Myskungen får inte till det denna gång
Säg aldrig aldrig
Genre: KomediFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Scanbox, 2015
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.35:1
Rob Reiner har, som jag tidigare konstaterat i en annan recension, en minst sagt lyckad meritlista med tonvis av fullträffar inom feel good-genren. I "Säg aldrig aldrig", en lite lätt märklig översättning av originalets "And so it goes", får han inte till det, trots att många av de vanliga ingredienserna finns där.
Michael Douglas spelar mäklaren Oren Little som efter sin frus bortgång bara har ett hus kvar att sälja - sitt eget. Prislappen är hög och Oren viftar bort skambud och prutningar. Frågan är om han innerst inne vill sälja huset. Det betyder ju nämligen att han måste gå vidare i sitt liv. Oren har blivit sur och vresig och temporärt bor han i ett litet komplex med fyra lägenheter där han gör livet surt för sina grannar. Möjligen står han ut med närmaste grannen, änkan Leah (Diane Keaton) som gråter sig igenom konserter som sångerska.
Mitt i allt ihop dyker Orens son (Scott Shepherd) upp. Den nyktra heroinmissbrukaren står inte högt upp på Orens lista, och nu meddelar han att han ska in i fängelse och behöver hjälp med att ta hand om sin dotter. Oren är helt omedveten om att han är farfar och känner sig mer eller mindre påtvingad barnbarnet Sarah (Sterling Jerins) som det initialt är Leah som tar hand om. Men snart ska den sure gubben börja inse vad det betyder med familj, vänskap och kärlek, och att förändringar inte alltid behöver vara negativa.
Det känns som att det saknas något i filmen. Jag tittar till räkneverket och upptäcker att när vi kommit ungefär halvvägs känns det inte som filmen kommit igång än. Storyn är inget vidare speciell, utan en variant man sett många gånger tidigare. Vad som är värre, är att karaktärsutvecklingen inte känns naturlig på något sätt. Man förstår redan under de första minuterna att den vresige gubben Oren ska bli glad och trevlig till slutet, en metamorfos som gestaltas av en inbyggd bihistoria om larver som blir fjärilar, men vändpunkten är luddig. Michael Douglas lyckas inte förmedla den, och Diane Keaton gör rutinmässigt en karaktär hon gjort tidigare.
Omslaget skjuter in två recensionscitat (dock utan betygsikoner) från svenska tidningar där Aftonbladet påstår att "Michael Douglas och Diane Keaton gör rollerna perfekt" och DN menar att det är "Perfekt timing, kul dialog [och] bra manus". Jag håller inte med. Relationen mellan karaktärerna får inget lyft och kemin mellan skådespelarna är inte överdrivet tydlig.
Även om Rob Reiner inte fick till det denna gång bjuder "Säg aldrig aldrig" på sin beskärda del av feel good och en del skratt, och är förstås ingen usel film. Men i jämförelse med andra Reiner- eller Keatonfilmer faller den platt och tungt ned i reabacken.
Michael Douglas spelar mäklaren Oren Little som efter sin frus bortgång bara har ett hus kvar att sälja - sitt eget. Prislappen är hög och Oren viftar bort skambud och prutningar. Frågan är om han innerst inne vill sälja huset. Det betyder ju nämligen att han måste gå vidare i sitt liv. Oren har blivit sur och vresig och temporärt bor han i ett litet komplex med fyra lägenheter där han gör livet surt för sina grannar. Möjligen står han ut med närmaste grannen, änkan Leah (Diane Keaton) som gråter sig igenom konserter som sångerska.
Mitt i allt ihop dyker Orens son (Scott Shepherd) upp. Den nyktra heroinmissbrukaren står inte högt upp på Orens lista, och nu meddelar han att han ska in i fängelse och behöver hjälp med att ta hand om sin dotter. Oren är helt omedveten om att han är farfar och känner sig mer eller mindre påtvingad barnbarnet Sarah (Sterling Jerins) som det initialt är Leah som tar hand om. Men snart ska den sure gubben börja inse vad det betyder med familj, vänskap och kärlek, och att förändringar inte alltid behöver vara negativa.
Det känns som att det saknas något i filmen. Jag tittar till räkneverket och upptäcker att när vi kommit ungefär halvvägs känns det inte som filmen kommit igång än. Storyn är inget vidare speciell, utan en variant man sett många gånger tidigare. Vad som är värre, är att karaktärsutvecklingen inte känns naturlig på något sätt. Man förstår redan under de första minuterna att den vresige gubben Oren ska bli glad och trevlig till slutet, en metamorfos som gestaltas av en inbyggd bihistoria om larver som blir fjärilar, men vändpunkten är luddig. Michael Douglas lyckas inte förmedla den, och Diane Keaton gör rutinmässigt en karaktär hon gjort tidigare.
Omslaget skjuter in två recensionscitat (dock utan betygsikoner) från svenska tidningar där Aftonbladet påstår att "Michael Douglas och Diane Keaton gör rollerna perfekt" och DN menar att det är "Perfekt timing, kul dialog [och] bra manus". Jag håller inte med. Relationen mellan karaktärerna får inget lyft och kemin mellan skådespelarna är inte överdrivet tydlig.
Även om Rob Reiner inte fick till det denna gång bjuder "Säg aldrig aldrig" på sin beskärda del av feel good och en del skratt, och är förstås ingen usel film. Men i jämförelse med andra Reiner- eller Keatonfilmer faller den platt och tungt ned i reabacken.
EXTRAMATERIALET
Sex minuter av ditt liv behöver du lägga för att ta dig igenom de tre inslagen som inte är trailers för andra filmer. Frågar du mig så kan jag säga att du utan besvär kan lägga dessa sex minuter på något annat.
Den första minuten börjar abrupt med intervjubilder på Michael Douglas och Diane Keaton där de berättar att de spelade in en scen på en klubb som ägs av den legendariska sångaren Frankie Valli, vars livsöde nyligen dokumenterades i "Jersey Boys". Valli gör en liten cameo i scenen.
Sedan följer 2,5 minuter med vad som kan beskrivas som en trailer med intervjusvar från Douglas där han sammanfattar hela filmen, inklusive poängen med den samma. Allting avslutas med ett releasedatum och jag hoppas verkligen inte att det här var någon sorts promofilm inför biopremiären, för då fanns det inga överraskningar kvar...
De sista 2,5 minuterna är kärleksströsslande över Douglas och Keaton av Douglas och Keaton och Rob Reiner. Rafflande värre.
Den första minuten börjar abrupt med intervjubilder på Michael Douglas och Diane Keaton där de berättar att de spelade in en scen på en klubb som ägs av den legendariska sångaren Frankie Valli, vars livsöde nyligen dokumenterades i "Jersey Boys". Valli gör en liten cameo i scenen.
Sedan följer 2,5 minuter med vad som kan beskrivas som en trailer med intervjusvar från Douglas där han sammanfattar hela filmen, inklusive poängen med den samma. Allting avslutas med ett releasedatum och jag hoppas verkligen inte att det här var någon sorts promofilm inför biopremiären, för då fanns det inga överraskningar kvar...
De sista 2,5 minuterna är kärleksströsslande över Douglas och Keaton av Douglas och Keaton och Rob Reiner. Rafflande värre.
TRE SAKER
1. Skivan har en menybild föreställande Michael Douglas som ser riktigt konstig ut. Medan vi ställde in textning och sådant konstaterade min fru att han hade två klockor på sig. Vid närmare besiktning såg det ut som ett riktigt uselt Photoshop- jobb, men jag trodde att det kanske var en grej med karaktären och klockor. Det var det inte - det var ett uselt Photoshop-jobb, som jag bara måste bjuda på. Så här ser bilden på Douglas ut, på tv:n, avfotad med mobilkameran --->2. Rob Reiner gör en liten biroll som Leahs komppianist. Karaktären har en riktigt dålig tupé på huvudet, vilket Oren anmärker på.
3. Manuset är skrivet av Mark Andrus som på sin relativt korta meritlista har några lyckade filmer; "Livet från den ljusa sidan" med Jack Nicholson och "Georgia Rule".
ANDERS JAKOBSON (2015-02-19)