Kul men förutsägbar salsa-rom-com
Cuban Fury
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Jag gissar att det är få förunnat att kunna kliva in till ett filmbolag och säga "Jag vill göra den här filmen", och så får man det. Nick Frost, mest känd som killen bredvid Simon Pegg, hade länge en hemlig dröm om att dansa salsa på film, och skickade slutligen idén till producenten Nira Park. Resultatet blev "Cuban Fury".
Som barn var Bruce och hans syster i det närmaste oslagbara dansare. De vann alla tävlingar i latinamerikansk dans, men när Bruce får stryk på väg till landskampen lägger han ner allt. Som vuxen är Bruce (Frost) en tjock man som jobbar med att utveckla maskiner. Han hunsas dagligen av med(mot)arbetaren Drew (Chris O’Dowd, "IT-supporten") som omedelbart försöker få ett ligg med den nya kvinnliga amerikanska chefen, Julia (Rashida Jones, "I love you, Man"). Bruce fattar tycke för Julia, och när han upptäcker att hon tar salsalektioner så bestämmer han sig för att återuppta dansen för att vinna hennes hjärta.
Nick Frost tillbringade sex månader på hård dansträning inför filmen. Tyvärr ska ju Bruce vara en storväxt kille, så Frost fick kompensera motionen med ätande för att behålla kurvorna. Han rör sig fantastiskt på dansgolvet trots sin storlek. Mina tankar går till Jackie Chans kompis Sammo Hung, som ser ut som ett kylskåp men är smidig som en katt. Frosts engagemang i rollen är helt enkelt föredömligt. Rashida Jones har inte mycket att göra som filmens McGuffin, men Chris O’Dowd är vidrig och kul som Frosts nemesis.
Storyn är dock bara en sedvanligt förutsägbar rom-com. En vanlig kille blir kär i en snygg tjej, en dum kille kommer mellan, han kämpar för att bli en bättre människa och i slutet så knockar han killen, briljerar i tävlingen och får tjejen. Det gör faktiskt inte så mycket, eftersom det rullar på och det är roligt. Intressant nog är det inte Frost som står för större delen av humorn. Han är mer en straight man kring andra roligare karaktärer. Trots allt så tycker jag att filmen är värd att se. Den underhåller för stunden och sen gråter man lite för att man aldrig kommer att kunna dansa så bra.
Som barn var Bruce och hans syster i det närmaste oslagbara dansare. De vann alla tävlingar i latinamerikansk dans, men när Bruce får stryk på väg till landskampen lägger han ner allt. Som vuxen är Bruce (Frost) en tjock man som jobbar med att utveckla maskiner. Han hunsas dagligen av med(mot)arbetaren Drew (Chris O’Dowd, "IT-supporten") som omedelbart försöker få ett ligg med den nya kvinnliga amerikanska chefen, Julia (Rashida Jones, "I love you, Man"). Bruce fattar tycke för Julia, och när han upptäcker att hon tar salsalektioner så bestämmer han sig för att återuppta dansen för att vinna hennes hjärta.
Nick Frost tillbringade sex månader på hård dansträning inför filmen. Tyvärr ska ju Bruce vara en storväxt kille, så Frost fick kompensera motionen med ätande för att behålla kurvorna. Han rör sig fantastiskt på dansgolvet trots sin storlek. Mina tankar går till Jackie Chans kompis Sammo Hung, som ser ut som ett kylskåp men är smidig som en katt. Frosts engagemang i rollen är helt enkelt föredömligt. Rashida Jones har inte mycket att göra som filmens McGuffin, men Chris O’Dowd är vidrig och kul som Frosts nemesis.
Storyn är dock bara en sedvanligt förutsägbar rom-com. En vanlig kille blir kär i en snygg tjej, en dum kille kommer mellan, han kämpar för att bli en bättre människa och i slutet så knockar han killen, briljerar i tävlingen och får tjejen. Det gör faktiskt inte så mycket, eftersom det rullar på och det är roligt. Intressant nog är det inte Frost som står för större delen av humorn. Han är mer en straight man kring andra roligare karaktärer. Trots allt så tycker jag att filmen är värd att se. Den underhåller för stunden och sen gråter man lite för att man aldrig kommer att kunna dansa så bra.
EXTRAMATERIALET
Inget. I England får man dock nästan två timmar dokumentärer och annat kul.
TRE SAKER
1. Parhästen Simon Pegg glider förbi i en ögonblickslång cameo.
2. Man introducerar en typisk kliché där någon blir försenad till att komma och se tävlingen på slutet, men gör ingenting av det när denne väl sedan kommer.
3. När Bruce rakar bröstet i filmen använde Frost sig av en stand-in. Det tycker jag är lite mesigt.
2. Man introducerar en typisk kliché där någon blir försenad till att komma och se tävlingen på slutet, men gör ingenting av det när denne väl sedan kommer.
3. När Bruce rakar bröstet i filmen använde Frost sig av en stand-in. Det tycker jag är lite mesigt.
HENRIK ANDERSSON (2014-06-24)