Bara nyheterna och sanningen gäller
The Newsroom - Säsong 1
Genre: Drama, TV-serieFormat: Blu-ray, region B, 4 skivor
Bolag: Warner Bros., 2013
Ljud: DTS-HD 5.1 MA
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Under nästan tio år satt jag varje dag i ett stort maffigt tidningshus i de centrala delarna i min hemstad. Under en ännu längre tid, och än i dag, blir jag då och då publicerad i tidningen som varje dag produceras i huset. Men jag är ingen journalist. De där tio åren tillbringades på en avdelning som samarbetade med alla andra avdelningar i huset, så jag har gott om erfarenheter om hur en annonsavdelning fungerar, hur en marknadsavdelning fungerar och framför allt hur en nyhetsredaktion fungerar.
Detta har gjort att jag många gånger skruvar på mig när jag ser en tidningsredaktion på film eller i en tv-serie. Det är inte alltid så värst trovärdigt, men samtidigt skulle kanske inte verkligheten bli så bra på film. Det jag saknar från tiden i tidningshuset är pulsen som ständigt finns där. Någonting händer, någonting skapas, någonting ska rapporteras på ett eller annat vis. Ibland ökade pulsen när något stort eller ännu större (Elfte september minns jag fortfarande i extrem detalj) hände, men pulsen var alltid närvarande. Och den kände jag alltså utan att vara delaktig i det redaktionella arbetet.
På film överdrivs pulsen alltid. Det är "Stoppa pressarna!" och en rörig och stressig miljö, men i och med att den ändå utgår från den där pulsen jag pratar om gör den mig upphetsad och intresserad. Det är många sådana scener i Aaron Sorkins senaste tv-serie "The Newsroom". Här handlar det dock om en nyhetsredaktion till ett tv-program, men det är ungefär samma typ av arbete och mentalitet som i ett tidningshus.
Pilotavsnittet är fantastiskt. Där får pulsen en förlösande effekt efter en inledning som varit bökig, men inte på ett negativt sätt. Serien fokuserar på nyhetsprogrammet "News Night" och dess ankare Will McAvoy (Jeff Daniels). I inledningen av serien är vi med när McAvoy flippar ut ordentligt och säger starkt oamerikanska saker under en debatt på ett college, vilket snabbt får spridning på nätet. McAvoy får ta en kort timeout och när han återvänder har mer eller mindre hela hans redaktion sagt upp sig. Han får en ny producent, MacKenzie McHale (Emily Mortimer) som han har en personlig historia med och verkligen inte kan samarbeta med.
Men så går ett larm och det är dags att rapportera om en allvarlig nyhet. Pulsen ökar och det är bara nyheterna och sanningen som gäller. Allt annat läggs åt sidan och som tittare dras man in i arbetet med en fascination som inte går att undvika. Mycket bra.
Dessvärre tappar serien lite direkt efter denna knockoutstart. Jag kan inte riktigt säga varför, men den gör det. Här gäller det dock att visa tålamod och låta serien få växa tillbaka. För min del var det värt det.
MacKenzie vill omforma "News Night" till ett mer seriöst program, och så blir det också. De blir mer seriösa och mer kritiskt granskande, men när McAvoy går extra hårt åt The Tea Party får det konsekvenser. Kanalen bakom "News Night" ingår i en mycket större mediakoncern med relationer både hit och dit, och stora resurser sätts in för att krossa McAvoy, vilket blir en av de längre och utdragna historierna under säsongens tio avsnitt. I övrigt handlar det mycket om relationerna bakom kulisserna. Detaljer kring McAvoy och MacKenzies förflutna kommer fram, inte minst på grund av att MacKenzie mailar ut delar av sanningen till hela koncernen, i den övriga redaktionen finns det också relationer som både är dåliga, bra eller aldrig riktigt får fart.
I klassisk Sorkinanda är det reptilsnabb och rapp dialog mellan kvicka och intelligenta karaktärer. Tempot är snabbt och det är inte alltid så lätt att hänga med. Om man som jag älskar vad Sorkin gjort tidigare med bland annat "Vita huset", "Studio 60 on the Sunset Strip" och "The Social Network" är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med. Hans blandning av drama, humor och politik finns här.
Även om "The Newsroom" inte kommer upp i samma klass som de tidigare serierna gillar jag den och dess karaktärer och historier. Jag vill se mer av detta och lyckligtvis är en andra säsong på gång. Jag och mitt säkerhetsbälte sitter redan och väntar på mer.
Detta har gjort att jag många gånger skruvar på mig när jag ser en tidningsredaktion på film eller i en tv-serie. Det är inte alltid så värst trovärdigt, men samtidigt skulle kanske inte verkligheten bli så bra på film. Det jag saknar från tiden i tidningshuset är pulsen som ständigt finns där. Någonting händer, någonting skapas, någonting ska rapporteras på ett eller annat vis. Ibland ökade pulsen när något stort eller ännu större (Elfte september minns jag fortfarande i extrem detalj) hände, men pulsen var alltid närvarande. Och den kände jag alltså utan att vara delaktig i det redaktionella arbetet.
På film överdrivs pulsen alltid. Det är "Stoppa pressarna!" och en rörig och stressig miljö, men i och med att den ändå utgår från den där pulsen jag pratar om gör den mig upphetsad och intresserad. Det är många sådana scener i Aaron Sorkins senaste tv-serie "The Newsroom". Här handlar det dock om en nyhetsredaktion till ett tv-program, men det är ungefär samma typ av arbete och mentalitet som i ett tidningshus.
Pilotavsnittet är fantastiskt. Där får pulsen en förlösande effekt efter en inledning som varit bökig, men inte på ett negativt sätt. Serien fokuserar på nyhetsprogrammet "News Night" och dess ankare Will McAvoy (Jeff Daniels). I inledningen av serien är vi med när McAvoy flippar ut ordentligt och säger starkt oamerikanska saker under en debatt på ett college, vilket snabbt får spridning på nätet. McAvoy får ta en kort timeout och när han återvänder har mer eller mindre hela hans redaktion sagt upp sig. Han får en ny producent, MacKenzie McHale (Emily Mortimer) som han har en personlig historia med och verkligen inte kan samarbeta med.
Men så går ett larm och det är dags att rapportera om en allvarlig nyhet. Pulsen ökar och det är bara nyheterna och sanningen som gäller. Allt annat läggs åt sidan och som tittare dras man in i arbetet med en fascination som inte går att undvika. Mycket bra.
Dessvärre tappar serien lite direkt efter denna knockoutstart. Jag kan inte riktigt säga varför, men den gör det. Här gäller det dock att visa tålamod och låta serien få växa tillbaka. För min del var det värt det.
MacKenzie vill omforma "News Night" till ett mer seriöst program, och så blir det också. De blir mer seriösa och mer kritiskt granskande, men när McAvoy går extra hårt åt The Tea Party får det konsekvenser. Kanalen bakom "News Night" ingår i en mycket större mediakoncern med relationer både hit och dit, och stora resurser sätts in för att krossa McAvoy, vilket blir en av de längre och utdragna historierna under säsongens tio avsnitt. I övrigt handlar det mycket om relationerna bakom kulisserna. Detaljer kring McAvoy och MacKenzies förflutna kommer fram, inte minst på grund av att MacKenzie mailar ut delar av sanningen till hela koncernen, i den övriga redaktionen finns det också relationer som både är dåliga, bra eller aldrig riktigt får fart.
I klassisk Sorkinanda är det reptilsnabb och rapp dialog mellan kvicka och intelligenta karaktärer. Tempot är snabbt och det är inte alltid så lätt att hänga med. Om man som jag älskar vad Sorkin gjort tidigare med bland annat "Vita huset", "Studio 60 on the Sunset Strip" och "The Social Network" är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med. Hans blandning av drama, humor och politik finns här.
Även om "The Newsroom" inte kommer upp i samma klass som de tidigare serierna gillar jag den och dess karaktärer och historier. Jag vill se mer av detta och lyckligtvis är en andra säsong på gång. Jag och mitt säkerhetsbälte sitter redan och väntar på mer.
EXTRAMATERIALET
Kommentarspår är dessvärre något vi vanligtvis får hoppa över när det gäller att recensera extramaterial, då det är tidskrävande. Ibland är det då synd att tiden inte finns där, för jag skulle gärna lyssna på de kommentarer som finns till några utvalda avsnitt i boxen. En annan gång.
Varje avsnitt kompletteras med en kortare kommentar från Aaron Sorkin angående karaktärernas och seriens utveckling och om nyheten som rapporteras. Intressant att ta del av. Det finns även ett par få borttagna scener, men de är verkligen få.
Ett separat inslag handlar om studion/redaktionsrummet som byggts till serien och hur skådespelarna upplever att det är att jobba i det. Sedan finns det även ett längre rundabordssamtal med några av skådespelarna och bland annat Sorkin som pratar om den första säsongen. Lite av informationen som kommer fram är det som Sorkin redan klämt ur sig i sina avsnittskommentarer, men det är ändå ett trevligt samtal och en analys av det mesta avseende den första säsongen.
Varje avsnitt kompletteras med en kortare kommentar från Aaron Sorkin angående karaktärernas och seriens utveckling och om nyheten som rapporteras. Intressant att ta del av. Det finns även ett par få borttagna scener, men de är verkligen få.
Ett separat inslag handlar om studion/redaktionsrummet som byggts till serien och hur skådespelarna upplever att det är att jobba i det. Sedan finns det även ett längre rundabordssamtal med några av skådespelarna och bland annat Sorkin som pratar om den första säsongen. Lite av informationen som kommer fram är det som Sorkin redan klämt ur sig i sina avsnittskommentarer, men det är ändå ett trevligt samtal och en analys av det mesta avseende den första säsongen.
TRE SAKER
1. Något som känns unikt med serien är att nyheterna som rapporteras är verkliga nyheter och händelser. På grund av detta skapas ännu ett lager av trovärdighet, samtidigt som man med facit i handen kan avgöra om nyhetsredaktionen gör rätt eller fel val i sin rapportering.
2. Lite lustigt nog slutar säsongen utan någon cliffhanger. Det fanns utifrån en av de andra utdragna historierna goda möjligheter att sluta på ett riktigt spännande vis, men i stället slutar det bara nästintill tvärt.
3. Säsong två blir ett avsnitt kortare än planerat, detta efter att Sorkin upplevde att serien drog i väg åt fel håll i ett större perspektiv efter tre skrivna avsnitt. Resultatet blev att vissa bitar fick skrivas om spelas in på nytt, men priset blev nio avsnitt i stället för tio.
2. Lite lustigt nog slutar säsongen utan någon cliffhanger. Det fanns utifrån en av de andra utdragna historierna goda möjligheter att sluta på ett riktigt spännande vis, men i stället slutar det bara nästintill tvärt.
3. Säsong två blir ett avsnitt kortare än planerat, detta efter att Sorkin upplevde att serien drog i väg åt fel håll i ett större perspektiv efter tre skrivna avsnitt. Resultatet blev att vissa bitar fick skrivas om spelas in på nytt, men priset blev nio avsnitt i stället för tio.
ANDERS JAKOBSON (2013-07-22)