Autentiskt om krigets helvete
Flags of our fathers
Genre: KrigFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Warner Bros., 2007
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
"Flags of our fathers" är ena delen av Clint Eastwoods jätteepos om slaget vid Iwo Jima under andra världskriget. Den återger amerikanernas sida av det hela men den andra delen "Letters from Iwo Jima" berättar japanernas historia.
Vänner av "Saving private Ryan" och "Band of brothers" gör rätt i att kolla upp "Flags of our fathers", och inte bara för att det är filmatiseringar om andra världskriget (om än på andra platser) utan att skildringarna av vänskap och förbrödring under krig går igen i Eastwoods film.
Historien berättas i segment där vi ser olika delar från kriget och efter det, samt bilder från nutid. Det tar ett tag innan man förstår vem som egentligen är filmens berättare - det är soldaten John "Doc" Bradleys son James som reder ut historien om vad som hände på Iwo Jima när kriget ansågs vara vunnet en månad innan det faktiskt tog slut. Resultatet blev boken "Flags of our fathers" som filmen bygger på.
Filmen centrerar kring resandet av den amerikanska flaggan längst uppe på berget Suribachi på den svavelstinkande ön Iwo Jima, en händelse som dokumenterades med en av historiens mest kända bilder, vilken ni ser på omslaget här till höger. Bilden kablades ut över hela världen och de överlevande tre soldaterna fick resa hem till USA och agera krigshjältar i en omfattande kampanj för att få in mer pengar till kriget.
Soldaterna reagerar olika på uppdraget. Historiens egentliga huvudperson - John "Doc" Bradley - är en resonabel ung man som tar det som vilket uppdrag som helst, Rene Gagnon ser det plötsliga kändisskapet som ett sätt att säkra upp framtiden medan Ira Hayes inte alls klarar av pressen. Han är den av dem som har svårast att hantera allt det de har varit med om.
Allt det de sett och gjort under kriget ligger över dem som ett tungt ok, och när sanningen om flagresningen inte riktigt kommit fram, blir uppdraget allt svårare.
Precis som de flesta moderna krigsskildringar ger "Flags of our fathers" en genuin och autentisk känsla. Krigsscenerna är snudd på dokumentära och som tittare känner man sig närvarande i stridens hetta. Filmen ger också en bra bild av storleken på slaget. Det är mycket folk och fordon i bilderna och allting känns massivt.
Man skulle kunna tro på förhand att "Flags of our fathers" är en typiskt patriotisk film, men så upplever jag den faktiskt inte. Visst är det en oerhört patriotisk händelse som skildras i filmen, men man kan också faktiskt läsa in lite kritik mot Amerikas stolta patroitism i de tre soldaternas agerande under uppdraget. I alla fall tolkar jag det så.
I sammanfattning kan man säga att Eastwood fått till ett ganska starkt krigsdrama där de flesta betydande rollerna görs av för mig okända ansikten som alla gör ett mycket bra jobb. Samtidigt kan man se en del betydligt mer kända ansikten i mindre roller.
Dock måste jag säga att "Flags of our fathers" inte helt lever upp till mina förväntningar. Jag hade trott att det prisbelönta dramat skulle golva mig. Men så blev det inte.
Vänner av "Saving private Ryan" och "Band of brothers" gör rätt i att kolla upp "Flags of our fathers", och inte bara för att det är filmatiseringar om andra världskriget (om än på andra platser) utan att skildringarna av vänskap och förbrödring under krig går igen i Eastwoods film.
Historien berättas i segment där vi ser olika delar från kriget och efter det, samt bilder från nutid. Det tar ett tag innan man förstår vem som egentligen är filmens berättare - det är soldaten John "Doc" Bradleys son James som reder ut historien om vad som hände på Iwo Jima när kriget ansågs vara vunnet en månad innan det faktiskt tog slut. Resultatet blev boken "Flags of our fathers" som filmen bygger på.
Filmen centrerar kring resandet av den amerikanska flaggan längst uppe på berget Suribachi på den svavelstinkande ön Iwo Jima, en händelse som dokumenterades med en av historiens mest kända bilder, vilken ni ser på omslaget här till höger. Bilden kablades ut över hela världen och de överlevande tre soldaterna fick resa hem till USA och agera krigshjältar i en omfattande kampanj för att få in mer pengar till kriget.
Soldaterna reagerar olika på uppdraget. Historiens egentliga huvudperson - John "Doc" Bradley - är en resonabel ung man som tar det som vilket uppdrag som helst, Rene Gagnon ser det plötsliga kändisskapet som ett sätt att säkra upp framtiden medan Ira Hayes inte alls klarar av pressen. Han är den av dem som har svårast att hantera allt det de har varit med om.
Allt det de sett och gjort under kriget ligger över dem som ett tungt ok, och när sanningen om flagresningen inte riktigt kommit fram, blir uppdraget allt svårare.
Precis som de flesta moderna krigsskildringar ger "Flags of our fathers" en genuin och autentisk känsla. Krigsscenerna är snudd på dokumentära och som tittare känner man sig närvarande i stridens hetta. Filmen ger också en bra bild av storleken på slaget. Det är mycket folk och fordon i bilderna och allting känns massivt.
Man skulle kunna tro på förhand att "Flags of our fathers" är en typiskt patriotisk film, men så upplever jag den faktiskt inte. Visst är det en oerhört patriotisk händelse som skildras i filmen, men man kan också faktiskt läsa in lite kritik mot Amerikas stolta patroitism i de tre soldaternas agerande under uppdraget. I alla fall tolkar jag det så.
I sammanfattning kan man säga att Eastwood fått till ett ganska starkt krigsdrama där de flesta betydande rollerna görs av för mig okända ansikten som alla gör ett mycket bra jobb. Samtidigt kan man se en del betydligt mer kända ansikten i mindre roller.
Dock måste jag säga att "Flags of our fathers" inte helt lever upp till mina förväntningar. Jag hade trott att det prisbelönta dramat skulle golva mig. Men så blev det inte.
EXTRAMATERIALET
Andra disken rymmer ungefär en och en halvtimmes extramaterial och i och med det kan man lätt konstatera att man får en heltäckande bild av både filmproduktionen och historien (inte "historiAn" som översättaren envisas med att skriva hela tiden - skärpning!) som den är baserad på.
Det börjar med en kort inledning av Clint Eastwood för att fortsätta i en rad dokumentärer och bakomfilmer där vi får veta det mesta om James Bradleys bok, hur Steven Spielberg köpte rättigheterna, hur Eastwood fick projektet och hur den senare förvandlades till ett filmbart manus. Vi får också - med skådespelarnas hjälp - veta mer om de sex soldaterna som reste flaggan samt se hur de återskapade den scenen.
En rejäl "making of" visar upp det mesta om hur Island (!) förvandlades till en japansk ö och en lika rejäl titt på de visuella effekterna knyter ihop säcken.
Avslutningsvis finns en samling nyhets- och journalfilmer från slaget och den efterföljande turnén, vilket ger oss en bättre koppling till verkligheten.
Allt som allt kan man säga att extramaterialet verkligen går in och lyfter historien ytterligare. Mycket bra.
Det börjar med en kort inledning av Clint Eastwood för att fortsätta i en rad dokumentärer och bakomfilmer där vi får veta det mesta om James Bradleys bok, hur Steven Spielberg köpte rättigheterna, hur Eastwood fick projektet och hur den senare förvandlades till ett filmbart manus. Vi får också - med skådespelarnas hjälp - veta mer om de sex soldaterna som reste flaggan samt se hur de återskapade den scenen.
En rejäl "making of" visar upp det mesta om hur Island (!) förvandlades till en japansk ö och en lika rejäl titt på de visuella effekterna knyter ihop säcken.
Avslutningsvis finns en samling nyhets- och journalfilmer från slaget och den efterföljande turnén, vilket ger oss en bättre koppling till verkligheten.
Allt som allt kan man säga att extramaterialet verkligen går in och lyfter historien ytterligare. Mycket bra.
TRE SAKER
1. Originalbilden kan ni se här.
2. Jag är fortfarande - av någon dum anledning - imponerad över att Clint Eastwood numera är regissör. Det dumma är att han ju faktiskt regisserat filmer ända sedan 1971, men det känns fortfarande som något han tagit sig för på ålderns höst.
3. Än mer imponerad är jag över att Eastwood även gjort musiken i filmen. Det har han dock bara gjort sedan år 2000.
2. Jag är fortfarande - av någon dum anledning - imponerad över att Clint Eastwood numera är regissör. Det dumma är att han ju faktiskt regisserat filmer ända sedan 1971, men det känns fortfarande som något han tagit sig för på ålderns höst.
3. Än mer imponerad är jag över att Eastwood även gjort musiken i filmen. Det har han dock bara gjort sedan år 2000.
ANDERS JAKOBSON (2007-07-17)