Delikat skådespel i brottardrama
Foxcatcher
Genre: DramaFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Sony, 2015
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Jag tycker att det händer något speciellt när tydligt definierade komiska skådespelare gör seriösa roller. Det omvända - dramatiskt duktiga aktörer som ska vara roliga - brukar inte bli lika lyckat, men i mötet mellan en rolig figur och ett tungt ämne kan det hända något spännande. Steve Carell lyckades väl i "Little Miss Sunshine" där han spelade en deprimerad skäggis med nyläkta handleder. Nu var den filmen i det stora hela en ganska rolig film, men inte på grund av att Carell skrek och gormade och var så där härligt galen som han kan vara.
"Foxcatcher" har inte många sekunder av humor. Det är ett drama med ganska dålig och lite lätt illavarslande stämning. Carell är ordentligt sminkad och nästintill oigenkännbar. Men det är inte bara smink, det är ett delikat skådespel som skapar en riktig karaktär, en verklighetsbaserad. Han spelar John Eleuthère du Pont, en mycket välbärgad filantrop med ett brinnande intresse för brottning. På familjens farm Foxcatcher har han byggt upp en komplett brottningsanläggning och har en plan som går ut på att samla ihop Amerikas bästa brottare och ta OS-guld i Seoul 1988.
Några av Amerikas bästa brottare är bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som var framgångsrika i hemma-OS i Los Angeles 1984. De tränar fortfarande ihop, men det är Mark som blir kontaktad av du Pont och träffar honom och får höra planen. Mark som knappt har ett hem och ingen familj tänder på alla cylindrar, men misslyckas med att övertala David om att flytta. David har familj och känner sig rotad och bröderna fortsätter på var sitt håll.
Marks relation till du Pont går snabbt från atlet och tränare till något djupare och när David så småningom ansluter, delvis för att hantera relationen, blir den egentligen inte bättre och du Pont känner sig hotad och åsidosatt. Team Foxcatcher är ju hans, men vad är hans del i det hela?
Det finns lustigt nog vissa kopplingar mellan du Pont och Steve Carells karaktär Michael Scott från "The Office". Båda har betydligt högre tankar om sig själva än vad någon annan har. De ser sig som mentorer och inspiratörer. I du Ponts fall blir det smått obehagligt eftersom han har pengar i överflöd och ett djupt rotat mindervärdeskomplex inför sin mor (Vanessa Redgrave) som aldrig accepterat sonens intresse för en så pass ful sport som brottning. Det finns många lager att tränga igenom här och "Foxcatcher" är en intressant historia, men den är möjligen lite väl långsamt berättad. Sega scener kan ha en viss positiv funktion i somliga fall, men här hade nog filmen mått lite bättre av lite mer fart.
Det är lätt att stanna vid Steve Carells utbyggda näsa och hans gestaltning av du Pont, men man ska absolut inte bortse från vad Tatum och Ruffalo gör i sina roller. Ensemblen är riktigt bra och "Foxcatcher" är helt klart sevärd.
"Foxcatcher" har inte många sekunder av humor. Det är ett drama med ganska dålig och lite lätt illavarslande stämning. Carell är ordentligt sminkad och nästintill oigenkännbar. Men det är inte bara smink, det är ett delikat skådespel som skapar en riktig karaktär, en verklighetsbaserad. Han spelar John Eleuthère du Pont, en mycket välbärgad filantrop med ett brinnande intresse för brottning. På familjens farm Foxcatcher har han byggt upp en komplett brottningsanläggning och har en plan som går ut på att samla ihop Amerikas bästa brottare och ta OS-guld i Seoul 1988.
Några av Amerikas bästa brottare är bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som var framgångsrika i hemma-OS i Los Angeles 1984. De tränar fortfarande ihop, men det är Mark som blir kontaktad av du Pont och träffar honom och får höra planen. Mark som knappt har ett hem och ingen familj tänder på alla cylindrar, men misslyckas med att övertala David om att flytta. David har familj och känner sig rotad och bröderna fortsätter på var sitt håll.
Marks relation till du Pont går snabbt från atlet och tränare till något djupare och när David så småningom ansluter, delvis för att hantera relationen, blir den egentligen inte bättre och du Pont känner sig hotad och åsidosatt. Team Foxcatcher är ju hans, men vad är hans del i det hela?
Det finns lustigt nog vissa kopplingar mellan du Pont och Steve Carells karaktär Michael Scott från "The Office". Båda har betydligt högre tankar om sig själva än vad någon annan har. De ser sig som mentorer och inspiratörer. I du Ponts fall blir det smått obehagligt eftersom han har pengar i överflöd och ett djupt rotat mindervärdeskomplex inför sin mor (Vanessa Redgrave) som aldrig accepterat sonens intresse för en så pass ful sport som brottning. Det finns många lager att tränga igenom här och "Foxcatcher" är en intressant historia, men den är möjligen lite väl långsamt berättad. Sega scener kan ha en viss positiv funktion i somliga fall, men här hade nog filmen mått lite bättre av lite mer fart.
Det är lätt att stanna vid Steve Carells utbyggda näsa och hans gestaltning av du Pont, men man ska absolut inte bortse från vad Tatum och Ruffalo gör i sina roller. Ensemblen är riktigt bra och "Foxcatcher" är helt klart sevärd.
EXTRAMATERIALET
Några få bortklippta scener ligger med precis som en lagom lång bakomfilm som ger en koncis och intressant inblick i filmen med filmens regissör Bennett Miller ("Capote", "Moneyball") i fokus. Det enda jag saknar är lite mer information om de verklige du Pont. Det känns som det finns en hel del mer att säga om honom.
TRE SAKER
1. Idén till filmen föddes under lite märkliga förhållande. 2006 kom en helt okänd figur fram till Bennet Miller och gav honom ett kuvert med tidsurklipp om historien.
2. De riktiga bilder på huvudpersonerna jag sett vittnar om att det är exakt rätt personer i rollerna, eller att man gjort ett riktigt bra jobb med make-up.
3. Bennet Miller nominerades till en Oscar för bästa regi trots att filmen inte nominerades till bästa film. Det är ganska ovanligt. Ytterligare fyra nomineringar blev det, men inga vinster. Däremot vann Miller bästa regi under Cannesfestivalen.
2. De riktiga bilder på huvudpersonerna jag sett vittnar om att det är exakt rätt personer i rollerna, eller att man gjort ett riktigt bra jobb med make-up.
3. Bennet Miller nominerades till en Oscar för bästa regi trots att filmen inte nominerades till bästa film. Det är ganska ovanligt. Ytterligare fyra nomineringar blev det, men inga vinster. Däremot vann Miller bästa regi under Cannesfestivalen.
ANDERS JAKOBSON (2015-06-29)