Katastroffilmskungens omedvetna kopia
White House Down
Genre: ActionFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Sony, 2014
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.40:1
"White House Down" kan sammanfattas med: "Vita huset tas över av terrorister och en ensam man slår tillbaka helt själv mot en mindre armé av galningar". Men vänta lite, har det inte redan kommit en sådan film och dessutom alldeles nyss?
Jo, det är exakt samma tema i "Olympus Has Fallen" som hade amerikansk premiär bara några månader innan "White House Down". Vi har alltså en situation där två tämligen identiska filmer ställs mot varandra, även om det lyckligtvis nog nästan är ett halvår mellan hemmasläppen.
Situationen i sig är inte helt unik. Rent spontant tänker jag på "Armageddon" och "Deep Inpact" (båda 1998) och "Capote" och "Capote - En iskall mordgåta" (2005/2006), men även på tillfällen där storfilmer fått en lågbudgetkopia samtidigt ("World Invasion: Battle Los Angeles" och "Battle of Los Angeles, 2012). I det här fallet handlar det om två storfilmer med kända skådespelare där uppenbarligen två filmbolag fått samma idé samtidigt.
Även om filmerna inte är helt identiska är likheterna fler än olikheterna. Hjälten ingår inte i presidentens säkerhetstjänst men har gjort det/vill göra det, ett barn figurerar i dramat, terroristattackerna sker på grund av inre läckage, klassiska Washington-monument blir dammiga småsmulor och världen är så här |___| nära att gå under...
Presidenten Sawyer (Jamie Foxx) har precis beordrat tillbaka alla amerikanska trupper från Mellanöstern i en förhoppning om att få ett slut på konflikten en gång för alla. Ett initiativ som mottas med både bu och bä. Vissa tycker att det är djärvt initiativ medan andra tycker att det är dumt och bara försvagar USA. Cale (Channing Tatum) jobbar för representanthusets talesman (Richard Jenkins) men har ansökt om en tjänst inom presidentens säkerhetstjänst. En anledning är för att få bättre kontakt med sin dotter (Joey King) som gillar allt som har med politik att göra, men inte är så förtjust i sin far. När Cale får komma på intervju i Vita huset får han ta med sig dottern som blir överlycklig. Cale nekas en tjänst men håller illusionen levande inför dottern och avslutar besöket med en rundtur i huset.
Då inleds terroristattacken. En bomb briserar i Capitolium och Vita huset stängs omedelbart ned. Men terroristerna har redan infiltrerat USA:s heligaste mark och det är bara en tidsfråga innan de tagit över det. Cale separeras från sin dotter och presidenten kidnappas av en förrädare. Det blir snart tydligt att Cale är den enda personen som kan göra någonting åt situationen och måste jobba hårt för att rädda både sin dotter och presidenten.
Med katastroffilmskungen Roland Emmerich i regissörstolen blir det givetvis action och destruktion i massor, men den stora skillnaden jämfört med "Olympus Has Fallen" är... humor. Här slängs det vitsiga repliker och one-lines kors och tvärs och flera karaktärer har komiska drag. Det gör att den lilla realism man skulle kunna hitta i filmen försvinner. Så var inte fallet med "Olympus Has Fallen" där själva terroristattacken kändes i magen på det där "det här skulle faktiskt kunna hända"-sättet.
Nu kanske det hade varit annorlunda om jag hade sett "White House Down" först, men om man ska jämföra filmerna vinner "Olympus Has Fallen" helt klart. Emmerichs film är visserligen underhållande på en katastroffilms vis, men är den sämre filmen av de två.
Jo, det är exakt samma tema i "Olympus Has Fallen" som hade amerikansk premiär bara några månader innan "White House Down". Vi har alltså en situation där två tämligen identiska filmer ställs mot varandra, även om det lyckligtvis nog nästan är ett halvår mellan hemmasläppen.
Situationen i sig är inte helt unik. Rent spontant tänker jag på "Armageddon" och "Deep Inpact" (båda 1998) och "Capote" och "Capote - En iskall mordgåta" (2005/2006), men även på tillfällen där storfilmer fått en lågbudgetkopia samtidigt ("World Invasion: Battle Los Angeles" och "Battle of Los Angeles, 2012). I det här fallet handlar det om två storfilmer med kända skådespelare där uppenbarligen två filmbolag fått samma idé samtidigt.
Även om filmerna inte är helt identiska är likheterna fler än olikheterna. Hjälten ingår inte i presidentens säkerhetstjänst men har gjort det/vill göra det, ett barn figurerar i dramat, terroristattackerna sker på grund av inre läckage, klassiska Washington-monument blir dammiga småsmulor och världen är så här |___| nära att gå under...
Presidenten Sawyer (Jamie Foxx) har precis beordrat tillbaka alla amerikanska trupper från Mellanöstern i en förhoppning om att få ett slut på konflikten en gång för alla. Ett initiativ som mottas med både bu och bä. Vissa tycker att det är djärvt initiativ medan andra tycker att det är dumt och bara försvagar USA. Cale (Channing Tatum) jobbar för representanthusets talesman (Richard Jenkins) men har ansökt om en tjänst inom presidentens säkerhetstjänst. En anledning är för att få bättre kontakt med sin dotter (Joey King) som gillar allt som har med politik att göra, men inte är så förtjust i sin far. När Cale får komma på intervju i Vita huset får han ta med sig dottern som blir överlycklig. Cale nekas en tjänst men håller illusionen levande inför dottern och avslutar besöket med en rundtur i huset.
Då inleds terroristattacken. En bomb briserar i Capitolium och Vita huset stängs omedelbart ned. Men terroristerna har redan infiltrerat USA:s heligaste mark och det är bara en tidsfråga innan de tagit över det. Cale separeras från sin dotter och presidenten kidnappas av en förrädare. Det blir snart tydligt att Cale är den enda personen som kan göra någonting åt situationen och måste jobba hårt för att rädda både sin dotter och presidenten.
Med katastroffilmskungen Roland Emmerich i regissörstolen blir det givetvis action och destruktion i massor, men den stora skillnaden jämfört med "Olympus Has Fallen" är... humor. Här slängs det vitsiga repliker och one-lines kors och tvärs och flera karaktärer har komiska drag. Det gör att den lilla realism man skulle kunna hitta i filmen försvinner. Så var inte fallet med "Olympus Has Fallen" där själva terroristattacken kändes i magen på det där "det här skulle faktiskt kunna hända"-sättet.
Nu kanske det hade varit annorlunda om jag hade sett "White House Down" först, men om man ska jämföra filmerna vinner "Olympus Has Fallen" helt klart. Emmerichs film är visserligen underhållande på en katastroffilms vis, men är den sämre filmen av de två.
EXTRAMATERIALET
Utöver ett inledande och faktiskt rätt tråkigt block med bloopers består allt extramaterial av kortare featuretter om i princip allt som har med filmen att göra. Huvudrollsinnehavarna, birollsskådespelarna, regissör Emmerich förstås, en del om actionsekvenserna och vapen (gäsp...), lite om filmens egen version av Presidentens skottsäkra limosin The Beast, hur man gjorde specialeffekterna, hur man återskapade Vita huset och Ovala kontoret och så vidare... Rätt mycket i små snuttar om 4-5 minuter.
Det blir dock en timme tillsammans till slut och får väl ses som rätt så heltäckande. Inte det roligaste extramaterial jag sett, men samtidigt ungefär allt det man vill veta om filmen och kanske till och med lite mer.
Det blir dock en timme tillsammans till slut och får väl ses som rätt så heltäckande. Inte det roligaste extramaterial jag sett, men samtidigt ungefär allt det man vill veta om filmen och kanske till och med lite mer.
TRE SAKER
1. "White House Down" hade mer än dubbelt så stor budget jämfört med "Olympus Has Fallen" (150 miljoner mot 70 miljoner, dollar alltså...), men ändå har "lillebror" spelat in ungefär 25% mer i biljettintäkter i USA, vilket faktiskt betyder att "OHF" faktiskt spelat in mer än sin budget medan "WHD" bara kommit halvvägs till break-even.
2. Manusförfattaren James Vanderbilt ("Zodiac", "The Amazing Spider-man") har fått till en del irriterande karaktärer. Till exempel spelar Jimmi Simpson terroristernas dataexpert som givetvis är helgalen och lyssnar på "Ödessymfonin" och äter klubbor. Så himla övertydligt på något sätt.
3. Maggie Gyllenhaal, James Woods och Lance Reddick gör alla roller i filmen, men det känns inte som någon av dem gör sitt bästa.
2. Manusförfattaren James Vanderbilt ("Zodiac", "The Amazing Spider-man") har fått till en del irriterande karaktärer. Till exempel spelar Jimmi Simpson terroristernas dataexpert som givetvis är helgalen och lyssnar på "Ödessymfonin" och äter klubbor. Så himla övertydligt på något sätt.
3. Maggie Gyllenhaal, James Woods och Lance Reddick gör alla roller i filmen, men det känns inte som någon av dem gör sitt bästa.
ANDERS JAKOBSON (2014-02-04)