handlar om en figur eller symbol starkt sammankopplad med hårdrocken. Filmen heter kort och gott "Satan" och beskrivs i korta drag med: "A look at the historical origins of Satan, how he's become a symbol of evil and his influence in art and music." Filmen kommer 2013.
2. Led Zeppelin är förstås som vanligt svårflirtade. En av genrens tidigaste och mest inflytelserika band bör givetvis vara med i dokumentären, men Dunn kommer inte längre än till ett kontor och lyckas inte få några intervjuer.
3. Det är underhållande att se Iron Maidens mastermind och basist Steve Harris sitta och nästan lite argt hävda att de under inga omständigheter plockade inspiration från punken. Nåja...
2. Led Zeppelin är förstås som vanligt svårflirtade. En av genrens tidigaste och mest inflytelserika band bör givetvis vara med i dokumentären, men Dunn kommer inte längre än till ett kontor och lyckas inte få några intervjuer.
3. Det är underhållande att se Iron Maidens mastermind och basist Steve Harris sitta och nästan lite argt hävda att de under inga omständigheter plockade inspiration från punken. Nåja...
ANDERS JAKOBSON (2012-09-10)