Fullt ös, medvetslös
The Wolf of Wall Street
Genre: DramaFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Sony, 2014
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.40:1
När jag under ganska kort tid såg trailern till "The Wolf of Wall Street" två gånger på bio kände jag inget som helst sug av att se filmen. Mängder av kända ansikten och självaste Martin Scorsese i regissörsstolen borde ha varit anledning nog att vilja se filmen, men det var något som gjorde mig grovt misspeppad.
Men jag såg filmen ändå, och kan så här i efterhand tycka att trailern inte riktigt träffade rätt. För en bra film är det, absolut.
Under hela tre timmar får vi ta del av ett levnadsöde som visar sig vara verklighetsbaserat. Filmen bygger på Jordan Belforts självbiografiska bok och i filmen spelas han av Leonardo DiCaprio. Som ung börsmäklare drivs han av möjligheterna att tjäna de stora pengarna. Han lär sig varenda trick han kan snappa upp av sina erfarna kollegor och lyckas successivt arbeta sig uppåt. Men så kommer den stora kraschen och allt är förlorat. Belfort börjar om i betydligt mindre skala, med sämre material och ett snålare klientel, men med större kommissioner. Snart kan han mäkla på sina villkor och startar en egen firma tillsammans med vad som egentligen kan ses som en skara hopplösa fall, men Belfort tränar dem och företaget Stratton Oakmont växer blixtsnabbt.
Precis som Belforts plånbok och hans aptit på sex och droger. Livet är en ända stor vansinnig fest där precis vad som helst kan hända. Men framgången attraherar även FBI:s intresse, för inte kan väl Stratton Oakmonts framgångssaga vara helt fläckfri.
Det är ett vansinnigt röj i filmen där det är fullt ös, medvetslös hela tiden. Dekadensen är ständigt närvarande och drogerna flödar. Detta återspeglas i hur filmen berättas. Under knarkscenerna är klippningen medvetet slarvigare, kameran använder sig av andra linser och skådespelarna är gapigare. I en lång sekvens mot slutet återges helt fel tillfälle att bli superhög. En riktigt rolig scen.
Filmen är annorlunda. Den är galen och överdriven och så fartfylld att det känns som man måste svalka sig efter att den rullat klart. De där tre timmarna kan avskräcka, men längden och överflödet har en funktion, samtidigt som det inte känns speciellt märkbart att filmen pågår så pass läge.
DiCaprio gör sin femte film med Scorsese och är i vanlig ordning bra, men det är samtidigt den första roll jag ser honom göra sedan den snarlika karaktären i "The Great Gatsby" och effekten försvinner lite. Den som imponerar mest är Jonah Hill som verkligen tar gigantiska steg framåt som skådespelare i och med sin insats i "The Wolf of Wall Street". Riktigt bra, och filmen är så mycket bättre än sin trailer.
Men jag såg filmen ändå, och kan så här i efterhand tycka att trailern inte riktigt träffade rätt. För en bra film är det, absolut.
Under hela tre timmar får vi ta del av ett levnadsöde som visar sig vara verklighetsbaserat. Filmen bygger på Jordan Belforts självbiografiska bok och i filmen spelas han av Leonardo DiCaprio. Som ung börsmäklare drivs han av möjligheterna att tjäna de stora pengarna. Han lär sig varenda trick han kan snappa upp av sina erfarna kollegor och lyckas successivt arbeta sig uppåt. Men så kommer den stora kraschen och allt är förlorat. Belfort börjar om i betydligt mindre skala, med sämre material och ett snålare klientel, men med större kommissioner. Snart kan han mäkla på sina villkor och startar en egen firma tillsammans med vad som egentligen kan ses som en skara hopplösa fall, men Belfort tränar dem och företaget Stratton Oakmont växer blixtsnabbt.
Precis som Belforts plånbok och hans aptit på sex och droger. Livet är en ända stor vansinnig fest där precis vad som helst kan hända. Men framgången attraherar även FBI:s intresse, för inte kan väl Stratton Oakmonts framgångssaga vara helt fläckfri.
Det är ett vansinnigt röj i filmen där det är fullt ös, medvetslös hela tiden. Dekadensen är ständigt närvarande och drogerna flödar. Detta återspeglas i hur filmen berättas. Under knarkscenerna är klippningen medvetet slarvigare, kameran använder sig av andra linser och skådespelarna är gapigare. I en lång sekvens mot slutet återges helt fel tillfälle att bli superhög. En riktigt rolig scen.
Filmen är annorlunda. Den är galen och överdriven och så fartfylld att det känns som man måste svalka sig efter att den rullat klart. De där tre timmarna kan avskräcka, men längden och överflödet har en funktion, samtidigt som det inte känns speciellt märkbart att filmen pågår så pass läge.
DiCaprio gör sin femte film med Scorsese och är i vanlig ordning bra, men det är samtidigt den första roll jag ser honom göra sedan den snarlika karaktären i "The Great Gatsby" och effekten försvinner lite. Den som imponerar mest är Jonah Hill som verkligen tar gigantiska steg framåt som skådespelare i och med sin insats i "The Wolf of Wall Street". Riktigt bra, och filmen är så mycket bättre än sin trailer.
EXTRAMATERIALET
Lustigt nog innehåller denna utgåva mer extramaterial än den amerikanska som bara får nöja sig med bakomfilmen "The Wolf Pack". Dock innebär det inte att vi belönats med något extraordinärt, för den andra bakomfilmen "Running Wild" innehåller delvis samma citat som den första, och ingen av dem är så där världsomvälvande bra.
När inte alla inblandade pratar om hur fantastiskt där att jobba med Martin Scorsese eller Leonardo DiCaprio eller någon annan, så pratas det lite om improvisationer, om att spela vild och galen, lite om den verkliga Jordan Belfort och lite allt möjligt. Inget man längtar efter att få se om flera gånger.
Extramaterialsblocket avrundas med ett tiominuters rundabordssamtal med Scorsese, DiCaprio, Hill och manusförfattaren Terence Winter där de pratar lite om processen och specifika scener. Ganska intressant, men även här ebbar allting ut i det här tröttsamma rövslickandet om hur bra alla är och hur kul det är att jobba med x som förpestar allt för många extramaterialsinslag nu för tiden. Bollen är hemma - vi förstår allt det här och behöver inte höra det fler gånger!
När inte alla inblandade pratar om hur fantastiskt där att jobba med Martin Scorsese eller Leonardo DiCaprio eller någon annan, så pratas det lite om improvisationer, om att spela vild och galen, lite om den verkliga Jordan Belfort och lite allt möjligt. Inget man längtar efter att få se om flera gånger.
Extramaterialsblocket avrundas med ett tiominuters rundabordssamtal med Scorsese, DiCaprio, Hill och manusförfattaren Terence Winter där de pratar lite om processen och specifika scener. Ganska intressant, men även här ebbar allting ut i det här tröttsamma rövslickandet om hur bra alla är och hur kul det är att jobba med x som förpestar allt för många extramaterialsinslag nu för tiden. Bollen är hemma - vi förstår allt det här och behöver inte höra det fler gånger!
TRE SAKER
1. Regissören Rob Reiner gör sin första filmroll på tio år som Belforts pappa. Reiner glänser i rollen och gör den riktigt bra.
2. Ett annat oväntat ansikte i filmen är Joanna Lumley, mest känd som Patsy i "Helt hysteriskt".
3. Referenser till Gordon Gekko ("Wall Street", "Wall Street: Money Never Sleeps ") görs i filmen. I verkligheten var Gekko en inspirationskälla för Belfort.
2. Ett annat oväntat ansikte i filmen är Joanna Lumley, mest känd som Patsy i "Helt hysteriskt".
3. Referenser till Gordon Gekko ("Wall Street", "Wall Street: Money Never Sleeps ") görs i filmen. I verkligheten var Gekko en inspirationskälla för Belfort.
ANDERS JAKOBSON (2014-06-11)